Första maj, Första maj…

2 maj 2009 16:45 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Engagemang kan ta sig många uttryck.

Sista april, när vi var nere vid havet för att se på majbrasan, fick Birgitta på Societetshusets trappa ta emot en check på 4.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond, vars ordförande hon är. Fonden samlar in pengar för att göra livet roligare och mer uthärdligt för barn som är inlagda, ofta för ganska lång tid.

Givare var Lions – pengarna hade kommit in genom en vadslagningstävling om när en sten, placerad på isen, skulle sjunka ner i havet. Också de tävlande/satsande belönades med priser, men större delen av de pengar som hade kommit in gick alltså till ett angeläget ändamål.

Välgörenhet? Jo, men inte heller en högskatteanhängare som jag har något emot att man gör lite extra för de här utsatta ungarna.

Det där andra, att höga skatter behövs för att klara jobb, vård och omsorg, var jag med och puffade på för nästa dag, Första maj.

Birgitta och jag tog bussen in till Uppsala och gick upp till Odinslund för att ansluta oss till Socialdemokraternas och LOs Första maj-tåg. Vi anlände strax före avgångstid men hann ändå skaka hand och växla några ord med demonstrationens ganska ovanlige huvudtalare, Rikard Wolff.

Dess förinnan hade vi hunnit få en skymt av Kristdemokraternas Första maj-tåg, stort med hjälp av alla livetsordare vi har i Uppsala, kanske också för att partiledaren själv, Göran Hägglund, var huvudtalare.

Vi såg också Vänsterpartiets tåg framför oss, precis när vi klev av bussen från Öregrund. Mitt ögonmått sa mig att det var lite mindre än vanligt, och jag förundras verkligen över uppgiften i lokalradion, att det skulle ha haft 150 fler deltagare än vårt. Hur som helst är jag säker på att vårt tåg i år – mot alla dystra spådomar – hade fler demonstranter än under de senaste åren, och ännu fler anslöt vid mötet på Vaksala torg.

Hördes gjorde vi också. Vi skanderade hela vägen de slagord bland andra Peter Gustavsson bad oss ropa.

Mötet blev ett av de bästa jag har varit med om under senare år. Det hölls samman av Ardalan Shekarabi, som både introducerade de andra medverkande och höll ett eget agitationstal inför EU-valet, där han kandiderar. Han är inte min personliga kandidat – jag vacklar fortfarande mellan de båda EU-kritikerna Marita Ulvskog och Anna Hedh – men hans argumentation för varför det är viktigt att delta i det här valet var bra.

Både han och de övriga talarna, till exempel det kommande finanskommunalrådet Marlene Burwick och LO-distriktets Lisa Björk, som alla bidrog till det positiva helhetsintrycket, får dock ursäkta att jag väljer att särskilt framhäva Rikard Wolffs anförande. Det märktes att han är scenvan – han fångade publiken och fick upprepade applåder. Och han visade att han i hjärtat är en genomtänkt socialdemokrat, talade till exempel om vårt gemensamma ansvar för de gamla.

I den fråga som säkert hade lockat extra publik till Vaksala torg – det faktum att han lever i ett homosexuellt förhållande – noterade han förstås den seger det innebär, att homosexuella par nu får lov att gifta sig. Men framför allt var han charmigt avväpnande: berättade om sitt och partnerns vardagsliv i vilket det ingår också ett litet barn, som liksom så många andra ungar dagligen till exempel ska tas till och från dagis. De åhörare som efter det här fortfarande tog avstånd från Wolff måste vara hjärtlösa och förhärdade typer.

Mot slutet av mötet blev det kurdisk sång, musik och dans.

Och sen förenades vi alla i ”Internationalen”.

Därefter gick vi till öregrundsbussen. Min kavaj var inte sliten, som var fallet för många som förr gick med i Första maj-tågen, men i solen förvandlades min tunna, ljusa ytterrock till sångens ”en mantel av strålande ljus”.

Mitt intryck av Första maj både i Uppsala och på många andra håll är att medias och borgarnas spådomar om att deltagandet skulle bli katastrofalt lågt kom på skam. Många sossar gick nog i stället till mötena runt om i landet under den gemensamma parollen ”Nej, nu djävlar!”.