Dizzy Gillespie – en av bebopens stora

20 februari 2009 12:02 | Musik | 14 kommentarer

Jag har haft nöjet att lyssna på en dubbel-CD med Dizzy – John Birks – Gillespie (1917-1993). Han var, och förblir, en av de stora inom jazzmusiken. Han spelade trumpet i egna band så väl som i andra konstellationer, komponerade och sjöng också. Till jazzhistorien går han som en av bebopens skapare.

Bebopen eller bopen skapades i början av 1940-talet i New York – var annars? Den bröt med sin friare stil mot den allt mer kommersialiserade och dansinriktade storbandsjazzen: här gällde snabbt tempo och harmoniväxlingar. Visst spelade bopbanden jazzstandards, men deras versioner skilde ut sig från storbandens.

Även Dizzy Gillespie spelade först i swingband, och hur han lät i det här tidiga skedet kan man på den här dubbel-CDn, ”Diggin’ Dizz” (Le Chant Du Monde 274 1355.56, 2005) höra till exempel i Hoagy CarmichaelsStardust”, inspelad 1941, den dixielandartade ”King Porter Stomp”, inspelad 1937 och där han spelar med Teddy Hill And His NBC Orchestra, och i ”Little John Special” där han spelar med Lucky Millinder And His Orchestra.

Sedan blir det snabbt intressantare; många av de musiker han spelar med, i eget band eller andras, hör till bopmusikens portalfigurer: I ”Good Bait” från 1944 med Dizzy Gillespie And His Orchestra spelar Oscar Pettiford bas. I ”Groovin’ High” från 1945 spelar Charlie Parker altsax i Dizzy Gillespie Sextet. I ”Oop- Bop- Shbam” från 1946, där Gillespie sjunger och som han har varit medkompositör till, hör man Kenny Clarke spela trummor – bandet kallas här Dizzy Gillespie And His Orchestra.

I ”An Oscar For Treadwell” (1950) spelar Dizzy Gillespie med Charlie Parker and His Orchestra i vilken ingår bland andra Thelonius Monk, piano, och Buddy Rich, trummor. Väldigt kul att höra är också Quintet of the Year för 1953 med ”Wee (Allen’s Alley)” – den här kvintetten består av de redan nämnda Gillespie och Parker plus Bud Powell, piano, Charlie Mingus, bas, och Max Roach, trummor. Eller vad säger ni om konstellationen Dizzy Gillespie-Stan Getz Sextet (1953) med bland andra Oscar Peterson på piano i Duke EllingtonsIt Don’t Mean a Thing”?

Jag skulle kunna räkna upp ytterligare en mängd kända musiker och låtar, men det här borde väl räcka för att övertyga er om att ”Diggin’ Dizz” är är ett urval värt att lyssna på.

14 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Roligt att du uppmärksammar gamla sundsvallsbekantningen Dizzy G, som jag hörde i sporthallen hemma – med sitt band. Jag minns inte vilket år det var, men kanske du kan finna fram till det? Det jag minns från konserten var spexaren Dizzy och naturligtvis ekvilibristen Dizzy. Annars finns det en skiva från hans storbandsturné i Sverige 1949 – live från Vinterpalatset i Stockholm (vid Norra Bantorget f öv) Av dom du nämner håller jag Monk som den störste musikern, en mycket orginell kompositör och pianist. ”Wee”, som du nämner var inspelad i Jazz at Massey Hall i Toronto 1953, en fantastisk live-upptagning där också Charlie Mingus övertygar. Du påpekar mycket riktigt att bepopen var en reaktion mot den alltmer kommersialiserade swingmusiken, exempelvis Glenn Miller. Men går man djupare kan man jämföra bepopen med en samtida kulturyttring som film noir, som handlade om sviken kärlek, ensamhet… alltså om soldatens svårigheter att knyta an till vardagslivet efter kriget och upplevelsen att det längre hade någon plats för honom…(Robert Mitchum, Alan Ladd, Veronica Lake i ett litet antal hårdkokta kriminalhistorier) Bepopen gav uttryck för samma brustenhet… i stället
    för den ljusa framtidstro som swingen bar fram (On the Sunny Side of the Street) så etablerades ett mycket mer komplicerat och brustet tonspråk där galghumor (Dizzy) och förtvivlan (Bird) bärs fram sida vid sida.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 21 1:02 #

