12 kommentarer

1. Gamla människor i partiet har aldrig varit ett problem. Jag har varit aktiv i fyra arbetarekommuner i två olika partidistrikt, Stockholm län och Skåne.
   Överallt är det tråkiga mötesformer, överallt är det hierarkiier som bevakas, överallt motarbetas man. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här.
   Jag fyller 27 senare i år men är född EFTER att den nuvarande ordföranden för s-föreningen valdes. Han har alltså suttit längre än de 22 år nordkoreanska diktatorn Kim Il Sung suttit.
   Han har inte bara motarbetad rutiner som skulle underlättat medlemmarnas möjlighet att påverka.
   Han har öppet och utan omsvep uppmanat föreningens medlemmar att inte försöka påverka valet av partiordförande när det var på tapeten hösten 2006.

   Jag har givit så himla mycket tid, energi och även pengar till den här rörelsen. Jag har stått ut med att bli motarbetad, ja även förlöjligad.
   Men nu känner jag att det får vara nog. Alla gubbjävlar som tror att de är centrum i universum eller sig själva nok, alla jävla kappvändare och rövslickare, alla som använder härskartekniker och liknande kan dra åt helvete.

   Jag kommer nog att ta en paus från rörelsen. Nya idéer är bara välkomna så länge de inte hotar tronen i s-föreningen, chansen till fortsatt plats i skuggregeringen eller inte rör om för mycket.
   Maktfullkomlighet, hyckleri och tristess utmärker en rörelse jag varit med i sedan 1997.
   Vi borde inte fråga oss varför så få går med och blir aktiva i den här auktoritära, hierarkiska, tråkiga rörelsen där man blir motarbetad och där ens engagemang itne tas till vara.
   Vi borde fråga oss varför så många är kvar. Det är trots allt ett gäng idioter som du och jag, Enn, som stannar trots den allmänna förruttnelsen. Jag tror du förstår undertonen i ordet idioter

   Den här rörelsen befinner sig i ett allvarligt läge. De problem jag beksrivit ovan är viktiga delar av svaret på varför det ser ut som det gör.

   Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2009 02 26 23:01 #

2. Till skillnad från Edvin tycker jag inte att jag blir motarbetat. Däremot känner jag att man som ny (jag är tyvärr inte ung) förväntas komma in, bli aktiv och vara en fullfjädrad politiker.
   De som redan är aktiva har hållit på länge, det mesta är självklart. Jag som ställer frågor känner mig som en idiot. Ingen vill känna sig som en idiot.
   När man väl blir aktiv finns (hos oss) sällan utrymme för samtal om det vi gör. Huvudet är fullt av frågor, skräck, ilska, ja ni vet. Man står ensam med dem för alla aktiva har så fullt upp att möte om så ”onödiga” saker som allmänna samtal om politik inte finns tid till.
   Jag har löst det på ett för mig fungerande sätt. Jag gick helt enkelt på den politiker i kommunen jag har absolut störst förtroende för och bad honom bli min mentor. Jag måste få fråga och prata utanför mötesform. Att det vare en äldre gentleman fortfarande aktiv, visar väl hur väl den kompetensen behövs:-) Kanske skulle man för varje ny som kommerutse en mentor och kanske skulle man oftare ha allmänna samtal om varför man blir aktiv, vad man vill och vad man tror sig kunna åstakomma. Besvikelsen över systemens tungroddhet är stor och det pratar vi heller inte om.
   Oj så långt det här blev! Ursäkta:-)

   Comment by Simone Olofsson — 2009 02 27 6:44 #

3. Be inte om ursäkt Simone. Vi har olika erfarenheter och de kan ibland behöva uttryckas med lite längre texter.

   Du tar själv upp behov av att göra saker utanför de vanliga mötesformerna. Det betyder kanske att det behövs nya mötesformer där det som du känner behov av kan tas upp.

   De mötesformer vi har idag behövs – också. Men de behöver blandas upp med annat, som såna möten som du skrivit om. Socialdemokratins rutiner är ganska konservativa.

