Rådjuren och blåsten härjar i trädgården

16 juni 2009 15:47 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Kommunens jägare lyckades skjuta av en del av de rådjur, som tar sig in i vår trädgård och äter upp växter som de tycker är läckra. Det har medfört att det har varit lugnt ett tag nu, men det lugnet varade inte särskilt länge den här gången.

När vi kom tillbaka från födelsedagsutflykten in till Uppsala, upptäckte Birgitta att det åter har varit rådjur inne i trädgården och begärligt mumsat i sig av det som fanns där. Sallad, mangold, bönor och ärtor har blivit rådjursmat, och rådjuren har också försökt komma åt jordgubbsplantorna, som skyddas av nät. Fackelblomster och rosenknoppar smakade uppenbarligen också gott, så även malvorna, bland dem den lilla estniska malvan som vi en gång via min mamma fick frö till från släktingar i Estland.

Jag upprepar: förbannade rådjur! Så här års är ju den vildväxande naturen full av mat åt dem – men de är läckergommar och söker delikatesser i trädgårdar som vetter mot skog och annan obebyggd mark.

Birgitta är ledsen, riktigt ledsen. Hon ser sin odlarmöda förspillas.

Vår tomt på drygt 2.000 kvadratmeter innehåller bergknallar och en talldunge men är annars en gammaldags trädgård, med mänsklig möda anlagd för trädgårdsälskande människor.

I går, på väg tillbaka till Öregrund från Uppsala, gick vi av vid Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Målet var framför allt att köpa nya stenpartiväxter till mitt nyrenoverade stenparti. Eva-Lotta Hasselqvist, som driver Eds trädgård, hade tidigare fått min datalista med alla de stenpartiväxter jag har haft i det renoverade stenpartiet eller i något annat stenparti plus stenpartiväxter som jag också gärna hade velat ha men hittills inte har lyckats hitta. På listan hade jag markerat vilka växter jag i första hand skulle vilja köpa.

Det visade sig förstås att hon inte hade allt på min önskelista, men när jag vid det här personliga besöket tittade på hennes ändå mycket breda sortiment av stenpartiväxter, hittade jag genast annat jag kunde tänka mig att köpa i stället. Av många av växterna, till exempel av Alunrot/Klockvippa (Heuchera sanguinea), fanns det också flera olika varianter, de flesta av dem urläckra.

Jag ska berätta mer om vad det blev för växter, när jag har fått dem till Öregrund för plantering. Eva-Lotta lovade nämligen att i sin bil ta med växterna – det blev sammanlagt mycket, och jag tackar Birgitta för att hon vill ge mig allt det här i present – när hon har något ärende åt vårt håll.

Birgitta köpte förresten också rosor till några av sina egna rabatter. Berätta inte det för rådjuren!

I dag, när det äntligen är uppehåll i regnandet, har jag försökt att reparera något som inte var rådjurens utan blåstens fel.

Förra året hade jag köpt ett riddartält åt barnbarnen, Viggo och Klara. De lekte i det under sina öregrundsbesök förra sommaren, men sen brann riddarborgen upp tillsammans med allt annat vi hade i uthuset – vi hade ju mordbrand.

I år köpte jag alltså ett nytt riddarborgstält plus nya svärd och sköldar åt Viggo och Klara, och de har också lekt med de här sakerna när de senast var på besök hos morfar och mormor. Vi har ju dessutom dränerat och nyanlagt gräsmattan, så den här gången har riddartältet stått oförankrat i ett av trädgårdens bortre hörn.

Och eftersom vi vid minst ett tillfälle har haft full storm här ute vid kusten, upptäckte jag vid en rundvandring i trädgården, som förde mig också till det här lite undanskymda hörnet, att Viggos och Klaras riddarborg var borta.

Jag anade genast, att blåsten hade tagit med sig tältet, ungefär som en drake. I dag fick jag äntligen tid att gå och leta efter det på allmänningen utanför vårt staket, den så kallade Floraparken, och jag startade med att leta längs staketen till de tomter, som ligger hyggligt nära hörnet där riddarborgen stod. En bit bort finns en tomt med flera byggnader som håller på att renoveras och där det uppenbarligen, av saker som finns ute på tomten att döma, finns barn i familjen. På tomten såg jag inga barn men väl två unga tjejer som jag hojtade till och sen frågade om mitt tält. Jo, en granne, som bor närmare oss, hade ställt in vår bortblåsta riddarborg på deras tomt i tron att det var deras. Men nu var det försvunnet igen. Tjejerna visste inte om det hade blåst vidare eller getts tillbaka till grannen som hade hittat det. Jag gick förstås till grannen i fråga och ringde på, men det var ingen hemma, så jag får väl gå dit igen i kväll och kolla.

Hur som helst, öregrundsbor som läser min blogg: Ser ni en herrelös riddarborg, är det mitt eller snarare våra barnbarns.