Baiba Skride, en ny virtuos, spelar Mendelssohn och Brahms

Baiba Skride heter en ung violinist, född 1981 i Rīga i Lettland. I lördags hörde vi henne i Konserthuset i Stockholm, och det är bara att konstatera att en ny violinvirtuos är född, fullt jämförlig med de bästa violinister vi har hört live respektive på skiva.

Snart kommer det vi hörde henne göra tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av Sakari Oramo för övrigt att finnas tillgängligt på CD. Köp – ni kommer inte att ångra er.

Men att se och höra henne live, både i solopartierna på Stadivarius-fiolen och i perfekt samspel med filharmonikerna, var en upplevelse av mycket speciellt slag.

Först på programmet stod ett mycket känt och spelat stycke, ”Violinkonsert i e-moll”, opus 64 (1844) av Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-1847). Så här bra, perfekt i fråga om både känsla och teknik, har jag knappast någonsin hört den förut.

Jag har tidigare uttryckt en viss svalhet inför Johannes Brahms’ (1833-1897) musik, men sällan har jag hört den bättre framförd än här. Konsertens avslutades nämligen med hans ”Violinkonsert i D-dur ”, opus 77 (1878). Fast nu som tidigare föll jag främst för de ungerska men egentligen zigenska dragen i verket.

Däremellan, före pausen, fick vi höra filharmonikerna (alltså utan Skride) i Johann Strauss den yngres (1825-1899) stora slagnummer ”An der schönen blauen Donau”, opus 314 (1867). Eftersom jag har gjort en längre båtresa på Donau, måste jag protestera mot att floden skulle vara blå, men en fin klassisk vals är det onekligen. Okestern spelade med både temperament och känsla. Särskilt roligt var det att få se dirigenten Sakari Oramo leda orkestern inte bara med taktpinnen utan med hela kroppsspråket. Ibland undrar jag hur det kommer sig att finnarna och deras nära stamfränder estländarna har producerat just så många fantastiska dirigenter. Vad är det i de här ländernas musikkultur som får det här till effekt?

* * *

Jag fick den här konserten (plus den efterföljande föreställningen på Stadsteatern, som jag ska återkomma till) i julklapp av min hustru. Det tackar jag för; det blev en enastående musikupplevelse. Dessutom tackar jag för den mycket goda minilunch – danska smørrebrød och kaffe – vi hann klämma i oss i Konserthusets servering som drivs av Annorlunda – vi kom från uppsalatåget och besökte på väg till Konserthuset dessutom Sidencarlsson, som ska klippa till den festblåsa Birgitta ska hjälpa dotterdottern Amanda att sy till skolavslutningen – Amanda går i år, med ett skolår överhoppat, ut nian, vad jag kan ana med toppbetyg; tjejen är bland annat mattesnille.

Sjäv avundas jag Birgitta för en annan sak: I morgon bitti flyger hon till New York för ett UNICEF-möte. Hon brukar göra bra ifrån sig på mötesfronten, och det är inte den jag avundas henne, men hon har också en av kvällarna bokat biljett till ytterligare en violinkonsert, som dock inrymmer samma stycke av Mendelssohn som jag har skrivit om ovan. Men nu med Ann-Sofie Mutter, som vi senast hörde tillsammans i vårt konserthus här i Uppsala.

Olof Palme-priset till Denis Mukwege

Efter Olof Palmes död bildades bland annat Olof Palmes minnesfond, som 1987 inrättade det sedan dess utdelade Olof Palme-priset, The Olof Palme Prize. Det är ett mycket prestigefyllt och aktat internationellt pris, som årligen delas ut för insatser för fred, internationell förståelse och antirasism; prissumman är för närvarande 75.000 US-dollar. Utöver detta stöder fonden internationellt ungdomsutbyte.

Palmefonden bildades gemensamt av Olof Palmes familj och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Ordförande är Pierre Schori. Du kan stödja minnesfondens verksamhet genom att sätta in pengar på plusgiro 37-2 eller på bankgiro 5828-7400. Mer att läsa om fonden finns här.

Olof Palme-priset delas ut på Olof Palmes födelsedag, 30 januari, och i år liksom tidigare hade min hustru och jag fått inbjudan till prisutdelningen, som den här gången ägde rum i Riksdagens andrakammarsal.

Årets pristagare var doktor Denis Mukwege och han fick priset för sina insatser för fred och mänskliga rättigheter i det av förfärliga konflikter sönderslitna Demokratiska Republiken Kongo.

Doktor Mukwege driver där Panzisjukhuset, där han har gjort och gör enastående insatser för att hjälpa de nästan ofattbart många kvinnor och flickor – kring en halv miljon i Kongo-Kinshasa – som har våldtagits och stympats, ofta på ett bestialiskt sätt av män som finns i de rivaliserande skaror av soldatesk, som bland annat slåss om de rika naturtillgångarna i de här delarna av Kongo.

Prismotiveringen lästes upp av Pierre Schori, och Denis Mukweges insatser presenterades sedan av Lena Ag. När han tog emot priset ur Lisbet Palmes hand och när doktor Mukwege hade hållit sitt svarstal hyllades han stående och länge av publiken i andrakammarsalen, och en ganska stor grupp kongoleser dansade och sjöng spontant för att hylla honom. Helt underbart!

Mycket annat vore värt att nämna från prisutdelningsceremonin, men jag nöjer mig här med att nämna den film från svenska UNICEF, i vilken vi fick möta några av de krigsoffer doktor Mukwege har lyckats lappa ihop till en ny start i livet. Sällan har Palme-priset gått till en mer meningsfull verksamhet.

Du kan läsa mer om prisutdelningen hos min bloggarkollega Anna-Lena Lodenius, som för övrigt satt i bänken bredvid min och Birgittas.

* * *

Anna-Lena Lodenius var verkligen inte den enda av mina gamla bekanta, som var med vid den här prisutdelningen, och nu tänker jag inte främst på att kända socialdemokrater från vår tid – utöver Pierre Schori och Lisbet Palme till exempel Ingvar Carlsson och Gertrud Sigurdsen – kom fram och hälsade hjärtligt på Birgitta och mig.

Nej. vad som åter igen slog mig var, att det bland dem som hade samlats fanns så påfallande många som jag känner sedan min tid på partiexpeditionen, människor som i hjärtat bär en djupt känd känsla av solidaritet och internationellt engagemang. Roligt att se er där även i år, ingen nämnd och ingen glömd!