Arbetarrörelsen som bildnings- och kulturrörelse

16 februari 2009 16:52 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Ofta saknar jag den gamla tidens arbetarrörelse, den som inte bara var en politisk rörelse i enkel mening utan också en bildnings- och kulturrörelse. Inte så att den delen skulle vara totalt utplånad; inom ABF finns fortfarande verksamheter, till och med vitala sådana, som utgör en fortsättning på det jag syftar på. Men fordom fanns det en bredd i bildnings- och kuturverksamheten, en folkrörelsekultur som genomsyrade hela rörelsen, från organisationslivet till tidningsutgivningen.

Gamla Folket i Bild fanns, och senare förde Aktuellt i politiken (s) FiB-traditionen vidare: publicerade noveller, lyrik, recensioner, författarporträtt och annat sådant. Mycket stoff av liknande slag fanns också i fackförbundspressen. Arbetarrörelsen drev två egna bokförlag, Tiden och Prisma, och KF ytterligare ett, Rabén & Sjögren. ABF drev stora Forum med ett både imponerande och brett kulturinnehåll. Brevskolan startade ett rörelseägt skivbolag.

Man kan jämföra med dagens i det här avseendet innehållsligt påvra Aktuellt i politiken. Man kan också erinra sig att LO har skrotat sina kulturpolitiska ambitioner och att den sista anrika rörelseskolan, Brunnsvik, hotas av nedläggning.

Jag fick ett brev i dag, ja en hel paketförsändelse som innehöll ett brev. Brevskrivaren, Arne Lönnquist, läser min blogg och ville påminna mig om att han 1979, när den legendariske brunnsviksrektorn Alf Ahlberg hade dött, fick in en liten minnestext i Aktuellt i politiken (s).

Arne Lönnquist från Kungälv, själv född 1930, hade mött Alf Ahlberg (född 1892) under sin tid på Brunnsvik:

”Under tiden som rektor vid Brunnsvik och folkbildare i många år har Alf betytt oerhört mycket för många människor. Inte minst för många av oss fattiga arbetarungdomar som kom till Brunnsvik. Där öppnades ’nya himlar och en ny jord’. Alf med sin personliga utstrålning och vishet var en av många lärare som skapade entusiasm som satte goda spår för livet. Vi minns honom med mycket stor tacksamhet.”

Arne bifogade till detta en dikt, ”En värld eller ingen”, som också publicerades.

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om hur Aktuellt i politiken (s) under mina år som chefredaktör publicerade noveller och lyrik av framstående författare. Men tidningen redigerades som en folkrörelsetidning med brett innehåll, och det var en både intressant och tidssymptomatisk upplevelse att ständigt få ta emot en ström av manus – berättelser, minnen, dikter – skrivna av människor som kanske inte skulle ha kunnat forcera de spärrar som lektörerna på de stora förlagen utgjorde, men som ändå var värda en publicering i lite mer anspråkslös form: prosa under vinjetten ”X X berättar”, lyriska försök på plockavdelningen Apropå.

Arne Lönnquist har skickat mig den på eget förlag 2006 utgivna ”Skärvor ur tiden” med underrubriken ”Dikter Prosadikter 1980-2005”. Den innehåller aforistiska dikter, naturlyriska skisser, minnesbilder och en hel del annat, sådant som de stora förlagen ännu mindre skulle ge ut nu när deras lyrikutgivning kraftigt har bantats ner. Men en Aktuellt i politiken (s), som den redigerades på min tid, hade säkert publicerat ett och annat av det här på Apropå-sidan.

Bland det Arne skickade till mig i dag fanns också synopsis till en radiopjäs om Ulrich Herz (1913-2001). Jag misstänker att få i dag vet vem han var, men jag minns honom som en flitig debattör i gamla Stockholms-Tidningen, och jag har ett par böcker av honom i bokhyllan: ”Välfärdens förhistoria. Från Aristoteles till Marx” (Rabén & Sjögren, 1961) och så antologin ”Kooperativa klassiker. Dokument ur den svenska konsumentkooperationens idéhistoria” (Rabén & Sjögren, 1974).

Ulrich, kallad Uli, var av svensk härkomst men var född i Chemnitz i Tyskland, senare student i Wien. Han var en svuren motståndare till den nazifiering bland annat utbildningsväsendet i Tyskland och Österrike genomgick i början av 1930-talet, dessutom pacifist. 1934 lyckades han därför ta sig över till Sverige (Uppsala, ganska snart Stockholm) för studier. Han verkade också vid Birkagårdens folkhögskola. Vårvintern 1940 hämtades han, utan att det fanns någon rimlig anledning, av polis och internerades på Smedsbo i Kopparbergs län; Smedsbo blev ett läger för politiskt tvivelaktiga utlänningar. Där fick han sitta fram till halvårsskiftet 1942, då han släpptes fri efter det att ABFs studierektor Gunnar Hirdman hade intervenerat till hans förmån. Sextio år efter frihetsberövandet fick han ett senkommet men ändå välkommet erkännande, när han ur Anna Lindhs hand fick ta emot Illis Quorum.

Jag kan inte bedöma om Arne Lönnquists både inressanta och stringenta synopsis kunde utvecklas till en bra radiopjäs, men jag frågar mig var de media finns, där han alternativt kunde berätta den här historien.

Hur som helst har jag från honom fått ett kapitel ur hans bok från 1992, ”Ur min levnad”, där äldre människor berättar sitt livs historia. Det här kaptilet övertygar mig om att det bor en god lyssnare och berättare i Arne Lönnquist.

Det kapitlel han har skickat över i kopia handlar om en landsmaninna till mig, Vaike Toomla, gift Nordenhäll, född 1926 på Ösel (på estniska Saaremaa). Hon kom i oktober 1944, arton år gammal, som båtflykting till Slite på Gotland. Om den här damen får man veta att hon gifte sig med en svensk SSUare och deltog i det legendariska skarpnäckslägret, att hon under hela sitt liv här i Sverige har varit aktiv i ett mycket brett spektrum av folkrörelser, att hon både har demonstrerat för fred och deltagit i måndagsmötena för Baltikums frigörelse. Men allra mest blev jag gripen av den delen av hennes berättelse, som handlar om uppväxtåren på Ösel/Saaremaa fram till flykten till Sverige: Det är helt uppenbart att hon, liksom många andra ester, också lyckades se ockupationssoldaterna – ryssar så väl som tyskar – som medmänniskor. Hennes berättelse om hur hon och hennes syster på väg hem från kvällsmjölkningen tillsammans med en kaukasier från den ryska sidan och en österrikare från den tyska bakom en stor sten söker skydd undan de pågående striderna och delar mjölken med de båda soldaterna är hjärtevärmande.

Och så avslutningsvis tillbaka till utgångspunkten: Varför har arbetarrörelsen i dag inga tidningar som kan publicera den här sortens berättelser och inte bara ha rapporter från skyttegravskriget mellan regeringen och oppositionen? Har rörelsen reducerat sig själv till en krympande skara av endimensionella plakatbärare?