Länken till S-bloggar verkar inte fungera

När jag på S-bloggar kollar min blogg, är det senaste inlägget som syns där ett från i fredags. Varken gårdagens melodikryss eller dagens två inlägg har satt några spår.

Kan någon förklara varför?

PS

Jag har kollat med min webmaster, och felet verkar inte ligga på vår kant.

Med Eric Bibb i musikens värld

Jag har tidigare, i samband med återutgivningen på CD av hans debut-LP, berättat lite om Eric Bibb, den amerikanske sångaren som i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Jag har inte bara honom utan också hans far, Leon Bibb, på skiva, och jag har berättat om familjens hemvist i det radikala USA – Erics gudfar var Paul Robeson.

Här i Sverige har han barn som är hel- eller halvsyskon, kända i musikvärlden i egen kapacitet. Sarah Dawn Finer känner vi från Melodifestivalen, och sonen Rennie Mirro gjorde en utmärkt rollprestation i ”Singin’ In the Rain”. I dagens sommarprogram, där Bibb var värd, spelade han en dotter, som jag tidigare inte kände till. Däremot känner jag alltså till hans pappa, Leon Bibb, i dag 87 år – honom hörde vi i Bibbs ”Sommar”-program i ”Shenandoah”.

Eric Bibb har många strängar på sin gitarr, men främst är han väl känd som bluesman. Han berättade bland annat om sin beundran för och även samarbete med Taj Mahal, som jag har många skivor av också i min egen skivsamling.

Annars tycker jag som genuint musikintresserad om Sommar-program som, likt Eric Bibbs, verkligen blir vittnesbörd om sommarvärdens i fråga kunskaper om den musik han eller hon spelar. Jag söker då inte bekräftelse på så sätt att jag blir mest glad över att få höra låtar och skivor i min egen ägo, som i dag Caprice-skivan ”Olikalikadant”, där Cyndee Peters och Eric Bibb samarbetar.

Det betyder att jag heller inte är skarp motståndare till att, som Bibb gjorde i dag, sommarvärden spelar ett och annat med egen anknytning, i dag ”Sebastian’s Tune” och ”Where the Green Grass Grows” och även Rinkeby Kids som Bibb har arbetat med.

Men naturligtvis vill jag ha större bredd – och det fick jag, till exempel med hjälp av Hansson & Karlssons ”Sagan om Ringen”, Toumani Diabatés koramusik från Västafrika, Paco de Luca och en del annat.

Det är roligt att lyssna på sommarpratare som på djupet kan någonting om den musik de spelar.

På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!