Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

I dag har S-bloggar missat två av mina inlägg

Först den tredje av de tre texter jag i dag publicerade på bloggen kom upp på S-bloggar.

Läsare som är intresserade av Enid Blytons Fem-böcker kan pröva med att klicka här.

Och de som är mer intresserade av äldre svensk jazz kan klicka här.

Och nu några Mysterieböcker

Enid Blytons Mysterieböcker läste jag under de första realskoleåren. En kompis, som liksom jag pendlade in till skolan i Sundsvall, hade alla då utkomna, och jag läste dem, den ena efter den andra, på bussen mellan Juniskär och Sundsvall.

Åratal senare läste jag många av dem för Anna, och när sen Kerstin var i slukaråldern, fick hon dem som återutgavs då. Under en period läste jag dem för både Kerstin och Matti tillsammans.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) publicerade jag följande:

Pop-böcker

Långserier av typen John Halls Radiodetektiverna blir lätt tradiga. Och figurer som Greven i ”Varning för spöken” (Rabén & Sjögrens Pop-serie) – den sjunde boken i serien tror jag – blir lätt klichéartade krumelurer. Men det finns förstås poänger med upprepningstekniken och med att motsvara läsarens förväntningar (i stället för att överraska) också.

Jag hör absolut inte till dem som moraliserar över Enid Blytons långkörare heller. De är naturliga och av och till spännande inslag i läsningen under slukaråren. Personligen har jag alltid tyckt bäst om Mysterieböckerna, de med Fatty och Goon, av alla hennes otaliga serier, bland annat för att de är mest trivsamma och innehåller mest miljöskildring. Nu finns ”Mysteriet med de anonyma breven” (översättning Kerstin Lennerthson) och ”Mysteriet med det hemliga rummet” (översättning Kerstin Pettersson) tillgängliga i Rabén & Sjögrens Pop-serie. Jag har nyligen läst dem för mina barn – med stor framgång – och därmed själv läst dem för tredje gången.

Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen

Jag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.

Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.

Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.

För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.

När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:

Femböcker

Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).

Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)

Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean Bolinders ”Det upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.

Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:

– Fem-böckerna.

Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.

Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?

* * *

Till detta bör läggas att Ulf Nilsson är en av de bästa svenska barnboksförfattarna och att Jean Bolinder har skrivit mycket läsvärda deckare. Jag har, i andra fall med större uppskattning, recenserat båda.

Tidig svensk jazz

Jag har tidigare publicerat ett par recensioner av de CD-boxar Caprice har gett ut i serien Svensk jazzhistoria – jag har hela serien komplett på CD numera.

Men jag kom i kontakt med den här utgivningen redan i seriens begynnelse, alltså på LP-tiden. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag en recension av den allra första utgåvan:

20-talsjazz

Dubbel-LPn ”Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken”, som Caprice (CAP 2009, distribution Rikskonserter) har gett ut, är faktiskt en guldgruva. Både för att den innehåller återutgivningar från skivor som bara finns bevarade hos ett fåtal samlare och för det utförliga texthäftets skull.

Låt er inte avskräckas av den lite raspiga kvalitén på A-sidans akustiska upptagningar. Det tar sig; de tre följande sidorna är (med undantag av en låt) baserade på elektriska upptagningar.

Men det är klart: Den 1952 återuppståndna Paramount-orkesterns nyinspelningar av ”Sweet Sue”, ”Dinah” och ”I’m Afraid of You” är överlägsna tekniskt/musikaliskt. Även om det finns ganska mycket äldre material som låter utmärkt, till exempel ”He’s the Hottest Man In Town” med Helge Lindberg och The Crystal Band och ”Säg mig på nytt de första blyga orden”, inspelad av okänd orkester för en reklamfilm.

Sen kan det ju ha en särskild glädje att att får höra ”Alexander’s Ragtime Band” à la brunnsoktett. Eller att höra ”Mustalainen” invävd i ”Can You Forget” med Rünos jazzband.

Det är också roligt att få höra hur de lät: Helge Lindbergs dansorkester, Håkan von Eichvald och hans kaosorkester med refrängsång av Wilhelm Arne och andra, musiker som Ragge Läth, bröderna Gösta ”Smyget” och Elis ”Plutten” Redlig, Folke ”Göken” Andersson, Leopold ”Leppe” Becker och Nisse ”Bagarn” Lind. Eller Karl Gerhard i ”Jazzgossen”. Eller Rolfs jazzband med refrängsång av Ernst Rolf.

