Grönstedts cognac ägs fortfarande av staten – nu finska staten

Många av oss gillade att Vin & Sprit, ett av världens snabbast växande dryckesföretag, ägdes av svenska staten. Den borgerliga regeringen såg just detta som en styggelse: Det fick inte lov att finnas ett statligt företag, som genom sina framgångar motbevisade borgerlighetens tes att alla statliga företag är dömda att misslyckas – alltså måste företaget snarast möjligt privatiseras.

Därför såldes guldägget V & S ut till franska Pernod Ricard. Kronbrännvin, som Kalle Schewen blandade med sitt kaffe till angenäm styrka och smak, är sålunda inte längre svenskt, ej heller Absolut vodka.

Pernod Ricard var stort redan dess förinnan, så EUs konkurrensmyndigheter tvingade företaget att sälja av några av de inköpta märkena, eftersom den nya ägaren annars inom några segment hade blivit alltför dominerande dels i Polen, dels här i Norden. Alltså såldes polska Lubuski Gin till Vinpol och Star Gin, Red Port och Dry Anis till Arcus Gruppen, ursprungligen den norska motsvarigheten till Vin & Sprit, numera ägd av svenska Ratos. Och redan dess förinnan hade Pernod Ricard, för att komma ur ett distributionsavtal i USA med Fortune Brands (Jim Beam International), i vilket V & S ägde 10 procent och hade ett hälftenägt säljbolag, Future Brands, ihop med, till detta företag tvingats sälja aktierna i det snabbt växande rommärket Cruzan Rum.

Tanken var att man först skulle sälja även Grönstedts Cognac till Arcus Gruppen, men detta stöp på EU-kommissionens invändningar: Arcus Gruppen äger redan det i Norge stora märket Braastad Cognac, som numera finns också på det svenska Systembolaget. Alltså såldes Grönstedts Cognac i stället till finska Altia Corporation.

Här blir det intressant: Grönstedts Cognac blir, från att ha varit ägd av svenska staten nu i stället ägd av finska staten. Altia Corporation är nämligen den finska motsvarigheten till det V & S var i Sverige: ett statligt företag i alkoholbranschen, till och med ett växande sådant.

Altia har steg för steg, ungefär som V & S gjorde på sin tid, växt sig stark inte bara i Finland utan också i Sverige och Norge och Estland; även i Danmark finns man närvarande. Det här har delvis skett genom uppköp av lokala företag i branschen. Bland dem kan nämnas Philipson & Söderberg samt Bibendum, men min gissning är att Altia så småningom kommer att etablera en mer enhetlig struktur av dotterbolag, kanske under Altias namn, i samtliga nämnda länder.

Som väntat är finsk vodka, Koskenkorva, rammen i erövringståget in i grannländerna, och jag köper själv gärna till exempel Koskenkorva Cranberry, alltså vodka med tranbärssmak.

Men Altias utbud av olika vin- och sprit- och även ölsorter är rikhaltigt, rymmer många kända märken, som man har i agentur.

Bland vinerna hittar man till exempel sydafrikanska Drosty-Hof och spanska Faustino, numera också huset Codorníus viner, som tidigare låg hos svenska Vin & Sprit.

Bland ölsorterna hittar man DAB, Grolsch, Pilsner Urquell, Erdinger och Bishop’s Finger.

Bland whiskysorterna hittar man Auchentoshan och Morrison’s Bowmore, som tidigare båda fanns i Vin & Sprits sortiment, vidare också Jack Daniel’s.

Bland de av Altia sålda likörerna finns Marie Brizard (bland annat Amaretto), Molinari Sambuca och Southern Comfort.

Altia saluför också Systemets största calvadosmärke, Boulard.

Än så länge har Altia inte V & S’ – för att inte säga Pernod Ricards – bredd och styrka, men det kan ju vara fler av Vin & Sprits gamla samarbetspartners som inte vill vara i Pernod Ricards stall, och dessutom kan ju Altia, liksom Vin & Sprit lyckades med, bygga fler egna starka varumärken än Koskenkorva och Grönstedts cognac. Kanske finns det i Finland redan embryon till en sådan expansion – finsk lagstiftning tillåter inte att spritmärken exponeras på nätet, så jag vet inte.

Nu gäller det att, där det går, välja statliga apotek

Jag har tidigare här på bloggen argumenterat mot utförsäljningen av statliga apotek – läs här.

Jag tycker att utförsäljningen är bedrövlig och hoppas att en kommande röd-grön regering är beredd att återinföra apoteksmonopolet.

