Polska från Polska

18 februari 2009 16:00 | Musik | Inga kommentarer

Warsaw Village Band (i Polen Kapela ze wsi Warszawa) spelar musik i polsk folkton, med influenser från andra musiktraditioner spetsad till världsmusik. Jag har hittills bara hört deras senaste CD, ”Infinity” (Jaro Medien, distribution Bonnier Amigo, 2008), men den lockar avgjort till mer lyssning.

I gruppen ingår Maja Kleszkz, sång och cello, Magdalena Sobczak, sång och cimbalom (ungerskt hackbräde), Wojtek Krzak, fiol, hurdy-gurdy (positiv), nyckelharpa och mungiga, Maciej Szajkowski och Pjotr Glinarski, olika slags trummor, den senare också percussion, och så Ewa Walecka, fiol; den senare ersätter just nu den föräldralediga Sylwia Swiatkowska, fiol, suka (fingernagelfiol) och sång, som dock är den som medverkar på skivan.

Dessutom medverkar, på ”1.5h”, sångaren och violinisten Tomasz Kukurba från klezmerbandet Kroke. Rolig att lyssna på i ”Ship Funk” och i ”Little Baby Blues” är Sylwia Swiatkowska på fingernagelfiol, suka.

Det jag slås av när jag hör de första låtarna är dels att Maja Kleszcz’ cello spelar en så central roll, dels att de sjungande kvinnorna låter så lika finska Värttinä (vilket är menat som beröm).

Förvisso ligger det en air av polsk folkton över det här bandet, även om det självt numera skapar musiken. Men som överallt annars i det som med ett vitt begrepp kallas världsmusik tar de också till sig influenser från helt andra håll. Deras blues, mycket hörvärd, är redan nämnd. ”Circle No. 1” har lånat drag av indisk raga. Och så finns här en låt av särskilt intresse för svensk publik, ”Polska fran Polska”. Denna ”polska” från Polen (Polska) är en kujawiak-danslåt, som verkligen, särskilt som en svensk nyckelharpa används i den, låter som en svensk polska.

Lyssna också gärna på ”Polka story” med sina trumsoloinslag.

De byggde folkhemmet

18 februari 2009 13:02 | Konst & museum, Politik | Inga kommentarer

Stora delar av industristaden Uppsala är ett minne blott: Nymans verkstäder, Slotts, Hästens skofabrik, Gahns, Uppsala kappfabrik, Pharmacia… Minnet av dessa företag och många andra vårdas av Uppsala Industriminnesförening, i vilken folk från både näringslivet och fackföreningsrörelsen (plus andra intresserade) är medlemmar. Industriminnesföreningen har med kommunalt stöd, kanaliserat via kulturnämnden, fått stora och ändamålsenliga utställnings- och sammanträdeslokaler i det före detta Nymans verkstäder, med adress Salagatan 16 A, i realiteten med ingång från S:t Olofsgatan.

I går kväll var Birgitta och jag där för invigningen av en ny, stor utställning om folkhemmets byggmästare i Uppsala. Många var där, de flesta dess värre liksom vi lika gamla som folkhemmet. Den här utställningen och de övriga i lokalerna borde många unga människor se för att förstå sin stad och dess historia.

En av de drivande krafterna i industriminnesföreningen är förra kommunalrådet (C) Roland Agius, och han hade lagom till öppnandet också lyckats färdigställa skriften ”Folkhemmets byggmästare i Uppsala”, vars bild- och textmaterial delvis är identiskt med det man hittar på utställningsskärmarna.

Den epok både utställningen och skriften främst skildrar är den från slutet av 1920-talet – märk att Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal 1928 – till mitten av 1950-talet. Vi talar alltså om den tid som var innan de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen blev dominerande, tiden också före miljonprogrammet. Det var under den nämnda perioden bostäderna byggdes av enskilda byggmästare, några av dem namnkunniga även utanför sin egen hemort; Anders Diös är ett exempel. Men tidsavgränsningen har inte gjorts slaviskt: I både utställningen och skriften finns det till exempel en bild på det hus vi bor i, på Idrottsgatan 12, byggt av Gottfrid Lindgren i mitten av 1960-talet. (Vi har bott här sen huset blev inflyttningsklart, och man ser för övrigt våra fönster – till köket och vardagsrummet – till höger om porten.)

Mycket av det som byggdes under den skildrade epoken byggdes med god kvalitet och finns alltså kvar. Senare, under miljonprogramsepoken, när man – helt begripligt – snabbt ville bygga bort bostadsbristen, hände det oftare, att man använde sig av material och metoder, som senare gav upphov till fel.

Flera av de här klassiska byggmästarna var egensinniga personer, några av dem också med facklig bakgrund. Ett exempel på det senare är före detta timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle Johansson (bland annat fackligt aktiv under storstrejken), gemenligen kallad ”Tysta Kalle”.

Bilden av dem som byggde folkhemmet skulle förstås inte vara fullständig, om man inte lät också byggnadsarbetarna komma till tals. Så sker också: vi ser bilder av byggarbetslag, byggbodar och byggarbetsplatser. Detta avsnitt i utställningen och boken kallas ”Folkhemmets byggnadsarbetare”.

Bor ni i Uppsala eller har vägarna förbi, besök gärna detta vårt eget ”Arbetets museum”! Kolla föreningens hemsida.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^