Över huvud taget rymmer de här tjugotalsinspelningarna material av namn som har fortsatt att vara kända långt senare: Jules Sylvain, Karl-Ewert, Fritz Gustaf och Fred Winter.

Och tro det eller inte: I en inspelning från 1917 får man höra Calle Jularbo spela ”American Rag”.

Det senare är en two-step. En annan modedans från tiden är shimmy. Det mesta är foxtrot.

För det här är mer synkoperad dansmusik än jazz – improvisationer och solon får man leta efter.

Men materialet är valt med omsorg. Även om mycket är kommersiellt och överarrangerat hör man här klanger som bildar den svenska jazzens rötter.

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Harry Potter och de vises sten

J K Rowling publicerade första delen av sin fantasyserie om Harry Potter 1997, ”Harry Potter and the Philospher’s Stone”. Lycklig vinnare av utgivningsrätten på svenska blev Tidens förlag; på svenska, i översättning av Lena Fries-Gedin, kom boken 2001. Dess svenska titel blev ”Harry Potter och de vises sten”.

Jag började läsa Harry Potter-böckerna då och har sen följt Harrys äventyr ända till slutet. I allmänhet har jag läst de svenska översättningarna, men i ett fall har jag i stället läst det engelska originalet. Sammantaget är serien om Harry Potter ett mycket värdefullt bidrag till barn- och ungdomslitteraturen, men som så ofta när det gäller sådana böcker är den njutbar också för vuxen publik.

Den inledande boken i serien introducerar allt det som sedan ska förekomma i raden av efterföljare, men introduktionerna kommer gradvis och väcker allt mer läsarnas nyfikenhet. Till det kommer att böckerna på klassiskt vis är mycket spännande.

Vi möter först Harry i hans fosterfamilj Dursley, pappa Vernon, mamma Petunia (Harrys moster) och deras odåga till son Dudley. Harry är hårt hållen på gränsen till terroriserad och får bo i en skrubb under trappen. Av familjen Dursley har han fått vaga och falska uppgifter om att hans föräldrar när han var liten omkom i en bilolycka.

Harry har alltså ingen aning om sin mycket speciella familjebakgrund: hans föräldrar hörde hemma i den trollkarlsvärld, som – enligt mytologin i de här böckerna – existerar parallellt med vår vanliga, den där de icke magi-kunniga, ”mugglarna”, bor.

Lite i taget upptäcker Harry att han har ovanliga gåvor, till exempel – i samband med ett äventyr på zoo – att han kan kommunicera med ormar, är det han senare lär sig är en ”ormviskare”.

Sen börjar det hända saker. Trots att Vernon försöker förhindra det, får Harry allt fler mystiska brev, och till slut anländer en personlig representant för – som det visar sig – rektorn Albus Dumbledore på trolldomsskolan Hogwarths, den jättelike och skäggige Rubeus Hagrid. Och nu uppenbarar Hagrid sanningen för Harry, den som hans styvföräldrar har försökt dölja: Hans föräldrar dödades inte i en bilolycka utan av den onde trollkarlen Lord Voldemort. Harry var i själva verket med vid det här tillfället, har ett ärr i pannan som minner om överfallet, men överlevde på ett närmast magiskt sätt.

Harry får nu veta att hans namn därför är vida känt i trollkarlsvärlden, där han egentligen hör hemma, och han förstår nu också att en del märkliga händelser som den med ormen på zoo har att göra med att han besitter krafter som ligger utanför dem som normala människor har. Hagrids ärende är att Harry, nu elva år gammal, bör söka sig till trolldomsskolan Hogwarths.

Inför resan dit tar Hagrid med Harry till delar av London vilka endast är tillgängliga för varelser med magiska egenskaper. Harryvisar sig ha ett konto, ärvt efter föräldrarna, på Gringotts trollkarlsbank och utrustas med allt som elev på Hogwarths kan komma att behöva, bland annat speciella kläder, trollstav – en del av staven är en fjäder från Fågel Fenix; den andra fjädern finns i Lord Voldemorts stav – och en uggla för kommunikation, i Harrys fall med namnet Hedwig.

