På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

28 juni 2009 16:42 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!