Till dess gäller det att, där det går, gynna de icke-privatiserade apoteken, så att inte också dessa privatiseras med argumentet att de inte klarar konkurrensen.

I mitt fall ställer sig detta svårt men inte omöjligt. Man kunde nästan tro att de som har bestämt vilka apotek som ska privatiseras förföljer mig personligen. Bland utförsäljningsobjekten finns apoteket här i Öregrund, det vid vårdcentralen i Svartbäcken, min stadsdel hemma i Uppsala, det på Skolgatan, som avgränsar Svartbäcken från centrum, och det i Svava-gallerian i centrum (ganska nära öregrundsbussen), där jag oftast har handlat under vinterhalvåret.

Men privatiserarna har lämnat en lucka, relativt lätt åtkomlig för mig. I början av Svartbäcksgatan, norr om Stora Torget, finns ett apotek, Kronan, som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo.

Där tänker jag i fortsättningen handla mina apoteksvaror, så långt jag kan.

Dygdens pris

Den människa som duktigt spar
och gnetar livet ut
har ganska mycket roligt kvar
när livet väl är slut.

Holmberg

Namn och Nytt, Dagens Nyheter, den 5 maj 2009

Bilderbok för små

Siv Widerberg har för En bok för alla (numera Ordfronts barnboksförlag) sammanställt antologin ”De små barnens bok” (2009).

Jag gillar den högt och rent, allt ifrån Margareta Strömstedts sammanställning av födelsedagsvisor på olika språk först i boken till Lena Anderssons illustration av en traditionell stå-på-tå-ramsa allra sist i den.

Där emellan möter vi författare som Lennart Hellsing, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren samt Jujja och Tomas Wieslander och illustratörer som Eva Eriksson, Ingrid Nyman, Charlotte Ramel, Poul Ströyer, Cecilia Torudd och Stina Wirsén, även Anna-Clara Tidholm som är författare och illustratör i en och samma person.

Här finns klassiker som Pippi Långstrump och Max men också Siv Widerbergs och Stina Wirséns helt underbara story kring en potta.

Blir inte den här boken en liten klassiker, som i många år bidrar till att hålla En bok för alla vid liv, är jag skapt som en nors.

Spam med potenshöjande medel och lesbiska damer

Dagligen fångar mitt spamfilter upp mängder av skräppost. Jag öppnar dem aldrig någonsin, men ser ju åtminstone de översta innan jag med en enkel knapptryckning utplånar dem.

Ohyggligt många av dem innehåller reklam för potenshöjande medel och andra farmaceutiska produkter. Som om det inte räckte, kommer det också in reklam för något som måhända är pornografiska filmer, påfallande många med föregivet lesbiska damer.

Syftet med reklambrev för produkter av den först nämnda typen förstår jag åtminstone. Det handlar om att kränga produkter, att tjäna pengar.

Men vad är syftet med den andra kategorin av erbjudanden? Är det fråga om smakprov med erbjudanden om att få köpa mer av samma vara? Är det här ett sätt att sprida datavirus?

Min undran är uppriktig – jag öppnar alltså aldrig någonsin spam.

Om livslögner och brist på självkänsla

Doris Dahlin fick något av ett genombrott med ”Skammens boning” (Ordfront, 2007), en självbiografisk roman om en proletär uppväxt i Härnösand. På psykoanalytiskt sätt grävde hon i ett förflutet som rymde både en alkoholiserad far och åtminstone antydda sexuella övergrepp.

När jag nu läser ”Vi vet nog vem du är” (Ordfront, 2008), bor den ena av huvudpersonerna, Grace, (liksom Doris Dahlin) i Stockholm, medan den andra, Anna, finns i Gävle. Också skildringen av Gävle känns autentisk, och när jag forskar lite, visar det sig, att Dahlin har sommarhus och skrivarlya på Harskär utanför stan.

Grace och Anna har gått i skola tillsammans i Gävle, men sedan har de – åtminstone till synes – rört sig åt olika håll. Doris Dahlin leker på den punkten skickligt med läsaren, både när de gamla skolkamraterna träffas eller talar i telefon med varann och när hon i de korta kapitlen växelvis riktar strålkastarljuset på den ena respektive den andra: Anna finns kvar i Gävle och kämpar med sitt ganska eländiga liv, jobb i konsumkassa som hon vantrivs med, frånskild med tonårsdotter med alla taggarna utåt. Grace visar upp sin stiliga och centralt belägna lägenhet, går i moderiktiga kläder och berättar för Anna om sitt fina jobb som personalansvarig på ett företag.

