Strindbergs ”Påsk” på Stockholms stadsteater

I lördags var vi på Stockholms stadsteater och såg premiären (på Klarascenen) på Eirik Stubøs uppsättning av August Strindbergs ”Påsk” (1901). Den här scenversionen, med de fem huvudpersonerna nästan konstant sittande på stolar som hade ställts på rad längst fram på scenen, kändes nästan som radioteater – mycket riktigt har till exempel Ingmar Bergman satt upp den som radioteater 1952.

Karaktären av talad teater underströks ytterligare av Kari Gravklevs avskalade scenografi, vars gråhet bara nyanserades av de ibland insatta ljusförändringarna. De tre akterna spelades utan mellanliggande pauser – deras början markerades genom projektioner på fondväggen av namnen på de olika påskdagarna.

Jag hade ett problem med den här iscensättningen, ett tekniskt sådant: där vi satt längst fram på balkongen hade vi, trots att skådespelarna var försedda med mikrofoner, ibland svårt att uppfatta replikerna. När jag kom hem, letade jag bland de in emot 50 volymerna Strindberg vi har i bokhyllan, men fann, att just ”Påsk” inte ingick i någon av dem. Jag tänkte kompensera hörselproblemen genom att läsa dramat innan jag skrev om det, men det gick alltså inte.

Pjäsens karaktär av allmängiltigt passionsdrama med moraliska frågeställningar och religiös underton markerades också genom de någorlunda nutida dräkter Kari Gravklev hade försett skådespelarna med.

Fadern i familjen Heyst, som Strindbergs ”Påsk” handlar om, är fysiskt frånvarande – han sitter inne för förkingring. Resten av familjen brottas, på olika sätt, med påskens frågor om skuld, botgöring och försoning. Som en hotfull skugga, under en lång del av dramahandlingen placerad utanför scenen, finns hela tiden fordringsägaren Lindkvist, i den här uppsättningen spelad av Sten Ljunggren.

Den främsta rollen bland dem vi hela tiden följer på scenen är den mentalsjuka dottern i familjen, Eleonora, här utmärkt spelad av Maria Salomaa. Hon kommer hem med några påskliljor, för övrigt den enda färgklicken i denna grå-svarta föreställning. Dem har hon tagit i blomsterhandeln, vilket får de övriga att frukta att ännu en skandal ska drabba den redan skandaliserade familjen. Det visar sig dock att Eleonora faktiskt också har lagt pengar för blommorna hon tog i affären, och så inträder på scenen slutligen också Lindkvist, till en början hotfull men sedan med ett budskap om försoning: Eftersom fadern i familjen i yngre år har hjälpt honom, avskriver han alla fordringar. Vi får symboliskt uppleva påskens religiösa symbolik, från Kristi lidande över tvivlet till jublet över uppståndelsen.

Det här är kanske inte det slags problematik som jag, en icke-troende, brottas med. Men pjäsen innehåller också sanningskrav – både modern (spelad av Katarina Ewerlöf) och sonen Elis (spelad av Sven Ahlström) tvingas under spelets gång bort från hållningar som på olika sätt präglas av förträngning.