Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?