Hitchcocks Repet

Alfred Hitchcocks ”Repet” (”Rope”) från 1948 är, med sina långa tagningar i ett och samma rum och med sitt begränsade antal agerande, vad man anar: filmad teater. Den som skrev pjäsen med samma namn var engelsmannen Patrick Hamilton.

Hamilton påstås ha inspirerats av ett verkligt kriminalfall, mordet på en annan ung man utfört av två studenter från Chicago, Leopold och Loeb, 1924.

”Repet” startar med att två studenter, Brandon Shaw (John Dall) och Phillip Morgan (Farley Granger) med hjälp av ett rep stryper klasskamraten David Kentley (Dick Hogan) men är egentligen mer ett drama om moral och moralfilosofi: har intellektuellt överlägsna människor rätt att till och med ta andras liv – och kan de, just genom sin intellektuella överlägsenhet, komma undan de sanktioner som lagen stipulerar?

De här båda unga mördarna uppträder verkligen utmanande. Kroppen stoppas i en kista, på vilken man lägger en bordduk och ställer ljusstakar. Det här makabra ”bordet” blir sedan centrum för den bjudning, till vilken de bland annat har bjudit den mördade Davids far och fästmö plus en del andra kamrater till både dem själva och deras mordoffer. En stor del av spänningen i den här historien ligger förstås i att gästerna undrar över vart den likaledes inbjudne David har tagit vägen.

Bland gästerna finns också mördarnas och offrets förre lärare Rupert Cadell (James Stewart), som de har hört hålla föreläsningar om mordet som skön konst. Brandon gör under kvällens lopp därför ständiga antydningar om det mord han och Phillip nyss har begått – han vill bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Phillip visar sig inte ha lika goda nerver, och i pur nervositet ger han läraren, när denne ska gå, den döde Davids hatt. Och då förstår förstås Cadell att allt inte står rätt till.

Förebärande att han har glömt kvar en sak återvänder han därför sedan ensam till pojkarna i lägenheten och upptäcker efter en stunds verbal kamp kroppen i kistan. I slutet av filmens handling lever han därför farligt, åtminstone om man ser till vad den pådrivande i mördarparet, Brandon, skulle kunna tänkas göra med honom.

I just det avseendet slutar filmen ändå lyckligt, men Hitchcocks fokus ligger egentligen på något annat: lärarens, Rupert Cadells, skuld till att genom sina intellektuella tankelekar från katedern ha utlöst det mord han har uppdagat.

James Stewart spelar i det här avseendet (och också i övrigt) lärarens roll väl, men jag tycker kanske ändå inte att filmen fullt ut lyckas gestalta det moraliska dilemma som är brännpunkten i historien.