  2. Till Anders Thunberg: Jag delar din höga värdering av Thelonius Monk – jag har själv haft långa Monk-perioder vid skivspelaren.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 21 9:22 #

  3. Hej Enn!

    Kan det ha varit sommaren 1953 som jag råkade befinna mig nära Västerås. Just vid den tiden kom i varje fall Dizzy Gillespie med ett band till Västerås Folkets Park ett evenemang som jag, och kompisen Hasse, inte missade. Hade Dizzy med sig Charlie Parker?
    Hur som helst spelade de bebop och showade som jag aldrig upplevt jazz tidigare. Det var en upplevelse.
    Vi åskådare var inte många, kanske ett hundratal.
    Inte förrän nu på senare år har jag tänkt på denna episod och försökt få bekräftat att det verkligen var som jag minns men inte lyckats. För inte har jag drömt?
    Har du kunskaper som kan hjälpa mig?

    Comment by Mario Matteoni — 2009 02 21 16:03 #

  4. Hej Enn. Hej jag heter Rolf Jansson och vi möttes 19 i gamla Örebro-Kurirens korridorer där du var ledarskribent och vikarie för Herbert Söderström och jag då ny reporter.
    Va kul att du skriver om jazz och har en sida som ger djupare avtryck och inte yta.

    Själv har jag trängt ner i det svenska jazzundret och tillsammans med hustrun nu skrivit en bok om Nils Landgrens musik och musikaliska rötter. Svensk jazz är jättestort ute i världen. Nu skriver vi på en bok om 12 svenska jazzstjärnor på export.

    Ha det så bra

    Comment by Rolf Jansson — 2009 02 21 17:16 #

  5. Till Mario Matteoni och Anders Thunberg: Jag har några böcker med uppgifter om amerikanska jazzmusikers framträdanden och turnéer här i Sverige men ingen som ger en heltäckande bild. Åke Abrahamssons med fleras ”Den gyllene cirkeln – jazzen på 1960-talet” innehåller en del om Dizzy men dess tidshorisont ligger för långt fram i tiden. I Ludvig Rasmussons ”Jazz” hittar jag en uppgift om att Dizzys storband gjorde en lång turné i Sverige redan 1948, men det är för tidigt. Av Erik Dahlbergs ”Möte med jazzen” framgår att Dizzy med storband kom till Sverige i februari 1953, vilket är snubblande nära det Mario minns men fel årstid. Men Dizzy var en flitig gäst här, så det är väl inte uteslutet att han kom tillbaka under sommaren samma år och då turnerade i parkerna.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 21 17:33 #

  6. Till Rolf Jansson: Visst minns jag dig, både från Örebro-Kuriren och från din senare journalistiska gärning. De där somrarna på 1960-talet var en lycklig tid: Jag var produktiv och erbjöds också, med personalens stöd har jag förstått, jobbet som chefredaktör efter Herbert Söderström men tyckte mig inte kunna ta det, eftersom hustrun hade jobb med internationell inriktning, först i Uppsala, sen i Stockholm. Jag har många gånger undrat vad som kunde ha hänt med gamla kära Kuriren, om jag hade tackat ja och stannat…

    Den här bloggen lever ett fritt och livskraftigt liv: jag har ett besökssnitt om cirka 1.200 per dygn. Jag skriver om politik men just nu ännu mer om kultur, bland annat musik. Det här har lett till att ganska många gamla journalistkollegor hör till läsarna och kommentatorerna. Anders Thunberg, Björn Kumm, Hans O Alfredsson och Mats Rosin hör till dem som relativt regelbundet dyker upp här.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 21 17:48 #

  7. Tack Enn!
    Jag har Rasmussens bok och ska genast kolla i den!

    Comment by Mario Matteoni — 2009 02 21 18:45 #

  8. Hej igen. Ja nog kunde och var Kuriren värd ett bättre öde. Synd att du inte stannade.
    Har du läst vår bok I afton Landgrens – den handlar om hur en familj spelat och burit upp ett brukssamhälle som Degerfors under 100 år. Och ur den traditionen har alltså Nils Landgren kommit fram – han som anses vara världens bästa trombonist. Det är jättemycket historiska bilder om bruket, arbetet, musiken och fotbollen och dessutom en cd-skiva med 25 låtar med Landgrensmusik – bland annat när Nils Landgren och OD framträdde i universitets aula i Uppsala

