Amerikansk blues (plus lite boogie woogie)

2 juni 2009 22:28 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

I Smithsonian Folkways’ förnämliga klassikerserie finns tidigare ett par samlingsskivor med blues – läs mer under Kulturspegeln, Musik. Dessa har sedan kompletterats med en mer specialiserad volym, ”Classic Piano Blues from Smithsonian Folkways” (SFW CD 40196, 2008).

I det här fallet kommer praktiskt taget hela materialet från Moe Aschs Folkways och föregångarna Asch och Disc; några upptagningar har gjorts senare, av det nutida bolaget Smithsonian Folkways.

Några av inspelningarna härstammar från tiden under och strax efter andra världskriget. På Aschs’ bolag fanns en rad radikala vita artister, och dessa hade, i ett USA som fortfarande starkt präglades av rasfördomar, ingenting emot att umgås och även spela med svarta musiker och sångare. Det är en av förklaringarna till att en mycket stor del av det till exempel Leadbelly spelade in gavs ut av Folkways.

På 1960-talet hörde Memphis Slim och Champion Jack Dupree till dem som gav ut skivor på Folkways. Dessutom gjorde Sam Charters, som då var knuten till Folkways, fantastiska insatser för bolaget genom att åka runt, bland annat i den amerikanska Södern, och spåra upp både nya och bortglömda svarta bluesartister och banda dem för Folkways’ räkning.

Allt det här gör att Smithsonian Folkways i sin ägo har en fantastisk skatt av bluesmusik, åtskilligt av den fortfarande outgiven. Jag ska som exempel nämna att pianisten Memphis Slim och basisten Willie Dixon plus Pete Seeger på banjo och tolvsträngad gitarr under två veckor 1960 framträdde på nattklubben The Village Gate i New Yorks Greenwich Village och att samtliga föreställningar, där de framträdde så väl solo som i olika konstellationer, bandades av Folkways. Det resulterade i tre LP, men där finns säkert fortfarande utgivningsbart material kvar. Sådant finns också på allt från gamla acetatskivor till Sam Charters bandningar. På den här CDn med pianoblues får vi dock från The Village Gate höra ett tidigare utgivet nummer med Memphis Slim och Willie Dixon, ”Wish Me Well”.

Jag har en liten invändning mot det här urvalet låtar, och vi kan då använda CDns allra första låt, ”Dedication to Pete Johnson”, med redan nämnde Memphis Slim (egentligen Peter Chatman) som exempel. Memphis Slim spelar som vanligt piano mycket bra, och min invändning gäller heller inte att låten innehåller en liten melodislinga från ”Frankie and Johnny”, men spelstilen lutar mer åt boogie woogie än åt blues.

Boogie woogie, som jag för övrigt gillar, kan väl sägas vara ett derivat ur bluesmusiken, i vart fall pianobluesen, och gränsen är inte alltid knivskarp. Blandformer finns här i Leadbellys – jo, han spelar faktiskt piano i det här fallet – ”Big Fat Woman” och i Roosevelt ”The Honeydripper” Sykes’ boogieartade blues ”Sweet Old Chicago”. Boogie woogie-influensen hörs uttryckligt redan i titeln på en låt som vi får höra med både Eurreal ”Little Brother” Montgomery och med Speckled Red (Rufus Perryman), ”Pinetop’s Boogie Woogie”, skriven av Clarence ”Pinetop” Smith. Också Meade ”Lux” Lewis’ ”Medium Blues” har, trots namnet, drag av boogie woogie.

Att boogie woogie utvecklades ur pianoblues är kanske inte så förvånande. Pianoblues måste, på grund av instrumentet, spelas i publika lokaler, vilket väldigt ofta var synonymt med krogar och bordeller. Och publiken där ville väl gärna höra på mer glad och dansant musik än bluesens blå toner.

Dock finns här också fullt upp med pianoblueslåtar med den grundton, som vi förknippar med just blues; titeln ”Early In the Morning”, här med Booker T Laury, sång och piano, Speckled Reds ”How Long Blues” och Henry Townsends ”All My Money’s Gone” kan tjäna som exempel.

På den här CDn hittar man ett brett spektrum av pianobluesartister, några av dem för mig inte kända: Sammy Price (”Harlem Parlor Blues”), Henry Brown, piano, och Edith North Johnson, sång (”Little Drops of Water”) samt Big Chief Ellis, en Black Creek-indian (”Dices Blues”).

Andra bland de redan nämnda artisterna hör till de mer kända. Memphis Slim bör nämnas en gång till, därför att han tillsammans med Jazz Gillum, sång och munspel, gör ”Key to the Highway”, som förmodligen fler har hört med Eric Clapton och Derek and the Dominos.

Memphis Slim gjorde många skivor för Folkways, och så gjorde även Champion Jack Dupree. Han stod inte ut med rasdiskrimineringen i USA och spelade mycket i Europa, så här får vi höra honom i ett par nummer inspelade i Zürich med schweiziska musiker, som för övrigt låter riktigt bra även de i ”Black Wolf Blues” och så i en låt med den talande titeln ”On My Way to See Moe Asch”.

Hörvärda är också Little Brother Montgomerys ”No Special Rider Blues” och sångerskan och pianisten Victoria Spivey i ”You’re My Man”.

Allra sist ett par riktiga bluesklassiker med James P Johnson, inspelade redan under andra världskriget för skivmärket Asch. Här hör vi honom i dels ”Hesitation Blues”, dels i ”Yellow Dog Blues”. Johnson är känd bland annat för att ha ackompanjerat artister som Bessie Smith, Ida Cox och Ethel Waters, men här får vi i stället, i ”Yellow Dog Blues”, höra honom ackompanjera sin egen dotter, Katherine Handy Lewis.

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

2 juni 2009 13:25 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård | Kommentering avstängd

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.