Melodikrysset nummer 34 2009

22 augusti 2009 11:46 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svårare.

Det började och slutade med melodifestivalbidrag. 2005 deltog Martin Stenmarck med ”Las Vegas”. 2009 sjöng Malena Ernman ”La Voix”.

Eurovision Song Contest är ju det också ett slags stjärnornas krig, men i dag spelade Eldeman det musikaliska temat ur George Lucas’ film ”Stjärnornas krig”.

Ett annat tema i dagens kryss var dyrbarheter och längtan efter dessa.

”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ingick i Jerry Bocks och Sheldon Harnicks ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) från 1964.

En lite annan ingång hade ”En riktigt stor summa pengar” av och med Povel Ramel.

Marilyn Monroe sjöng ”Diamonds Are a Girls Best Friend” – fast här fick vi höra en instrumentalversion för att vi inte allt för lätt skulle komma på att diamanter ju ursprungligen kommer ur kol.

Och så hörde vi ett stycke ur Richard Wagners opera från 1869, ”Rhenguldet” (”Das Rheingold”).

Mindre egofixerad än flera av texterna ovan är då ”Man ska leva för varandra”, som vi i dag hörde med Leif Loket Olsson. Den skrevs av Bengt Sundström och blev 1968 en riktigt stor hit, bland annat på Svensktoppen, med Trio me’ Bumba.

Två låtar hörde till sådant som barn brukar sjunga.

Vi fick lyssna på ”Björnen sover”, där det ju sägs att han inte är farlig, bara man är varlig.

Den andra brukar sjungas som ringlek runt midsommarstången, ”Så gå vi runt om ett enebärssnår”. Det vi då går runt är således en en, och enens virke benämns ene.

Därmed befinner vi oss mitt i den sommar som fortfarande består, åtminstone för oss som är pensionärer.

Här ute i skärgården går tankarna gärna till Evert Taube och ”Calle Schewens vals”, eftersom vi ju ofta ser både tärnor och mås flyga förbi.

Mycket somrig är också ”Nannes sommarvisa”. Och vem sjöng den om inte Nanne Grönwall?

En förklaring till att också människor med måttliga inkomster i det här landet har sommarstugor är att sommarstugorna i många fall är arvegods. De nuvarande ägarna bor själva i städerna men återvänder gärna under några sommarveckor till det som Tom Jones i dag sjöng om, ”The Green, Green Grass of Home”.

Själv skulle jag nu gärna gå ut en stund i trädgråden, men av två skäl blir det inget med det. Dels regnar det i dag. Dels är jag förkyld, har haft ont i halsen och öronen samt lätt feber – en följd av snart sjuårige Viggos annars kära besök hos morfar och mormor veckan före hans skolstart.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Pressgrodor

21 augusti 2009 14:37 | Citat | 6 kommentarer

Hittade via Journalisten nummer 9 2009:

Livlös man gick till
attack mot chaufför

Rubrik i Fagersta-Posten

”Men nu ska Åsa Karlsson som äger Bomans hönseri i Jörn få ersättning, cirka 6000 kronor, av försvarsmakten.
– Det var en stor smäll, hönorna blev rädda och började springa. Några som var ute och åkte skidor fick ducka, berättar hon.”

Folkbladet.nu

”På arbesförmedlingen i Laholm fanns 13 utannonserade tjänster i måndags. Bland annat utlystes sextjänster på kommunen.”

Laholms Tidning

”Ta aldrig hissen om det brinner. Branden kan göra att hissen slutar fungera och då kan hissen bli stående mellan två månader.”

Expressen

”KVALIFIKATIONER
Du som söker jobb ska vara utbildad förskollärare. Stor vikt läggs vid personlig lämplighet.
Egen bil behövs då det inte finns fungerande kollektivavtal.”

Arbetsförmedlingen.se/Platsbanken

Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson

20 augusti 2009 17:01 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

Dan Andersson och arbetarrörelsen

20 augusti 2009 16:31 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarer

När Sofia Karlsson 2005 valde att ge ut den mycket hyllade och köpta CDn “Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756) bröt hon ny mark för Dan Anderssons tidigare inom arbetarrörelsen så älskade viskonst. Mig förvånade det inte – hon är dotter till min gamla kollega på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson. Du kan här läsa min recension av den här skivan.

