En länge opublicerad men inte tystad poet

23 juni 2008 20:28 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Anna Achmatova (1889-1965) tillhörde liksom maken Nikolaj Gumiljov och Osip Mandelstam den akmeistiska skolan inom rysk poesi. Akmeismen hade sin udd riktad mot symbolismens retorik.

Achmatova debuterade 1912 och slog snabbt igenom. Hon kunde under sina genombrottsår knappast kallas en politisk poet. Annat stod i fokus för hennes skrivande under revolutionsåren i Ryssland – vilket kom att bidra till hennes långa och utdragna olycka. Diktare av hennes sort hade ingen plats i det sovjetiska kulturliv, som styrdes av Andrej Zjdanov och, ytterst, Josef Stalin.

För den mycket framgångsrika poeten Achmatova kom detta att innebära 35 års publiceringsförbud – först under Chrustjovs töväder kunde hon publicera sig igen. Men det långa publiceringsförbudet betydde inte, att hon slutade skriva. Hade den långa utfrysningsperioden någon effekt var det främst att den gjorde den från början apolitiska Achmatova till en politisk poet.

Till publiceringsförbudet bidrog hennes ”Nyårsballad”, publicerad 1924. Den sågs av bolsjevikerna som en hyllning till maken, Nikolaj Gumiljov, som 1921 hade avrättats, på falska grunder anklagad för sammansvärjning mot Sovjetunionen.

Nyårsballad

En dyster måne bland mörka moln
ser med grumlig blick in till mig.
Sex gäster har jag dukat för,
men en plats vid bordet står tom.

Vi hälsar det nya året,
min man, mina vänner och jag.
Varför tycks mina fingrar så blodiga,
varför brinner vinet som gift?

Då lyfter värden sin fyllda skål
med stel och allvarlig min:
”Jag dricker för älskade ängar och fält,
för jorden vi ligger i nu.”

Och en vän såg mig rätt i ansiktet
och mindes, Gud vet vad det var,
men han utbrast: ”Och för hennes dikt,
där vi alla lever ännu!”

Men en tredje som ingenting visste,
då han gick från sitt jordeliv,
sade som svar på min tanke:
”Låt oss dricka för den i vår krets
som ännu saknas bland oss.”

Gumiljov var inte ensam om att drabbas av bolsjevikernas hårdnande skräckvälde. Vänner och diktarkollegor till Achmatova försvann till läger eller arkebuserades; hennes och Nikolajs son Lev hörde till dem som fängslades. Ovissheten om vad som egentligen hände med de här människorna var ofta kompakt, vilket myndigheterna bidrog till genom att klä arkebuseringsbeslut i den vackrare formuleringen straff ”utan rätt till brevväxling”.

1925 skrev hon

Till Sergej Jesenins minne

Att lämna livet är så enkelt,
att tanklöst utan smärta brinna slut.
Men aldrig dör en diktare i Ryssland
en sådan fridfull död.

För honom öppnas himlaporten av en kula
eller så kramas livet ur hans hjärta
av skräckens ludna djurtass
som ur en svamp.

Det sista syftar förmodligen på att Sergej Jesenin (född 1895), en författare som först entusiastiskt ställde sig bakom revulutionen, sedan som så många andra kom till en annan insikt: 1925 tog han själv sitt liv.

För Achamatova var det förstås inte okänt vad som hade hänt med maken. Hon visste att han fanns bland dem vars kroppar hade grävts ner i kärrmarkerna någonstans utanför Leningrad, dock inte exakt var. Den 15 april 1936 – Gumiljov skulle ha fyllt 50 år den dagen – skrev hon följande:

Besvärjelse

Genom fängelseporten
genom finska träsken
längs otrampad stig
över oslagen äng
genom nattliga spärrar
till kyrkklockans klang
objuden
obunden
kom till mig i kväll.

Anna Achmatovas diktning var långt mer rik och mångskiftande än de dikter jag här har återgett kan få läsaren att tro. Men i hennes fall är de samtidigt representativa: de illustrerar det revolutionen gjorde med henne, hennes familj och vänner och även hennes poesi.

Ett fylligare urval finns i ”Dikter” (Lind & co, 2008). Jag kan inte ryska men tycker att Barbara Lönnqvists tolkningar fungerar väl som poesi.

