Kalkon till sjöss

Det händer att jag ser repriser av gamla långfilmer på TV. I det här fallet ledde min recension av en Alice Babs-skiva med inspelningar från 1960-talet, där också Svend Asmussen medverkade på ett par spår, till att jag, efter lite nätkorrespondens med Björn Kumm, beslöt mig för att tillsammans med hustrun se eftermiddagssändningen i TV av Sven Lindbergs Alice Babs-film ”Musik ombord” från 1958. Om inte annat borde ju musikinslagen med sångkonstellationen SweDanes – förutom Alice Babs och Svend Asmussen också Ulrik Neumann – och originalmusiken av bland andra Bengt Hallberg göra filmen värd att se.

Men för att gå rakt på sak: Det här var något av den värsta smörja vi någonsin har sett på film. Musiken lyfter aldrig den förvirrade storyn ovanför kalkonnivån – utöver de redan nämnda medverkar på den fronten även till exempel Tage Severin och tysken Paul Kuhn (de många tyska inslagen i filmen fanns där väl för att göra det möjligt att exportera den till Tyskland) – och manuskriptet är så hopplöst att skådespelarkonsten egentligen bara ibland kan glimta till i småroller som den som görs av Ove Tjernberg.

Handlingen är så krystad att det inte finns anledning att återberätta den, men den är samtidigt så full av schabloner, att man faktiskt gång på gång börjar skratta åt eländet. De omotiverade musikavbrotten fungerade ändå, som i buggavsnittet med islandströjor och fladdrande underkjolar kring flickben, som tidsmarkörer.

Och i ett avseende var faktiskt den här filmen en nyttig påminnelse om det femtiotal jag och Birgitta och många andra revolterade mot, politiskt och livsstilsmässigt: ”Musik ombord”, med artisten Ulla Winther (Alice Babs) som hemmafru, kvarhållen i den rollen av sin man (Sven Lindberg), speglar det hemmafruideal som faktiskt då fortfarande var det förhärskande – ända till dess att både unga socialdemokrater och unga liberaler gjorde revolt och styrde politiken åt ett annat och modernare håll.

Saknade bloggvänner

Som de som regelbundet läser min blogg väl har lagt märke till, gör jag relativt sällan ändringar i min blogroll. Det beror inte på slentrian eller slöhet. De som har hamnat på min blogroll-lista har valts ut efter noggrant övervägande: Jag ska verkligen ha lust att kontinuerligt läsa just deras bloggar för att de ska hamna där, och de ska veta att jag – även om jag inte kommenterar så ofta – verkligen läser deras bloggar.

När jag i dag försökte öppna Anna Ardins blogg, upptäckte jag att hon har privatiserat den – man måste få nyckel för att komma in på den. Visserligen finns hon fortfarande på Rebella-bloggen, men jag tycker att det är tråkigt att hon själv inte längre finns fritt tillgänglig på nätet – varför vet jag inte. (Jag har nu fått ett förslag till varför, men eftersom jag inte vill bidra till att sprida obekräftade uppgifter, har jag valt att ta bort den här kommentaren.)

Ett par andra läsvärda bloggar, Danielssons lakejer och Morgan Johanssons blogg, uppdateras med alltför långa mellanrum.

Kajsa Borgnäs, som jag trodde skulle få mer tid att blogga när hon avgick som studentförbundsordförande, har i själva verket inte skrivit en rad efter sin avgång.

Min vän Peter Gustavsson i Uppsala har, sedan han var med om att få i gång ETC/UppsalaDemokraten och började skriva där, knappast alls längre ägnat sig åt sin tidigare så läsvärda blogg.

Victoria Harnesk, tidigare arbetskamrat på 68an, numera mest verksam med samiska intressefrågor, har en blogg som just nu verkar ha havererat tekniskt.

Samtliga alltså röster som jag saknar.

Jag gör ingen utrensning just nu, men i längden kan jag ju inte ha en rad bloggroll-länkar som inte leder någonstans.