Harry är alltså, när sommaren (som han fortfarande tillbringar med familjen Dudley) är slut, färdig för avfärd till Hogwarths. Instruktionen om hur han ska ta sig dit lyder att han ska ta sig till Kings Cross Station i London och där ta Hogwarthexpressen från perrong nio och tre kvart. När Harry ser en familj med rödhåriga barn gå rakt igenom en vägg som ligger mellan perrongerna nio och tio, gör Harry likadant – och det fungerar!

Redan under inköpsrundan med Hagrid har Harry träffat på en pojke från trollkarlsvärlden, Draco Malfoy, som anklagar Harry för att vara ”mugglare”; själv kommer han, säger han, från en äkta trollkarlsfamilj. Poängen med det här är att vanliga människor ibland kan utrustas med magiska gåvor men att det finns trollkarlar som bara accepterar ”renrasiga” trollkarlar – ett av huvudstråken i böckerna om Harry Potter är just denna form av rasism, som Harry alltså aldrig för egen del anammar. De här två kommer sen, under utbildningen på Hogwarths, att bli ständiga antagonister.

På tåget möter Harry Ronald (Ron) Weasley, en av de rödhåriga medlemmarna i den familj som han hade följt efter när han sökte perrong nio och tre kvart. Harry, således stadd vid kassa, köper godis till dem båda och får i gengäld veta mer om den trollkarlsvärld han nu ska bli en del av.

Till dem sällar sig också Hermione Granger, som egentligen är ute och letar efter en annan hogwarthselevs, Neville Longbottoms, padda. Hermione, till att börja med framställd som lite av en besserwisser, är redan förfaren i trolldomskonst. I och med det här mötet är den treenighet – Harry, Ron och Hermione – snart etablerad, som ska bestå genom alla Harry Potter-böckerna.

På Hogwarths möts de och alla andra nykomlingar av professor McGongall, och efter ett mellanspel, där de bland annat kommer i kontakt med spöken, vidtar en sorteringsceremoni: Med hjälp av en sorteringshatt, som de i tur och ordning får sätta på huvudet, ska de välja hemvist på något av de fyra elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor och Slytherin. Ron och Hermione hamnar båda på Gryffindor, men i Harrys fall är hatten tveksam. Men när han intensivt tänker på att han inte vill hamna på Slytherin, där Draco Malfoy hamnar, hamnar också Harry på Gryffindor.

Därefter får vi, steg för steg, bekanta oss med olika delar av livet på Hogwarths: Eleverna är med om en invigningsfest, bekantar sig med sina elevhem, lär känna de märkliga varelser, en del av dem spöken som lever vidare i tavlorna som finns på väggarna, lär sig de magiska lösenord med vars hjälp de kan ta sig in i sina elevhem och så vidare.

På lektionerna får de lära sig olika former av trolldomskonst: formler, förvandlingskonst, försvar mot svartkonster och annat som trollkarlar måste kunna. Många festliga missöden – en del rena katastrofer – äger rum under de här lektionerna. Den som klarar de nya utmaningarna bäst är Hermione, som för övrigt har mugglarbakgrund.

I trolldryckskonst undervisar Severus Snape, som förefaller trakassera Harry och synbarligen favoriserar slytherineleverna.

Harry och de andra får också lära sig att flyga på kvast, en konst som också den skördar en del offer med fysiska skador som följd.

En duell på kvast mellan Harry och Malfoy ändar i att Harry av professor McGonagall förs till Gryffindors lagkapten i quidditch – en märklig och ofta riskabel bollsport på kvast med både slagträ och ”bollar” av olika slag; jag tänker här inte redogöra för reglerna – och får ett bud om att ingå i elevhemmets quidditchlag.

Efter ett mellanspel med bland annat professor Snape inblandad, är det dags för match mellan Slytherine och och Gryffindor. Trots Harrys ovana vid att vara ”sökare”, lyckas han väl, och matchen verkar, trots jämna poäng, kunna gå Gryffindors väg. Just när Harry är på väg att fånga den gyllene Kvicken, det som skulle avgöra matchen, börjar hans kvast uppföra sig underligt: kränger och vill kasta av honom. Nere på marken ser Hermione, att Snape, vänd mot Harry, ser ut att utslunga trollformler, och hon griper rådigt in: genom en trollformel sätter hon eld på Snapes mantel och får honom att tappa koncentrationen. Och nu återfår Harry balansen och kontrollen och lyckas fånga Kvicken. Gryffindor vinner matchen.