En gång var Dan Andersson en av arbetarrörelsens mest älskade författare, detta trots att hans prosa och poesi och visor långt ifrån genomgående har politisk prägel.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari) publicerade jag följande:

Dan Andersson

Dan Andersson har tidigare under årtionden spelat en stor roll inom arbetarrörelsens kulturliv. Hela hans författargärning har dessutom haft nära anknytning till arbetarrörelsen genom att hans böcker, alltifrån debuten 1914 med ”Kolarhistorier” och fram till hans för tidiga död 1920 – han dog genom cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm blott 32 år gammal – med ett par undantag utkom på rörelsens eget förlag, Tidens förlag.

Under senare år har väl Tiden (liksom rörelsens i övrigt) ägnat Dan Andersson alltför liten uppmärksamhet. ”Kolarhistorier” och samlingsvolymen ”Visor och ballader” har funnits som vackert illustrerade presentböcker. Och här om året fick hans fina självbiografiska roman ”De tre hemlösa” från 1918 inleda Tidens nya serie Arbetarberättare.

Men nu tar Tidens förlag skadan igen med besked. Förlaget firar nittioårsminnet av hans födelse (Dan Andersson föddes 1888) med att i tio smakfulla band, redigerade av Gösta Ågren, ge ut hans samlade skrifter.

Första bandet, Diktsamlingar, innehåller ”Kolvaktarens visor” från 1915 och ”Svarta ballader” från 1917. Andra bandet, Enskilda dikter, innehåller dikter publicerade i tidningar och efterlämnade manuskript. Tillsammans innehåller de båda volymerna den diktskatt, som till stora delar har varit känd och reciterad inom rörelsen. Många av dikterna har också tonsatts, av Gunnar Turesson, Sven Scholander, Thorstein Bergman och andra. (Den som är intresserad av att få ett representativt urval Dan Andersson-tonsättningar rekommenderas att skaffa Gösta Åbergs sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor”, som 1971 utgavs av Prisma.)

Tredje bandet, Romaner, innehåller den nämnda ”De tre hemlösa” och fortsättningen ”David Ramms arv” från 1919. Den tredje och sista delen av denna självbiografiska romanserie, ”Vägen”, som Dan Andersson aldrig hann avsluta, återfinner man i fjärde bandet, Romanfragment, Där finns också bland annat en annan ofullbordad roman, ”Arbetsdagen”.

Debutboken, novellsamlingen ”Kolarhistorier”, ingår tillsammans med ett refuserat manus, ”Sorgmarschen”, i femte bandet med just underrubriken Kolarhistorier. Den närbesläktade ”Det kallas vidskepelse” från 1916 bildar tillsammans med ”Kolvaktarens visor” det sjätte bandet, Det kallas vidskrpelse.

Sjunde bandet, Amerikanska berättelser, omfattar en serie berättelser med amerikanska motiv – Dan Andersson hade som fjortonåring vistats i Minnesota – och enskilda noveller från perioden 1912-1917. Novellerna från de sista åren, 1918-1920, är samlade i åttonde bandet, Sena noveller.

Nionde bandet kallas Kåserier och det tionde Artiklar.

Varje volym inleds med en kort men instruktiv inledning av Gösta Ågren som också står för kunniga och träffande kommentarer.

Det är att hoppas att rörelsens folk köper och läser denna fina Dan Andersson-utgåva och åter tar Dan Andersson till sitt hjärta.

Ska jorden bliva vår…

20 augusti 2009 15:21 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Det finns många böcker, både dokumentära och skönlitterära, om svensk arbetarrörelse. Mycket lite av detta finns i dag tillgängligt i bokhandeln. Därför vill jag gärna påminna om sådana böcker, så att framför allt unga människor kan söka dem åtminstone på bibliotek.

En sådan bok, en blandning av skönlitterär skildring och dokumentär, skrev jag om i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

1884-1886

Bunny Ragnerstam avslutar sitt skånska romanbygge med en dokumentärroman från åren 1884-1886, ”Skall jorden bliva vår” (Gidlunds). Kampen står mellan dem som vill ha allmänna eller liberala arbetarföreningar och dem som vill ha fackföreningar och socialism. Boken slutar med en tidningsnotis om att målarna kallas till sammanträde ”för bildande av en FACKFÖRENING” och ”Stadgar för Träarbetarnas fackförening Antagna den 24 juli 1886″.

”Skall jorden bliva vår” är, liksom de tre tidigare delarna, en dokumentärroman med dokument och tidningsläsning instoppat mellan de berättande partierna. Den är en kollektivroman i meningen att flera olika personer och deras perspektiv på det som sker socialt och organisationsmässigt ägnas separata och bitvis parallella kapitel.

Därmed har Ragnerstam åstadkommit ett brett panorama över arbetarrörelsens inledningsskede. Det är bara att konstatera att han nu tillhör gruppen av stora svenska arbetarförfattare.