Båda har från sitt gemensamma förflutna under skoltiden i Gävle svarta minnen, Grace av en mamma, som var prostituerad, visar det sig. Som klangbotten för deras fortsatta kontakt finns både social stigmatisering och den mobbing som förde dem samman till det som man i brist på andra etiketter skulle kunna kalla för ett slags påtvingad vänskap.

Att avslöja hela intrigen, i vilken det bland annat ingår en konfrontation med en före detta lärarinna och plågoande och mord på en manlig skolkamrat, skulle förstöra läsningen för tillkommande läsare – jag nöjer mig med att konstatera, att Dahlin även den här gången likt en psykoanalytiker blottlägger skikt i de båda huvudpersonernas förflutna, som i Annas fall förklarar mer av hennes brist på självkänsla och i Graces fall blottlägger de livslögner hon har byggt upp.

”Vi vet nog vem du är” är litterärt kanske inte riktigt i höjd med ”Skammens boning” men är som modern proletärroman ändå hjärtskärande: många försöker sig på klassresor men kommer aldrig någon vart, lyckas inte ens bearbeta det förflutna, som för evigt har satt sin klasstämpel på dem.

Nostalgitripp med Portello och Trocadero

Under mina pojkår och tidiga tonår såg läskutbudet helt annorlunda ut än i dag. Coladryckerna introducerades i Sverige först 1953, och fram till dess dominerades marknaden helt av inhemska fruktläsker och av, förstås, sockerdricka. Tidens veckotidningar innehöll helsidesannonser med budskapen ”…å så en Champis!” respektive ”Men först en Pommac”. Varma sommarhelger cyklade man till Nilssons kiosk och köpte en Loranga. Under de många somrar jag jobbade i Berglunds handelsbod i Juniskär där jag bodde, klämde jag i mig åtskilliga flaskor Portello ute i packboden, där jag oftast hölls.

Så småningom skedde det en revolution i läskvärlden. I dag domineras läskedrycksmarknaden av två colajättar, Coca Cola som också har Fanta, och så Pepsi med bland annat 7 Up; här i Sverige säljs de senare genom danska Carlsberg.

Läsk är ju inte nyttigt, särskilt inte för en diabetiker som jag – men jag brukar köpa hem de konstsötade varianterna Pepsi Max och 7 Up light.

Fast här om dagen fick jag en glädjechock, när jag på Konsum här i Öregrund upptäckte en pall med läskedrycker, vars etiketter nästan fick mina ögon att tåras av nostalgi.

Där fanns Loranga och Syd, vanlig apelsin, och Rio, blodapelsin. Där fanns Cuba cola, som lanserades 1953, tre månader före Coca cola, och den ljusa coladrycken Trocadero. Där fanns äppelläsken Guldus, som också våra barn lärde sig älska: de togs fram ur jordkällaren av farfar och farmor, när barnbarnen kom på besök.

Där fanns Siddni, passionsfrukt, och Haiwa, ananas, två läskedrycker som jag själv aldrig har haft något förhållande till. Men där fanns framför allt Portello, drycken framför alla andra på den tiden då jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod.

Trocadero var den enda som fanns i lightvariant, så jag köpte förstås en sådan.

När jag går in på hemsidan för Vasa bryggeri, ser jag dock att även Portello finns i lightvariant. Jag ska be Konsum ta hem även sådan vid nästa leverans.

Jag hade redan tidigare – jag minns inte riktigt varför – förknippat Vasa bryggeri med min gamla skolstad Sundsvall, men när jag kollar närmare på hemsidan, får det jag läser mitt pacemakerhjärta att ta ett extra skutt: Bryggeriet, grundat så sent som 1997, finns i Nolby, Kvissleby, i det som på min tid där var Njurunda kommun. Det ligger bara några futtiga kilometer från min barndoms Juniskär!

Jag läser vidare att en av ambitionerna med etablerandet av det här bryggeriet var just att återintroducera de gamla svenska läsksorterna för nya generationer. Parollen är mer fruktsafter och äkta smak.

Vasa bryggeri tycks vid det här laget vara väl etablerat i hela Norrland och, mer fläckvis, i Mälardalen. Jag ska göra vad jag kan för att dess klassiska läskedrycker ska finnas kvar permanent i mitt Konsum här i Öregrund, och jag ska förstås också puffa för dem i mitt Konsum hemma i Uppsala, när jag återvänder dit.