    Comment by Rolf Jansson — 2009 02 21 19:47 #

  9. Till Rolf Jansson: Tyvärr inte – jag varken har eller har läst boken. Man kanske skulle skaffa den.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 21 19:51 #

  10. Kul att Du är Dizzyian! Själv har jag aldrig hört honom live, med väl digitalt.

    Min bror Lasse, jazzpianasten, krälade givetvis vid Dizzys fötter och vännen Janne Carlsson berättade vid minneskonserten efter bror min på Fasching om det tillfälle, jag tror det var på Umeå jazzdagar då Dizzy skulle spela efter Lasse och hans vänner. Det hörde till att man introducerade det efterföljande bandet och Lasse harangerade Dizzy i storslagna hyllningar på engelska. Dizzy stod i kulissen och myste åt berömmet och stegade sedan ut på scenen, varvid Lasse istället för att skaka hand tar ett rejält grepp om Dizzys ”balls”. Dizzy frös och auditoriet drog efter andan. Så sprack ett leende fram och repliken ”THAT was nice!” förlöste situationen.

    (I en senare tidningsintervju har Janne en något ändrad version där Dizzy istället säger ”Thank You” och ”tar Lasse på snorren” till publikens jubel.)

    Till saken hör att Lasse på den tiden detta begav sig, av någon anledning hade börjat hälsa på folk på detta ”Werners sätt” (det låg väl i den revolutionära andan och befrielsen från konventioner och annat gammalt damm). Det står t.o.m. om Lasse i något musiklexikon att han ”spelat med L. Young samt tagit O. Palme på pitten”.

    Jag vet inte hur sant det sista är men det skulle inte förvåna mig. Lasse var inte den som generade sig. Han tog sig t.o.m. fram per telefon till såväl Reagan (för att skälla) som till Frank Sinatra (för att gratta på dennes födelsedag).

    En ytterligare kuriositet i sammanhanget. Det finns bara två vita trumpetare som ansetts tillräckligt bra för att ha fått platsa i de två stora svarta banden och båda har svensk anknytning. Roffe Ericsson spelade med Duke och Stu Hamer (som spelat med såväl brorsan, som Putte Wickman, Leif Asp, Povel Ramel och i Emanons storband, spelade länge i Dizzys ”Big Reunion Band.
    Mvh
    MATS WERNER

    Comment by Mats Werner — 2009 02 25 11:59 #

  11. Till Mats Werner: Jag har inte så mycket med Lasse på skiva, men jag har i alla fall LPn ”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” från 1978. En stor del av materialet där är ju skrivet av Lasse.

    Jag minns inte på rak arm om jag har skrivit om den här plattan på den tiden, men hittar jag något, återkommer jag.

    Palme var jazzälskare. Däremot tvivlar jag på – jag kände honom – att han skulle ha uppskattat om någon man hade tagit honop på pitten.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 25 17:56 #

  12. Hej alla Dizzy vänner
    Museet har i sin ägo en sordin som tillverkades i Uddevalla för Bröderna Johanssons Autometall i Skellefteå och som salufördes som ”The Dissy G mute”. På asken säger D ”never before did I have such a mute and it is amazing how a mute with so many top scores could be made”
    Känner någon av er till detta och kan berätta ngt därom. Var han någonsin i västerbotten tex

    Comment by Kristina Friberg — 2009 04 16 16:58 #

  13. Hj på Er!

    Mycket intressant att läsa igenom den svenska spelhistorien om Dizzy. Sist jag hörde honom live var på konserthuset 1968. Nåväl – tiden går. Arbetade då som journalist på Lärartidningen. Nu har jag plockat fram ett album från 1961 – inköpt denna sommar i New York – i en ledighetspaus från Kungsholm. LP jag köpte heter Perceptions och breddar Dizzys musikaliska arena, särskilt i The Sword of Orion (4:25) – en originell skiva. Undrar omskivan är känd på svensk mark? Hör av Er med tankar och uppgifter.
    Varma hälsningar/ hansevert r.
    PS: medverkade i Libetas en gång i tiden (René)

    Comment by Hans-Evert Renérius — 2011 03 28 0:05 #

  14. Till Hans-Evert Renérius: Men hej! Dig minns jag från min tid som Libertas-redaktör.

    Comment by Enn Kokk — 2011 03 28 10:32 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^