Också på andra sätt upptäcker medlemmarna i trion på Gryffindor att allt som finns på Hogwarts, att det i deras magiska värld finns åtskilligt som inte bara är överraskande utan rent av farligt. Den i trollkonster allt mer framgångsrika Hermione har redan före quidditchmatchen råkat ut för ett vådligt äventyr: hon råkar i en av slottets – skolan är inhyst i ett gammalt slott – fängelsehålor ut för ett troll. Hon räddas med nöd och näppe av pojkarna: Ron uttalar en trollformel, och Harry kör in sin trollstav i trollets näsa.

Också Harry råkar ut för både händelser och drömmar som han inte riktigt kan tolka. Med hjälp av sin osynlighetsmantel (en anonym gåva men en gång i världen tillhörig hans far) tar han sig också i hemlighet till förbjudna delar av skolan/slottet och upplever på så sätt bland annat att han i en spegel kan se sin mamma och pappa. Vid ett återbesök upptäcks han av professor Dumbledore, som förklarar att spegeln visar Harrys innersta önskning.

Det finns mängder av spännande historier som man skulle vilja återberätta, sådant som den om drakungen Norbert och den om mötet med enhörningarna. Men den viktigaste av dem är ändå den som har givit boken dess namn, den om de vises sten.

En kollega till Dumbledore, alkemisten Nicolas Flamel, har skapat de vises sten, med vars hjälp man kan tillverka guld och, viktigare, som ger den som äger stenen evigt liv. Det är den ständigt bokgrävande Hermione som kommer på det här spåret, och Harry börjar, när han råkar höra Snape i ett samtal om de vises sten, misstänka att stenen kanske finns gömd någonstans på Hogwarths. Genom Hagrid får han reda på att så är fallet och att stenen vaktas dels av hans hund med tre huvuden, Fluffy, dels med hjälp av magiska spärrar upprättade av skolans främsta krafter, bland dem Dumbledore och Snape.

Harry börjar med hjälp av olika indicier misstänka att Lord Voldemort tänker lägga beslag på de vises sten för att därigenom stärka sin makt och dessutom få evigt liv, också att Snape på något sätt är inblandad i Voldemorts planer.

De tre sammansvurna inleder nu en hemlig räd för att hinna först till de vises sten. Dock förstår de redan när de ska ta sig förbi den trehövdade hunden att någon ligger steget före dem. (Av Hagrid har Harry fått höra att man kan söva besten med musik – men han erinrar sig att han fick den upplysningen vid ett tillfälle, då de förmodligen var avlyssnade.)

Därefter gäller det att forcera alla de övriga magiska hindren, sådant som strypande växter, flygande nycklar och en knivig gåta att lösa. Alla tre bidrar till att ta sig förbi de här hindren, som bokstavligen skulle kunna beröva dem livet.

Till slut står slutstriden mellan å ena sidan Harry, å andra sidan en person som visar sig inte vara Snape utan professor Quirrell, den som Harry hade hört tala med Snape. Och genom Qurrell agerar Lord Voldemort: i en dramatisk scen får Harry se att bakom turbanen på Quirrells bakhuvud döljer sig Voldemorts ansikte.

Under striden med Quirrell känner Harry en så intensiv smärta i det märke i pannan Lord Voldemort gav honom när han dödade Harrys föräldrar, att han svimmar.

Därefter vaknar han till liv på Hogwarths sjukavdelning. Dumbledore har i sista minuten hunnit fram till de stridande. Quirrell är död och Lord Voldemort åter försvunnen. Men stenen är räddad: den har, tack vare att Harrys önskan att få den var osjälvisk, hamnat i hans ficka med hjälp av den magiska önskespegel som fanns i den innersta kammaren. Nu har Dumbledore sett till att förstöra den för Voldmort så begärliga stenen.

* * *

Det är nu länge sedan jag läste boken, och egentligen skulle jag ha velat ge dem bland mina läsare som själva inte har läst den ytterligare detaljer. Själv har jag nu fått historien återaktualiserad för mig genom att jag just har sett filmatiseringen av den här boken på DVD.

