Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen
5 augusti 2009 16:50 | Barnkultur | 11 kommentarerJag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.
Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.
Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.
För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.
När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:
Femböcker
Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).
Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)
Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean Bolinders ”Det upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.
Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:
– Fem-böckerna.
Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.
Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?
* * *
Till detta bör läggas att Ulf Nilsson är en av de bästa svenska barnboksförfattarna och att Jean Bolinder har skrivit mycket läsvärda deckare. Jag har, i andra fall med större uppskattning, recenserat båda.
11 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag läste en alltid en stund på kvällen för mina barn när de var små och långt efter att de lärt sig läsa själva. Nu ville min äldsta dotter att jag skulle läsa en fem-bok för henne. Hon var då sju år och hade just börjat skolan. Jag gjorde det men somnade hela tiden eftersom jag tyckte den var lite småtråkig. När hon ville att jag skulle läsa nästa så sa jag nähä du får läsa själv.
Hon läste och kämpade och jobbade och det tog flera dar för henne att komma igenom den. Jag tänkte att jag skulle kolla om hon begripit något och kollade på några sidor här och där och frågade på några detaljer. Joho hon visst exakt vad som hade hänt.
Nästa fembok tog henne en förmiddag att plöja
Så lärde hon sig läsa. De texter som fångar barnen i den åldern är inte fel.
Jag slutade ändå inte med att läsa andra böcker för henne på kvällen. En av hennes absoluta favoriter var Nalle Puh.
Comment by Britta Sethson — 2009 08 05 17:50 #
Till Britta Sethson: Är du säker på att det var boken du somnade av?
När våra barn var i den där åldern, då man skulle läsa för dem innan de somnade, turades Birgitta och jag om att läsa för dem, även om det var efter en hård arbetsdag. Vid ett av de här tillfällena somnade Birgitta gång på gång under läsningen, men så plötsligt halvreste hon sig ur sömnen och sa med talarrörst:
– Kamrater, mötesdeltagare!
Comment by Enn Kokk — 2009 08 05 18:25 #
man vet aldrig
men klart är att utan fem böckerna hade hon inte lärt sig läsa med sån fart
Comment by Britta Sethson — 2009 08 05 19:10 #
För min egen del var Enid Blytons Mysterieböcker med Fatty och hunden Skotty vad som gällde innan Pappas och brorsans gamla pappbundna David Humes böcker om detektiven Mick Cardby (numer på deckarbiblioteket i Eskilstuna) tog över. Fem-böckerna hann jag aldrig riktigt med. Mysterieböckerna (som jag för övrigt fortfarande hoppas finna i någon gammal boklåda på loftet) var bundna på ett helt eget sätt med kartongomslag som alla bar samma design men med olika färger för var bok.
Men för att balansera var jag samtidigt en vaken Muminläsare!
Comment by Mats Werner — 2009 08 05 22:15 #
Till Mats Werner: Det var upplagorna med pärmar i olika färger som också jag ursprungligen läste.
Min första Mumin-bok läste jag en jul då familjen var på besök hos en ingermanländsk familj som bodde nära vårt Juniskär utanför Sundsvall. Dottern i familjen, Tamara, hade en muminbok i sitt rum, och jag struntade helt i umgänget och läste i stället ut boken där inne.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 05 22:23 #
Nu lämnar vi ämnet men jag vårdar ömt de kompletta förstautgåvorna av serieböckerna också. Mina barn blev aldrig bitna av Mumin men mina barnbarn vallfärdar till Nådendal….
Comment by Mats Werner — 2009 08 06 6:54 #
Fem-böckerna var nog mina favoritböcker men tyvärr inte bibliotekariernas, för det dröjde ganska länge innan biblioteken började köpa in dem. När de väl gjorde det så blev det p.g.a. det stora intresset ransonering, åtminstone på mitt bibliotek. Man fick helt enkelt bara låna ett visst antal Fem-böcker åt gången.
Jag gillar inte när man ändrar handlingen eller förvanskar namn. Det borde räcka med att modernisera språket. När det gäller det det rasistiska innehåll du antyder så vet jag att man ersatte zigenarna med tyskar i någon upplaga. Var det så mycket bättre?
En annan favorit var Tvillingdetektiverna. I nyare upplagor har man enligt min uppfattning begått ett helgerån genom att t.ex. ersätta Farbror Sven (Jerring) med Mr Buster. Hade det inte varit bättre att förklara för dagens barn vad Barnens Brevlåda och Farbror Sven var för något i stället?
Comment by Bosse — 2009 08 06 7:56 #
Sivar Ahlrud! Ah! Så många ungdomsdeckare han skrev. Vad hette han egentligen?
När vi talar om de övriga så må vi icke glömma Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist och Åke Holmbergs Ture Sventon! Temlor från Rotas konditori….
Comment by Mats Werner — 2009 08 06 9:55 #
Till Mats Werner: Sivar Ahlrud var en pseudonym för två personer som skrev tillsammans: Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 06 10:34 #
Och så Agaton Sax förstås. Fortfarande har jag inte fått en godtagbar förklaring till varför Ture Sventon inte kallade sig Ture Tventon om han nu inte kunde säga ”s”.
Sen har jag för mig att Enid Blyton skrev ytterligare en serie böcker som jag slukade. Har för mig den hette Hemliga Sjuan.
Comment by Bosse — 2009 08 06 12:12 #
Till Bosse: Jo, ”Hemliga sjuan” och även ”Äventyrsböckerna”.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 06 12:32 #