Dan Andersson och arbetarrörelsen
20 augusti 2009 16:31 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarerNär Sofia Karlsson 2005 valde att ge ut den mycket hyllade och köpta CDn “Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756) bröt hon ny mark för Dan Anderssons tidigare inom arbetarrörelsen så älskade viskonst. Mig förvånade det inte – hon är dotter till min gamla kollega på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson. Du kan här läsa min recension av den här skivan.
En gång var Dan Andersson en av arbetarrörelsens mest älskade författare, detta trots att hans prosa och poesi och visor långt ifrån genomgående har politisk prägel.
I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari) publicerade jag följande:
Dan Andersson
Dan Andersson har tidigare under årtionden spelat en stor roll inom arbetarrörelsens kulturliv. Hela hans författargärning har dessutom haft nära anknytning till arbetarrörelsen genom att hans böcker, alltifrån debuten 1914 med ”Kolarhistorier” och fram till hans för tidiga död 1920 – han dog genom cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm blott 32 år gammal – med ett par undantag utkom på rörelsens eget förlag, Tidens förlag.
Under senare år har väl Tiden (liksom rörelsens i övrigt) ägnat Dan Andersson alltför liten uppmärksamhet. ”Kolarhistorier” och samlingsvolymen ”Visor och ballader” har funnits som vackert illustrerade presentböcker. Och här om året fick hans fina självbiografiska roman ”De tre hemlösa” från 1918 inleda Tidens nya serie Arbetarberättare.
Men nu tar Tidens förlag skadan igen med besked. Förlaget firar nittioårsminnet av hans födelse (Dan Andersson föddes 1888) med att i tio smakfulla band, redigerade av Gösta Ågren, ge ut hans samlade skrifter.
Första bandet, Diktsamlingar, innehåller ”Kolvaktarens visor” från 1915 och ”Svarta ballader” från 1917. Andra bandet, Enskilda dikter, innehåller dikter publicerade i tidningar och efterlämnade manuskript. Tillsammans innehåller de båda volymerna den diktskatt, som till stora delar har varit känd och reciterad inom rörelsen. Många av dikterna har också tonsatts, av Gunnar Turesson, Sven Scholander, Thorstein Bergman och andra. (Den som är intresserad av att få ett representativt urval Dan Andersson-tonsättningar rekommenderas att skaffa Gösta Åbergs sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor”, som 1971 utgavs av Prisma.)
Tredje bandet, Romaner, innehåller den nämnda ”De tre hemlösa” och fortsättningen ”David Ramms arv” från 1919. Den tredje och sista delen av denna självbiografiska romanserie, ”Vägen”, som Dan Andersson aldrig hann avsluta, återfinner man i fjärde bandet, Romanfragment, Där finns också bland annat en annan ofullbordad roman, ”Arbetsdagen”.
Debutboken, novellsamlingen ”Kolarhistorier”, ingår tillsammans med ett refuserat manus, ”Sorgmarschen”, i femte bandet med just underrubriken Kolarhistorier. Den närbesläktade ”Det kallas vidskepelse” från 1916 bildar tillsammans med ”Kolvaktarens visor” det sjätte bandet, Det kallas vidskrpelse.
Sjunde bandet, Amerikanska berättelser, omfattar en serie berättelser med amerikanska motiv – Dan Andersson hade som fjortonåring vistats i Minnesota – och enskilda noveller från perioden 1912-1917. Novellerna från de sista åren, 1918-1920, är samlade i åttonde bandet, Sena noveller.
Nionde bandet kallas Kåserier och det tionde Artiklar.
Varje volym inleds med en kort men instruktiv inledning av Gösta Ågren som också står för kunniga och träffande kommentarer.
Det är att hoppas att rörelsens folk köper och läser denna fina Dan Andersson-utgåva och åter tar Dan Andersson till sitt hjärta.