Som väntat är bokens handling här kortad – till exempel är Harrys upplevelser i styvfamiljen nerkokade på ett sätt som medför att rollkaraktärerna blir lite mer buskisartade än de är hos Rowling. Men som jag kan se har filmen, regisserad av Chris Columbus, ändå med alla riktigt väsentliga ingredienser i bokhandlingen.

De när filmen spelades in fortfarande unga skådespelarna – Daniel Radcliffe som Harry, Emma Watson som Hermione och Rupert Grint som Ron – gör genomgående bra ifrån sig, och detsamma gäller Harrys jämnårige fiende Draco Malfoy, som spelas av Harry Melling. I övrigt vill jag nämna Richard Harris som Albus Dumbledore, Robbie Coltrane som Rubeus Hagrid och Alan Rickman som Severus Snape.

Den sällsamma världen på Hogwarths med alla spöken och magiska väsen, också själva slottsmiljön med sina ”levande” tavlor och märkliga skrymslen, är väl återskapad i sin filmiska form.

Som film betraktad är ”Harry Potter och de vises sten” den första i en rad filmer som senare rymmer ännu mer spännande saker, men den är helt klart värd att se.

Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.

Melodikrysset nr 31 2009

Dagens melodikryss tyckte jag på det hela taget var lätt, men när vi kom till den allra sista frågan – den med ett stycke klassisk musik – ville polletten inte falla ned. Jag kom inte på kompositör eller titel men tyckte att stycket hade svensk klang, så jag tror att kompositörens hemland var Sverige, Se.

Den enda fråga där jag behövde använda Google för att komma på svaret var dagens melodifestivalfråga. 2004 tävlade Emil Sigfridsson, för övrigt inte särskilt framgångsrikt, med ”Innan mörkret faller”.

Annars började dagens kryss med en högaktuell svensk artist, Tomas Ledin. Dels kom låten från hans senaste CD, dels leder titeln på den spelade låten, ”Ut på vägarna igen”, in tanken på hans sommarturné.

Ganska snart därefter fick vi höra en ganska gammal Ted Gärdestad-låt, ”Sommarlängtan”.

Större än den blev Stig Olins ”På söndag, på söndag, på söndag”. Många barnfamiljer känner nog än i dag igen sig i den här texten.

Mer udda i raden av svenska sommarschlager är väl ”Alla vi – längtar efter sommaren” (1999) med den väl vid det här laget tämligen bortglömda gruppen Friends In Need, det vill säga Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk. Och Björn Borg skulle här leda oss till den efterfrågade sporten, tennis. Det klarar till och med jag som aldrig i mitt liv har läst sportsidor.

Vi fick också höra en halvdansk låt, ”Gör mig lycklig nu”. De som sjöng var Mats Ronander och den mycket hörvärde danske artisten Kim Larsen.

Dagens barnvisa klarade väl alla: ”Imse Vimse spindel”.

En mycket fin visa, fast mera om barn, åstadkom Olle Adolphson och Beppe Wolgers med ”Det gåtfulla folket”. Jag älskar den!

I dag spelades också en ringleksvisa, dock med en text som knappast är skriven för barn, ”Jag gick mig ut en afton”. Fast här hörde vi inte texten utan en – jätteskön – instrumentalversion med Jan Johansson.

En mycket senare men likafullt mycket hörvärd visklassiker är Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), körde vi bland annat en lång serie artiklar om klarabohemerna, där man kunde få läsa om både Ferlin och Victor Arendorff.

Jag är också en stor vän av Povel Ramel, och hans och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna” hör verkligen till favoriterna. Wolgers igen!

Sist i dag tar jag ytterligare en gammal favorit, ”April In Paris”. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för broadwaymusikalen ”Walk a Little Faster”. Sen har den gjorts av mängder av fina artister, men den som jag själv är mest fäst vid är den med Count Basie från 1955.

Yip Harburg kan vara värd några ytterligare rader. Han har skrivit låtar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Over the Rainbow” men är också värd att ihågkommas som en av de många vänstermänniskorna i amerikanskt musikliv. Sitt politiska engagemang uttryckte han bland annat i texten till ”Brother, Can You Spare a Dime”, en låt om depressionen. Du hittar den texten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.