Det hindrar inte att man kan ha kritiska synpunkter. Hans stiliserade och lite mekaniskt stavade talspråk blir i längden mer irriterande än verklighetsförankrande. Och det kan inte hjälpas: En del av hans människor väcker – mitt i kollektivromanens malande människoström – ett extra intresse för sin egen person. Vad kände de? Vad hände med dem? Det skulle vara intressant att se vad Bunny Ragnerstam skulle kunna göra av mer individualiserade, så att säga fogelströmska romangestalter.

Katas döttrar

19 augusti 2009 12:44 | Musik, Politik | 1 kommentar

Jag lärde faktiskt aldrig känna Eva Swedenmark hemma i Sundsvall. I stället blev vi bekanta när hon – dock före min tid som chefredaktör – arbetade som journalist på Aktuellt i politiken (s). Sen hade vi förstås fortsatt kontakt när hon till exempel var chefredaktör på Morgonbris och ABFs Fönstret. När jag så småningom hamnade i öppen konflikt om EU med partiledningen och som en följd av detta avgick som huvudsekreterare i programkommissionen, fick jag en hyllningshälsning från Eva och de övriga tjejer på Fönstret som utgjorde deckarförfattarpseudonymen Emma Wall. Numera har vi fortlöpande kontakt bloggvägen – länk till hennes blogg finns här intill.

Eva är en mångsidigt begåvad person, som också har sysslat med musik och teater. Här är ett exempel, hämtat från Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1979 (23 augusti):

Katas döttrar

Kvinnor sjung ut!” (a disc BS 790402, distribution Brevskolan) heter en LP som Socialdemokratiska kvinnoförbundet har gett ut med gruppen Katas döttrar från Sundsvall.

Trots att Eva Swedenmarks texter (i motsats till ett par andra nyskrivna som jag finner vara lite amatörmässigt tjejallmängods) är utmärkta, så känner jag viss tvekan till sidan ett. Denna i och för sig duktiga amatörgrupp kommer inte riktigt till sin rätt, när den ska sjunga oregelbunden och rytmiskt svår vers till starkt arrangerad och elektrifierad musik.

Desto roligare är det då att konstatera att sidan två är så förbaskat bra! ”Fastän vi är kvinnor” à capella, ”Abborrträsklåten” (på dialekt) likaså, den vansinnigt roliga ”Igelkottaskinnet” som minsann har censurerats i texthäftet, den likaledes roliga ”Måndag, tisdag”, den utmärkta ”Murarhantlangerskornas strejkvisa”, ”Mannen och konan” och ”Pigans sång” med mer traditionellt arr – det mesta låter fint. Det visar sig också att Eva Swedenmarks texter låter bättre med enklare arrangemang – ”Bruket” är ett exempel.

Texter och noter finns i ett häfte i skivmappen för den som vill spela och sjunga själv. Bra!

* * *

Texten till ”Igelkottaskinnet” hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Deckare om en änglamakare

19 augusti 2009 11:50 | Deckare | 1 kommentar

Veronica von Schenk, född 1971, är en ny bekantskap för mig bland svenska deckarförfattare. Helt övertygande är inte hennes debutbok ”Änglalik” (Ordfront, 2008, i pocket 2009), men jag ska nog också läsa uppföljaren om hennes hjältinna, Althea Sang Min Molin – mellandelen av namnet kommer sig av att hennes mamma är koreanska.

Althea är professionell gärningsmannaprofilerare med utbildning och erfarenhet förvärvad i New York. En gammal kompis till henne, Rickard Magnusson, anställd vid stockholmspolisen, ber henne göra ett inhopp i en mordutredning som av allt att döma handlar om seriemord.

De flesta ingredienser som man hittar i moderna polisdeckare finns där: kärlek, misstro från några av Rickards kolleger i polisteamet, ett privat trauma (Althea har under arbetet som profilerare i New York överfallits och nästan dödats av en seriemördare), vardagliga bestyr.

Veronica von Schenk har bland annat arbetat som chefredaktör för Allt om Stockholm, och hon briljerar verkligen med sina kunskaper om krogar, nattlivet runt Stureplan, unga människors vanor (även sängvanor), mode, mat och dryck. Till att börja med tycker jag att det är kul med den mycket detaljerade miljöskildring hon har från delar av det centrala Stockholm, där jag själv i årtionden arbetade. Men så småningom irriteras jag också av att den här miljön i hennes tappning blir så doftlös. Som stockholmsskildrare kommer hon inte i närheten av det den för länge sedan döde Stieg Trenter åstadkom.