Lönnqvist har också försett volymen med förord och efterord. Hennes separata text om diktcyklerna ”Requiem” och ”Hela världen kring” är av särskilt stort värde, genom att de bidrar med nödvändig bakgrund och förklaringar. Jag skulle ha önskat att det genomgående hade funnits en mer omfattande och detaljerad notapparat: Många av de enskilda dikterna innehåller nämligen personnamn, ortsnamn, anspelningar och annat sådant som en normal svensk läsare inte kan förutsättas känna till. Det skulle ha förhöjt värdet av den här urvalsvolymen ytterligare.

1937

23 juni 2008 15:59 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Sveriges Radios arkiv och Screen Air Television ger ut en fantastisk samling minnesboxar på CD. Varje enskilt år får en egen CD, som speglar de viktiga händelserna (till exempel i form av en radiointervju eller en nyhetssändning) men också musiken; de bästa av de här skivorna fångar tiden och stämningen.

Vi har ganska många av de här CDna, särskilt från år vi har egna minnen från.

Vid en familjetillställning nyligen fick Birgitta från Inger Grandell ”Minnesboxen 1937” (SCRAT-3701, 2006), en djupdykning i ett år som ligger lite längre tillbaka i tiden.

1937 är både mitt och Birgittas födelseår, därför ett år av alldeles speciellt intresse för oss. Ingen minns naturligtvis sitt eget födelseår; själv fanns jag förresten inte i Sverige förrän flera år senare. Men vi är ju båda historiekunniga, har lärt oss mycket om tiden och händelserna. Och när jag här lyssnar på 1937 års musik slås jag av att det mesta fortfarande spelades i den enda radiokanal som fanns 1947 och ännu många år framåt, under mina pojk- och ungdomsår.

När det gäller 1937 års musik, innehåller den här CDn faktiskt ingenting som jag inte är förtrogen med. Där finns en radioinspelning med Evert Taube (med felsjungning och allt!) av ”Den glade bagaren i San Remo”. Där finns Tutta Rolf och Håkan Westergren med Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Där finns ”A Foggy Day in London Town” med Fred Astaire. Där finns Zarah Leander med ”Yes, Sir”, Sickan Carlsson och Åke Söderblom med filmmelodin ”Klart till drabbning”, Edythe Wright och Tommy Dorseys orkester med ”The Lady Is a Tramp” och Jussi Björling med ”Land du väsignade”. Och så finns där en av tidernas bästa populärmusiklåtar, här kallad ”Bei mir bist du schön” – men den gjordes ursprungligen på jiddish, och Andrews Sisters sjöng ”Bei mir bist du schein”.

Anders de Wahl och Tennysons ”Nyårsklockan”, som finns med på den här CD, var förvisso inga nykomlingar 1937. Däremot får vi ta del av ett par andra radiopremiärer: Dels för ”Dagens eko” (ett inslag med Rickard Sandler). Dels för Klockspelet i stadshustornet och ”Dagens dikt”.

Man undrar förstås om det var slump eller tidskänsla som gjorde, att den allra första dikten i raden blev Esaias Tegnérs ”Det eviga”:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnas hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Tegnér förutspådde i sin dikt, att det våldet skapade skulle bli kort – men det som redan skedde och som kom att ske i andra europeiska länder kom att vara i åratal och få fruktansvärda konsekvenser inte bara då utan också långt senare.

Det jag syftar på speglas på den här CDn bland annat av Barbro Alvings – Bangs – radiorapport om hennes egna upplevelser från Madrid i inbördeskrigets Spanien.

Över huvud taget ger den här CDn vad som bäst kan beskrivas som närvarokänsla. Vi får till exempel i direktsändning uppleva, hur det tyska luftskeppet Hindenburg exploderar och störtar. Och vi får höra Sven Jerring referera slutspurten i det årets vasalopp.

Jerring är förresten med ytterligare ett par gånger, dels från m/s Drottningholm på väg till USA, dels i en specialversion av ”Barnens brevlåda” där vi bland annat får höra Birgit Tengroth berätta brevlådeminnen och sjunga visan om tomtegubben som hade snuva.

Likaså är det roligt att få höra Selma Lagerlöf som midsommartalare i Sunne och Vilhelm Moberg och Siri Derkert berätta om sina konstnärskap.