En riktigt bra 87:e-deckare

15 februari 2009 13:26 | Deckare | Kommentering avstängd

Ed McBains mycket omfattande författarskap rymmer många mästerliga polisrutindeckare men också, särskilt under senare år (han dog 2005), böcker som verkar vara skrivna mest på rutin.

Desto roligare är det mot den bakgrunden att kunna konstatera, att hans ”da capo”, utgiven i original 2005, på svenska i Mats Blomqvists översättning 2008 (Damm förlag), är en 87:e-deckare av bästa klass.

”da capo” handlar om seriemord, och eftersom de enskilda fallen utreds av olika polispar, får man möta hela galleriet av 87:e-poliser. Det gör att man i vanlig ordning konfronteras också med de här polisernas privata sfär och problem: Steve Carellas dotter April prövar hasch, Bert Kling har trassliga kärleksaffärer, Fat Ollie Weeks reviderar på grund av en kvinna sina fördomar och går till och med ner i vikt, och så vidare.

Dock är allt det här instoppat i huvudhandlingen med både varsam och säker hand, och huvudhandlingen är verkligen värd att följa: både spännande och tragisk.

Till att börja med tycks det inte finnas något annat samband mellan de olika morden än att offren alla, snabbt och träffsäkert, har skjutis med ett par skott från en Glock.

Läsaren börjar dock, tidigare än poliserna, ana att det kanske finns ett samband eller en bakomliggande gemensam nämnare mellan de här avrättningarna – antydningarna, avsedda för läsarna, är för övrigt mycket skickligt utplacerade av den mycket rutinerade författaren McBain.

Gradvis låter oss McBain också ana att mördaren inte är en sinnesförvirrad vettvilling utan vill hämnas de oförrätter han har utsatts för. Och de är verkligen inte små, visar det sig i bokens upplösning: de han har mördat har, dessutom inte oavsiktligt, alla bidragit till att förstöra hans liv.

Att ge kommande läsare fler detaljer vore att göra dem en otjänst. Läs själva!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^