Om gärningsmannaprofilering vet jag inte särskilt mycket, men jag förmodar att hon skildrar den här processen efter att ha studerat ämnet. Dock blir det, trots tre mord (och så småningom ett fjärde, tidigare), lite tradigt att följa Althea på vägen mot upplösningen.

På pluskontot finns att pulsen i boken mot slutet blir mycket snabbare. Man kan undra varför Althea gör något så dumdristigt som att gå genom gångtunneln som mynnar ut på Tunnelgatan och hur det kommer sig, att seriemördaren där uppe på toaletten i TV 4s lokaler inte lyckas bli kvitt Althea, som är honom i hälarna – men spännande är det onekligen. Och det avslutande gisslandramat på ett galleri är spännande det också.

Så Veronica von Schenk har nog vissa chanser att etablera sig i polisdeckarfacket. I vart fall har hon, på klassiskt pusseldeckarmaner, lyckats lägga ut en ledtråd: Mördarens signatur är Azra, som även förekommer i formen Azrael. Azrael är dödens ängel, hämtad ur judisk-kristen mytologi.

Storstrejken 1909

18 augusti 2009 16:51 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Det finns i dag inga rörelseägda förlag, som kunde vårda sig om arbetarrörelsens historia och ideologiska utveckling. Tidens förlag och Prisma sålde socialdemokratiska partiet till KF, och båda förlagen, Tidens förlag efter att under senare år ha reducerats till ett renodlat ungdomsbokförlag, håller nu på att uppgå i Norstedts.

Det fanns förr dessutom fristående förlag, som drevs av rörelsemänniskor, till exempel Hans Hastes Pogo, som gav ut både böcker och skivor. Vän av ordning kan ju genmäla, att sådant finns även i dag; Atlas är ett exempel. Atlas har en i många avseenden intressant utgivning, men denna är inte, som en gång Pogos, knuten till just arbetarrörelsens historia, gärna då i dokumentär form.

Jag ska ge ett exempel på böcker som gavs ut på Pogo – från 1979 då det var sjuttio år sedan storstrejken 1909. Följande publicerade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1979 (13 september):

Storstrejken

På jubileums-LPn ”Till seger” (för sentida läsare: ljudupptagningar med arbetarrörelsens legendarer, tidstypisk musik och med Gunnar Sträng som sammanhållande berättare, utgiven av Socialdemokraterna till partiets 90-årsjubileum 1979 på rörelseägda skivbolaget a disc; redaktörer och ansvariga för det tidstypiska musikurvalet var jag och Leif Karlsson) återges ett samtal mellan Charles Lindley och Alfons Holm om storstrejken 1909. Det är inte bara partiet som fyller 90 år 1979 – det är också 70 år sen storstrejken.

Till minnet av storstrejken, ”de korslagda armarnas revolution”, har Hans Haste gett ut skriften ”Dokument från storstrejken 1909” (Pogo press) med inledning av förre LO-ordföranden Axel Strand (som dock bara var 16 år när storstrejken bröt ut). Haste tecknar bakgrunden till strejken och skriver dess historia, i vissa stycken dag för dag men ändå kort och överskådligt. Resten av boken består av autentiska dokument: SAFs meddelande om storlockout, LOs svar (storstrejk), anvisningar om hur arbetarna skulle uppträda, vädjan om ekonomiskt stöd, utgivningen av strejktidningen Svaret och så vidare.

Skriften avslutas med att kungen i en skrivelse tackar militären.

* * *

I år är det 100 år sedan storstrejken. Hur får medlemmarna i dagens arbetarrörelse – den fackliga så väl som den politiska – i dag veta något om avgörande händelser och vägval i rörelsens egen historia?

Törst, en Ingmar Bergman-film med och efter Birgit Tengroth

17 augusti 2009 12:44 | Film | 2 kommentarer

1957 utkom Birgit TengrothsTörst” i serien FiBs folkböcker. Jag var FiB-ombud då och sålde och läste boken. Den finns förstås kvar i min boksamling.

Birgit Tengroth (1915-1983) var en person med bred begåvning: dansade balett, var skådespelerska verksam inom både teater och film, skrev artiklar för Veckojournalen och alltså även skönlitteratur.

Hon var omskriven, inte bara i sina yrkesroller. 1944-1950 var hon gift med den lysande kulturjournalisten Stig Ahlgren, som från att ha varit kulturchef på LO-ägda Afton-Tidningen gick till Veckojournalen. 1950-1952 var hon gift med den danske socialdemokratiske politikern Jens Otto Krag, då handelsminister, därefter även statsminister. Senare levde hon åter samman med Stig Ahlgren. På 1950-talet blev hon också känd för att ha konverterat till katolicismen.