   Vi har inget val annat än att tänka om. Det du behöver tänka om är att sluta be om ursäkt när du inte har anledning att göra det, Simone.

   Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2009 02 27 11:26 #

4. Till Edvin och Simone: Eftersom jag inte känner till de närmare omständigheterna bakom Edvins erfarenheter, har jag svårt att kommentera dem, detta särskilt som min egen erfarenhet från Uppsala är att nya och yngre medlemmar välkomnas – när de kommer, vill säga. Och jag är ganska säker på att om en ny medlem i min S-förening skulle be om det slags vägledning Simone har bett om och fått, skulle han eller hon få det.

   Det finns säkert många delförklaringar till att medlemskadern blir allt äldre. Jag ska, utan inbördes rangordning, lista några:

   Jag har full förståelse för att föräldrar med barn på dagis och på lågstadiet har fullt upp ändå med sina liv, detta särskilt i en tid då kraven från arbetsgivarna också hårdnar. Men ingen kräver ju att en partimedlem i den situationen ska ta på sig de tyngsta och mest slitsamma uppdragen – det räcker ju med att vara medlem och gå på de möten som intresserar en.

   Ändå: när jag och mina jämnåriga var i den där situationen, strömmade det nya medlemmar till socialdemokratin. En viktig förklaring bör ha varit att partiet då diskuterade ökad jämlikhet och var öppet för radikala samhällsföfändringar som kunde entusiasmera unga sinnen. Slutsatsen är att det inte räcker med medlemsvärvarblock – partiet måste ha visioner om ett annat samhälle än en variant på det existerande borgerliga samhället, och det måste välkomna människor som vill bidra till en sådan samhällsförändring.

   Jag håller med Edvin om att dagens mötesformer också fyller en funktion. Men kanske borde den centrala partiexpeditionen i Stockholm sammanställa exempel på andra typer av verksamheter som kan fånga nya gruppers intresse och hur man når ut med information om detta i det i många avseenden annorlunda samhälle som vi lever i nu. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en mycket uppskattad artikelserie, ”Röda vågen”, om verksamhetsidéer att ta efter, och jag själv gav, tillsammans med folk på den av partiet ägda reklambyrån ARE Idé 2, ut en stor och väl illustrerad handbok om hur man på olika sätt kan nå människor, ”Att informera”.

   Comment by Enn Kokk — 2009 02 27 12:23 #

5. Enn:
   Visserligen kan folk ha mycket att göra, som småbarnsföräldrar eller i andra roller. Men den förklaringen räcker inte på långa vägar. Om jag inte fått fel för mig var S-kvinnorna som flest och mest aktiva på 60-talet, ett årtionde då det ovanligt att ha ungarna i förskola.
   Arbetarrörelsen växte och stärktes i en diktatur, som Sverige var fram till 1919 (egentligen till 40-talet då socialbidragstagare fick rösträtt, men det är en annan debatt).

   Socialdemokratin har i mångt och mycket blivit en vänskapsförening för folk med uppdrag i kommun, landsting och riksdag och/eller en förening för intern beundran. Vad som är mest framträdande beror på s-förening och arbetarekommun.

   Jag tror att det är viktigt med breddad verksamhet och att mer av privatlivet blir en del av rörelsens liv:
   Gemensamma utflykter och studiebesök vore kul. Vi borde damma av SSUs gamla kampanj ”tillsammans för en idé” som syftade till att väcka liv i folkrörelserna. Musikskapandet är något jag saknar. Lyrik och annan kultur, som du skrivit om Enn, borde också lyftas fram och uppmuntras.

   Det är tillsammans och som en helhet som traditionella mötesformer (kongresser, årsmöten, styrelsemöten m m) och nya och kanske friare mötesformer gör sig bäst. Om vi håller kvar vid bara de gamla blir det för stelt och träigt i rörelsen. Om bara fritt skapande tar över blir det i praktiken omöjligt att driva parlamentarisk politik.
   Det är som med rollfördelningen mellan offentlig sektor och folkrörelser som med den mellan olika mötesformer:
   de ska komplettera varandra.

