Perssons pack är tillbaka

Nej, nej, det här handlar inte om den Persson.

Jag talar om Per Persson och det av honom 1989 bildade Perssons Pack.

Perssons Pack finns, men sparsamt, i min skivhylla – jag hade vid tiden för deras debut slutat recensera skivor. Däremot har jag en fullständig kollektion skivor med Aston Reymers rivaler, en musikaliskt jättespännande grupp som dragspelaren Magnus Lind ingick i. Jag nämner detta eftersom Lind är en av medlemmarna också i Perssons Pack.

Aston Reymers rivaler spelade bland annat reggae på svenska. Också Perssons Pack har en omisskännligt svensk ton i sin musik, som ofta och utan någon nedsättande klang brukar kallas bonnrock.

När nu Perssons Pack ger ut CDn ”Öster om Heden” (Capitol / EMI 50999 6 93727 2 8, 2009), är det fråga om en återkomst efter fjorton år utan någon ny skiva. Dagens yngre lyssnare (och skivköpare, får man ändå hoppas) känner väl dess värre inte till den här gruppen, men namn som Lars Winnerbäck och Annika Norlin (som sjunger på ett av spåren på den här skivan) kan väl bidra till att orientera nytillkomna åt rätt håll.

Någon har till och med jämfört Perssons Pack med Bruce Springsteens besjungande av sina forna lantliga domäner, men det räcker med att associera till Winnerbäck och Eldkvarn, så förstår ni vad jag menar.

Det vi hör är alltså bonnrock eller folkrock, och då inte bara till soundet. Per Perssons texter handlar om skitiga och enkla miljöer vare sig de återfinns på bonnlandet eller i storstan. De handlar om en värld av vilda bilfärder och droger. Människorna i hans texter är av en sort som de intellektuella och bestämmande där uppe aldrig brukar träffa, i alla fall sällan känner.

”Dina lungor dom var hårda som stål, men din skalle var inget att ha” heter det i ”Taskiga tänder, spetsiga skor”. ”Neråt, ja neråt vi jobbar oss neråt / Som vi gjort i våra hela liv, i våra hela liv” lyder ett par rader i ”Dom är efter oss”. Men där finns också ett trots: ”Vid varje enslig mjölkpall, bak varje skyddsrumsdörr / filas det nu på sånger som ingen har hört förr” (”Sångare utan orsak”). ””Jag är inte slagen förrän ni slår mig i järn / Men jag är inte tagen förrän ni fångat min själ” (”Bura mig in”).

CDns bästa spår är ”Stenad i Stockholm”, där Per Persson sjunger duett med Annika Norlin – lustigt nog är det han som här (och på alla andra spår) står för dom där ä-na.

Men jag skulle också särskilt vilja nämna CDns textlösa avslutning, ”Från åsen till byn”, som Per Perssn har skrivit ihop med Magnus Lind. Utöver Magnus Lind på dragspel vill jag i den här låten nämna Jesper Lindberg på banjo och steel guitar.