Och så hoppas jag på ert bistånd att utöka Vasa bryggeris distributionsområde, först i Mälardalen, där bryggeriet redan har ett distributionsnät, och sen över hela Sverige.

Första maj, Första maj…

Engagemang kan ta sig många uttryck.

Sista april, när vi var nere vid havet för att se på majbrasan, fick Birgitta på Societetshusets trappa ta emot en check på 4.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond, vars ordförande hon är. Fonden samlar in pengar för att göra livet roligare och mer uthärdligt för barn som är inlagda, ofta för ganska lång tid.

Givare var Lions – pengarna hade kommit in genom en vadslagningstävling om när en sten, placerad på isen, skulle sjunka ner i havet. Också de tävlande/satsande belönades med priser, men större delen av de pengar som hade kommit in gick alltså till ett angeläget ändamål.

Välgörenhet? Jo, men inte heller en högskatteanhängare som jag har något emot att man gör lite extra för de här utsatta ungarna.

Det där andra, att höga skatter behövs för att klara jobb, vård och omsorg, var jag med och puffade på för nästa dag, Första maj.

Birgitta och jag tog bussen in till Uppsala och gick upp till Odinslund för att ansluta oss till Socialdemokraternas och LOs Första maj-tåg. Vi anlände strax före avgångstid men hann ändå skaka hand och växla några ord med demonstrationens ganska ovanlige huvudtalare, Rikard Wolff.

Dess förinnan hade vi hunnit få en skymt av Kristdemokraternas Första maj-tåg, stort med hjälp av alla livetsordare vi har i Uppsala, kanske också för att partiledaren själv, Göran Hägglund, var huvudtalare.

Vi såg också Vänsterpartiets tåg framför oss, precis när vi klev av bussen från Öregrund. Mitt ögonmått sa mig att det var lite mindre än vanligt, och jag förundras verkligen över uppgiften i lokalradion, att det skulle ha haft 150 fler deltagare än vårt. Hur som helst är jag säker på att vårt tåg i år – mot alla dystra spådomar – hade fler demonstranter än under de senaste åren, och ännu fler anslöt vid mötet på Vaksala torg.

Hördes gjorde vi också. Vi skanderade hela vägen de slagord bland andra Peter Gustavsson bad oss ropa.

Mötet blev ett av de bästa jag har varit med om under senare år. Det hölls samman av Ardalan Shekarabi, som både introducerade de andra medverkande och höll ett eget agitationstal inför EU-valet, där han kandiderar. Han är inte min personliga kandidat – jag vacklar fortfarande mellan de båda EU-kritikerna Marita Ulvskog och Anna Hedh – men hans argumentation för varför det är viktigt att delta i det här valet var bra.

Både han och de övriga talarna, till exempel det kommande finanskommunalrådet Marlene Burwick och LO-distriktets Lisa Björk, som alla bidrog till det positiva helhetsintrycket, får dock ursäkta att jag väljer att särskilt framhäva Rikard Wolffs anförande. Det märktes att han är scenvan – han fångade publiken och fick upprepade applåder. Och han visade att han i hjärtat är en genomtänkt socialdemokrat, talade till exempel om vårt gemensamma ansvar för de gamla.

I den fråga som säkert hade lockat extra publik till Vaksala torg – det faktum att han lever i ett homosexuellt förhållande – noterade han förstås den seger det innebär, att homosexuella par nu får lov att gifta sig. Men framför allt var han charmigt avväpnande: berättade om sitt och partnerns vardagsliv i vilket det ingår också ett litet barn, som liksom så många andra ungar dagligen till exempel ska tas till och från dagis. De åhörare som efter det här fortfarande tog avstånd från Wolff måste vara hjärtlösa och förhärdade typer.

Mot slutet av mötet blev det kurdisk sång, musik och dans.

Och sen förenades vi alla i ”Internationalen”.

Därefter gick vi till öregrundsbussen. Min kavaj var inte sliten, som var fallet för många som förr gick med i Första maj-tågen, men i solen förvandlades min tunna, ljusa ytterrock till sångens ”en mantel av strålande ljus”.

Mitt intryck av Första maj både i Uppsala och på många andra håll är att medias och borgarnas spådomar om att deltagandet skulle bli katastrofalt lågt kom på skam. Många sossar gick nog i stället till mötena runt om i landet under den gemensamma parollen ”Nej, nu djävlar!”.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.