   Varför inte föreslå kongressdagis för alla småbarnsföräldrar som blir valda till ombud eller av andra anledningar vill åka dit? Kanske ett stående mötesdagis för alla större möten?

   Jag är utled på enformigheten, maktfullkomligheten och visionslösheten. Vi borde rycka upp oss och det genom att vitalisera folkrörel(s)en.

   Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2009 02 27 16:31 #

6. Till Edvin: När det gäller mötesformerna är jag på samma linje som du, har också själv skrivit om en del av det du tar upp.

   Idén om dagis som komplement till möteslivet har prövats, till exempel i samband med kongresser. Jag vill i sammanhanget också påminna om att min hustru, när hon var talman, inrättade dagis i Riksdgen.

   Under 7sjuttiotalet, när vi och många andra partiaktiva hade små barn, var det mycket vanligt att ta med barnen till exempel på föreningsmöten.

   Comment by Enn Kokk — 2009 02 27 17:18 #

7. Sånt här idéutbyte är intressant. Som jag skrivit har gamla människor i partiet aldrig varit ett problem. Det är hög medelålder, karriärism, kappvändande och vördnaden inför auktoriteter som är problem.
   Det här kan sammanfatta det lite catchy: ”Rör inte mina pensionärer, men sparka ut våra karriärister”.

   På SSUs valläger 2006 stärktes jag i min uppfattning om vad som är möjligt. En ombudskamrat (vanligen kallad ombudsman) från Kommunal sa att hon varit ensamstående mamma samtidigt som hon varit politiskt aktiv.
   Det handlar om hur vi organiserar rörelsen. Kunde vi då kan vi nu.
   Anti-auktoritära mötesformer kan nog hjälpa den ideologiska diskussionen. Hinner inte skriva mer nu än att du är en intressant 25+are, Enn;-)

   Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2009 02 27 18:49 #

8. Med en viss förundran följer jag, f 1940, de ständigt upprepade parollerna om nödvändigheten att vitalisera folkrörelserna och stärka den kultur som har möjlighet att bidra till en samhällsförändring. Men varför inte vara uppriktig: det kan väl inte vara de rörelser och kultur som en gång i tiden hade framgångar och sprang fram ur ett annat samhälle som vi tror att vi skall kunna veva igång på nytt??? ”Kultur” (som jag ser det) är något som skapas här och nu och i mötet mellan enskilda viljor och visioner och utifrån olika erfarenheter. Ofta står den kulturen/rörelsen i konflikt med det omgivande samhället (så var det en gång med den Folket i Bild-kultur som hyllas på den här bloggen. De s k arbetarförfattarna levde inte i någon harmonisk relation till sin tids arbetarrörelse)

   Det här diskussionen kan heller inte begränsas till en fråga om mötesformer utan handlar om strukturer och samhällsorganisation. Det handlar inte om några tusen medlemmar i SSU utan om hela ungdomsgenerationer som lever ett liv helt vid sidan om existerande folkrörelser och kulturella strukturer, men i vars verklighet mycket sker som vi inte verkar vara ett dugg intresserade att sätta oss in i eller ta åt oss av…Det måste vara en måtta med nostalgin predikad av oss gamlingar. Synd att en sån här diskussion inte kan föras med korta blogginlägg, här behövs det många kvällar av samtal framför björkvedsbrasan för att komma in i frågorna…

   Comment by Anders Thunberg — 2009 02 27 19:14 #

9. Anders:
   Att plocka fram gamla bra saker som runnit ut i sanden i takt med att rörelsen försvagats är inte dåligt. Men visst finns andra problem idag än då.
   Hiphopen fanns inte i Sverige på 70-talet. Facket var starkare då också. Idag skulle en kombination mellan det bra gamla och det nya vara en hiphop-låt om behovet av att organisera unga människor fackligt.
   Jag håller med dig om att en blogg innebär begränsningar. Men Enn bor i Uppsala, jag i Malmö och var du bor vet jag inte. Just nu är det här det bästa alternativet.

   Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2009 02 27 21:02 #

10. Edvin, jag är förmodligen några tiotal år äldre än du men ändå så känner jag igen den frustration som du ger uttryck för. Jag har flyttat runt en hel del i landet och alltid försökt att verka i bygdens arbetarkommun eller någon stadelsförening(S). Inte någon gång har jag blivit mottagen med öppna armar men dess då oftare har jag mött alla de destruktiva attityder som du beskriver. Gamla gubbar (och i några fall äldre kvinnor) har med all tydlighet försökt att få mig att förstå att jag är en novis och uppkomling som inte vet inte smack om socialdemokrati och som ryggradsmässigt försvarat sin egen position. Jag fortsätter dock att vara socialdemokrat men aktivt verkar jag heller i andra sammanslutningar/föreningar som inte är partipolitiska. Här är umgänget och samtalstonen mer konstruktiv. Kanske beroende på att man inte behöver konkurrera om betalda förtroendeuppdrag.

    Jag tror inte dugg att det är bättre i de andra politiska partierna. Kanske är det så att de gamla folkrörelsernas sätt att fungera har spelat ut sin roll och då är det väl bara att anpassa sig till detta. Jag är ännu inte lastgammal och är definitivt beredd att oavlönat jobba för (S) i en modernare organisation och med nutidens medel.

    Comment by Lennart J — 2009 02 27 23:30 #

11. Till Edvin i SAP i Malmö. Er styrande majoritet i Malmö skall i alla fall ha en eloge för att den har beslutat att undersöka vad som rör sig i den spontana och livaktiga ungdomskulturen- och se om man inte man på ett konstruktivt kan lyfta fram olika aktiviteter och inte – som på många andra håll – stjälpa och skapa byråkratiska och andra hinder för en levande kultur. Kanske Malmö få uppleva en kulturell-politisk moblisering som kan jämföras med Berlin, New York, Antwerpen? Många ungdomar i öresundsstaden känner sig uppenbarligen inte hemma i gamla former, har inte ens förstånd att inse att det finns pengar att få för den som kan skapa något som många kan ha glädje av. Deras engagemanget är ofta tidsbegränsat och koncentrerat till enstaka frågor, och man har svårt att acceptera att politik och kultur ska vara liktydigt med kaffekokande och ”internt snack” utan någon större anknytning till omedelbara problem och aktuella missförhållanden.Kortsiktigt kan en del (s)-veteraner tycka. Men så reagerar ofta en levande kultur och en politisk moblisering. De som deltar i aktiviterna får erfarenheter och lär sig mycket som de kan ta med sig till nya strider. Inga pålitliga kaffekokare alltså, men förmodligen framtidens hjältar. Vi behöver inte fler robotar, framtiden behöver mer av skapande människor. Enn Kokk ger i texten ”Perssons Pack” härovan en glimt om hur röster/sångtexter kan fånga perspektiven hos dagens unga radikaler… “Vid varje enslig mjölkpall, bak varje skyddsrumsdörr / filas det nu på sånger som ingen har hört förr” (”Sångare utan orsak“). “”Jag är inte slagen förrän ni slår mig i järn / Men jag är inte tagen förrän ni fångat min själ” (”Bura mig in“).

    Är det inte sånt som (s) ska ta fasta på och suga upp i sin politiska kultur?

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 28 0:08 #

12. Även om man inte ska förringa avsaknaden av engageman kan man i alla fall se det som en tydlig trend i fler sammanhang. De är inte enbart politiska föreningar som saknar ungdomlig förnyelse. Det är föreningar av alla de slag. Ideellt arbete och engagemang tilltalar inte nästkommande generation. Frågan vad man gör åt det tycks mig så mycket större! När ens egen tid är så dyrbar och viktig att den demokratiska andan synes betydelselös, då har vi missat något på historielektionerna.

    Comment by Simone Olofsson — 2009 02 28 8:25 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.