”Törst” utkom i original redan 1948, och man kan förstå att den här nerviga novellsamlingen med fokus på äktenskap i kris utövade en lockelse på Ingmar Bergman. Hans film med samma namn, ”Törst”, fick premiär året därpå, 1949. Det är dock Herbert Grevenius som har skrivit manus. Eftersom ”Törst” är en novellsamling, har han då utgått från en av novellerna, ”Resa med Arethusa”, men också fogat in element hämtade ur andra noveller i samlingen.

Till det som väckte uppmärksamhet när filmen hade premiär var inte bara att det krisande äkta paret, Bertil och Rut, spelades av ett par av tidens mycket uppburna skådespelare, Birger Malmsten och Eva Henning, utan också att rollen som Bertils före detta älskarinna Viola gick till bokens författare, Birgit Tengroth. Mer på temat trassel och prassel: Bengt Eklund spelar rollen som kapten Raoul, Ruts älskare. Även Raoul har en fru, Astrid, som spelas av Gaby Stenberg. I övrigt minns man gärna Hasse Ekman i nidporträttet av en psykiater, den unge Sven-Eric Gamble som glasmästare och Naima Wifstrand som balettlärare.

Det här är en sevärd och välspelad historia – den invändning jag har är att dess handling med sina tillbakablickar, kanske betingade just av det faktum att manus är skrivet på basis av en novellsamling, ibland kan vara svår att direkt greppa. Jag vet inte hur den här filmen slog i utlandet, men jag kan tänka mig att dess inslag av svensk natur och midsommar kan ha lockat hit en del turister. Till det riktigt intressanta med den hör att handlingen med sitt könskrig i så hög grad utgår från kvinnornas perspektiv.

Hej då, Klara och Viggo!

16 augusti 2009 18:26 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Penicillinet smakade äckligt trots att det blandades med Pepsi Max, tyckte Viggo, så det har tagit en oändlig tid innan han till slut har fått i sig varje dos.

Men penicillinet verkade, och i dag kunde morfar och mormor ta med båda barnen, inte bara Klara utan också Viggo, ner till stranden på en sista badutflykt före hemfärden. Det blåste kraftigt men vinden var faktiskt varm, och barnen tyckte det var häftigt att ta sig ut på de klippor som likt en liten ö avskiljer badviken i Tallparken från de stora vågorna som rullar in från Öregrundsgrepen.

När Viggo fortfarande inte var så pigg, tog hans mamma Kerstin lillasyster Klara med på en cykelutflykt till Gräsö. Klara tyckte förstås det var spännande att åka färja men hade heller inget emot att bada, när mamma hittade en badvik. Bilder från gräsöutflykten hittar du här.

Kerstin har tagit en del bilder från vistelsen med barnen här i Öregrund. Eftersom jag ibland skriver om vår sommarstad men aldrig har några bilder, länkar jag gärna till hennes bilder från en öregrundspromenad tillsammans med barnen – du kan se vår vackra lilla stad här.

Särskilt roligt var det att se att Kerstin tog sina egna barn till ett hål i en mur nedanför fyrskeppet, där hennes far en gång slog i henne själv att häxan Pomperipossa bodde i det där hålet. På Kerstins bilder – här – ser hennes barn inte särskilt rädda ut för Pomperipossa.

I går hade vi förresten ännu mer besök. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel var här en stund på eftermiddagen. Birgitta bjöd på hembakt gammaldags sockerkaka och kaffe i trädgården, och även Kerstin, som hade varit på loppisrunda i Norrskedika, anslöt till eftermiddagsfikat vid trädgårdsbordet under äppelträden. Ragge och Gunnel har goda vänner som nyligen har skaffat hus ett stenkast från vårt och skulle hälsa på och övernatta där. Tanken var att de skulle titta in en gång till i dag, men per telefon fick vi veta att Gunnel hade fått halsont och att de därför hade beslutat att åka direkt hem.

Även Kerstin hade ont i halsen från och med sent i går kväll, så – peppar, peppar – låt oss hoppas att jag och Birgitta klarar oss.

Vi har, efter det att Bo har varit här och hämtat hustrun och barnen, hjälpts åt att städa upp efter barnbarnens besök. Jag lagade innan de åkte en god lunch med rökt lax och nykokt nyupptagen färskpotatis – även barnen åt med god aptit.

Och nu har jag middag på återuppvärmning: rester av den middag jag lagade i förrgår kväll, persikokyckling efter ett aszerbadjanskt recept och till det ris. I kväll, när barnbarnen inte är här längre, blir det nog ett glas vin till också.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^