Kommunistisk rock

22 juni 2009 20:20 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har just återpublicerat en recension av Lars Aldmans LP från 1977, ”Gud hjälpe!”. I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1977 skrev jag om en rad plattor från göteborgsbaserade skivbolaget Nacksving, bland dem en med samme Aldman:

Kommunistisk rock

Nacksving heter ett göteborgskt skivbolag.

Första LPn heter just ”Nacksving. Ett samlat grepp från Götet” (031-1). På den medverkar en rad ”progressiva” göteborgsgrupper: Nationalteatern, Nynningen, Ariman, Motvind och några till. Det är genomgående frågan om bra musik.

Inte bara musiken utan också texterna är professionellt gjorda. På sätt och vis är det det som är problemet.

Ska man utan vidare ställa upp för den ”progressiva” musiken för att den är antikommersiell (något lovvärt!)? Mig tycks samhällsbeskrivningen och det politiska budskapet som så pass tveksamma, att jag inte kan svara ja på den frågan. Ta som exempel Nynningens ”Batongerna ska dansa” eller Motvinds ”Feta snutar” eller Arimans ”Hamnarbetarsång”.

Skulle jag rekommendera den här LPn för något så är det för ”Blå maltesaren” med Trio General Goof. Vilken låt! Vilken musik! Vad det svänger! (En upplysning till nutida läsare: Bakom Trio General Goof dolde sig Nynningen.)

* Flera av grupperna som finns med på ”Nacksving” har sen fått göra egna skivor. Soffgruppen till exempel har gjort en LP med titeln ”Soffgruppen” (Nacksving 031-2). Dom spelar jazzinfluerad, inte särskilt bra, inte särskilt dålig instrumentalrock. Vilken är förresten poängen med att ge låtar utan text titlar som ”Vindkraft” och sen lägga in en hel filosofi i musiken?

* Inte heller tycker jag att Lars Aldmans (tidigare Ariman) ”Nånting har hänt” (Nacksving 031-3) har förtjänster eller svagheter utöver dem som präglar LPn ”Nacksving”. På skivans pluskonto ska framför allt bokföras den musikaliska variationsrikedomen och Lars Aldmans röst.

* Plattan med Nynningen, ”Äntligen en ny dag!” (Nacksving 031-4), har däremot fullt med kvaliteter. ”Säj Algots, det räcker” är härlig rockmusik. Maria Hörnelius’ och Bertil Goldbergs ”Balladen om servitrisen och flyktingen” har brechtska tonfall. ”Folkets kamp är folkets hopp” är utomordentligt suggestiv. Och ”Kriminaltango” full av musikaliska ironier.

Men sen är det det här med texterna.

Det handlar inte om rätten till samhällskritik; ingen förmenar för övrigt Nynningen att ge ut de plattor dom vill. Men jag vill påstå, att det vore flathet, om inte en övertygad socialdemokrat polemiserade mot innehållet i sångerna.

Bovarna i ”Kriminaltango” är LO och SAF, som spelar under täcket med varann. ”De verkliga terroristerna” är inte Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen – de är en liten grupp idealister – utan de som ”regerar med järnhård hand i de flesta länder i världen”. Och det är ingen tvekan om att också den förra regeringen (förklaring till nutida läsare: den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme) räknas in i det här gänget.

”Mitt i överflödet dansar alla upprorets barn” sjunger Nynningen. Till dem, till kommunisterna, räknar sig också gruppen själv.

En urstyvt paketerad kommunism är vad det är fråga om.

* * *

Bildtext till bild av Nynningen:

I Nynningen spelar Bertil Goldberg, basist (sång, congas, maracas), Bernt Andersson, klaviaturist (sång, elbas, tempelblock, munspel), Bengt Blomberg, gitarrist, Mikael Gyllenstig, batterist (congas) och Sam Westerberg, vokalist (kompgitarr).

Konturlös början på Sommar i P1

22 juni 2009 17:13 | Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.