Epistlar för vår tid

Jag har med åren skaffat mig allt fler bellmaninspelningar. I själva verket har jag också Proprius’ fina boxar, som innehåller samtliga ”Fredmans epistlar” respektive samtliga ”Fredmans sånger”, inspelade av olika artister. Men jag har dessutom mängder av separatskivor med musik av Carl Michael Bellman, bland dem förstås till exempel Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks bellmanskivor.

Trots den avsevärda tid som ligger mellan oss och Bellman, berör hans epistlar och sånger än i dag. När jag nu lyssnar på Mikael Samuelsons ”Fredman” (Joglar JGL-102, 2009) med nyinspelningar av åtta epistlar, slås jag av svärtan i många av texterna – kanske är det min egen ålder som får mig att särskilt ta till mig budskapet hur nära vi står gravens rand.

”Gubben är gammal, urverket dras, / visaren visar, timman ilar. / Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas, / kring buteljen strött sina pilar”, heter det i Epistel nummer 27, ”Som är dess sista tankar”, här kallad ”Gubben är gammal”.

”Charon i luren tutar” inleds Epistel nummer 79 eller ”Avsked till mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, anno 1785”. Charon återkommer också i Epistel nummer 81, ”Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven”:

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Svärta finns det mycket av också i Epistel nummer 23, ”Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768”, den där Fredman ligger i rännstenen och förbannar sina dagars upphov: ”Ack, du min moder, säj vem dig sände / just till min faders säng”.

Och till och med Epistel nummer 43 avslutas trots sin ansats – ”Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle” – så här: ”ända i din kärlekstimma / måste du en död förnimma; / masken dold i blomman, bådar blommans död”.

Det mesta av det här gör Mikael Samuelson fint, men jag kan ibland tycka att han har ett lätt manierat tonfall. Det senare hindrar inte att jag gläds åt att den här utgåvan kan bidra till att locka nya generationer att lyssna på Bellman, ungefär som Fred och Cornelis gjorde på sin tid. Till detta bidrar i hög grad kompet med sitt moderna tilltal: Christer Karlsson på klaviaturer och Sven Lindvall på elbas. Jag vill inte påstå att det de gör är i höjd med det Björn J:son Lindh gjorde ihop med Cornelis, men till exempel den inledande Epistel nummer 28 ”Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad” (”I går såg jag ditt barn, min Fröja”) är mycket hörvärd, den redan nämnda Epistel nummer 23, där dessutom Bengan Andersson spelar trummor, likaså.

Tyvärr tycker jag att den avslutande Epistel nummer 82 eller ”Oförmodade avsked, förkunnat vid Ulla Winblads frukost en sommarmorgon i det gröna” (”Vila vid denna källa”) här har blivit ett musikaliskt misslyckande: kompet är väl muntert, nästan glättigt.

Men låt inte just detta avskräcka er från att lyssna på den här skivan!