10 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Det är så mycket algen inte har att säga;
man bör i allmänhet förhålla sig absint
med stadseliterna på dagsfinansens barer
men ej för den skull övedriva skolans mål-
sättning i fråga om syntetiskt raffelbord
i dödens värdelösa Klubbhus. Kostnad
vrider stundom ångest ur en alltför väl-
beräknat idiotisk vindpaus mellan fyra ögon
på spaning mot esoterik; nog undfår maktens
damer femtioårsartikelns effektiva sam-
lagställning under åns konsensusglans
där söderns tallar bortförs nihilistiskt
i riktning längs marinelevens dagboks-
mariginal; man går i landsflykt efter vän-
tad hämnd, och sårad kärlek framgår något
söööökt vid årtull i parisens skymningshamn…
Comment by Vem Då — 2009 08 21 7:26 #
Tack så mycket för tipset. Jag tycker mycket om Dan Andersson och har också varit i Luossa-stugan i Skattlösberg.
Där fanns då en man med gitarr som sjöng ”Jungman Jansson” för oss när vi var där. Tro det eller ej men jag sjöng den som gonattvisa för min äldsta dotter och hon älskade den…. Jag kan den fortfarande utantill.
Comment by Britta Sethson — 2009 08 21 15:49 #
Dan Andersson-visan ”Helgdagskväll i timmerkojan” fungerade utmärkt som godnattsång för mina två barn och nu även för barnbarnen.
”Jungman Jansson” var i det närmaste signaturmelodi för allsången på den folkhögskola jag gick i början på 1960-talet. Inga problem för den helnyktra rektorn med ”en sup i Yokohama” eller hur den nu gick …
Comment by Sven Bengtsson — 2009 08 21 16:43 #
Ja det var ju också en härlig refräng som verkligen uppmanade till supsedens bevarande.
…Har du druckit ur ditt brännvin så sjung hej och hå..
Comment by Britta Sethson — 2009 08 21 17:29 #
Om Dan Anderssons stuga som Göran Greider är så förtjust uti. Det var ett stort rerportage i DN tidigare och fotografiet som illustrerar denna intellektuella gigants besök är ett vackert minne. Hela bilden upptas av den store (GG) och i ena hörnet ser man stugan. Men det var väl inte det det handlade om.
Comment by Staffan Lindholm — 2009 08 21 19:19 #
Till Staffan Lindholm: Fast det är väl DNs och inte Göran Greiders fel – den intervjuade bestämmer aldrig bildvalet eller bildstorleken.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 21 20:02 #
Till Enn. Apropå Greider, jag är övertygad om att du har funnit hans DA-biografi ”Det gångna är som en dröm…” synnerligen läsvärd. I varje fall är den god grävande journalistik. Finns det någon bättre bok om DA? Waldemar Bernhards ja, den befinner sig kanske i jämhöjd. Eller strax därunder.
Comment by HO — 2009 08 21 20:45 #
Så klart att det inte e GGs förtjänst. Men det är kul i alla fall. Ingemar Unge konstaterade i ett kås en gång att när Vilgot Sjöman stod utanför ett förintelseläger (tv-film alltså)och sade att det var hemskt tog han upp hela rutan, Dachau i bakgrunden. Utanför nästa läger VS i förgrunden och ingången i bakgrunden, det var hemskt där också. Det var det jag hade i bakhuvudet.
Sedan har vi det som jag ur ett underdogperspektiv fascineras av GG. När hans campingsemestrar som barn i bil och husvagn utgör ngn sorts nollpunkt för det svenska välståndet som han i sin syrelösa tillvaro tror är ngt f¨r alle. Att min ensamstående mamma skulle ha en bil och husvagn fanns inte i den här galaxen.
//
Det är ju konsten att hålla sig i bakgrunden. Vem skriver man om eller berättar? Bruce Springsteen fick kritik för att han i the Seeger session inte hade med några av Seegers politiska texter. (Seeger har ju protesterat mot allt sedan han föddes.) Sedan fick Bono i U2 kritik för att han hade med några politiska uttalanden och framställningar under sista konserten i Gbg.
//
I den fina texten till Complainte Pour Ste Catherine har det smugit in sig ett fel, det skall stå ”Le sunday c’est l’soir du hockey”. I alla fall så sjunger man så. Lindholm e det. Varmaste hälsningar till Enn!
Comment by Staffan Lindholm — 2009 08 21 21:16 #
Till Staffan Lindholm: Förlåt! Jag har nu korrigerat ditt namn.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 21 22:07 #
Till Hans O Alfresson: Jag har båda och håller med dig.
Comment by Enn Kokk — 2009 08 21 22:10 #