Sommar med Margot Wallström

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden då hon satt i socialdemokratiska partistyrelsen och jag själv var denna församlings sekreterare. Margot är en trevlig person, lätt att ha att göra med. Hon hörde definitivt till dem som uppskattade mina sammanträdesförstörarlappar, bland annat denna som hon bad att få behålla: ”Socialministern bara mururoar sig!”

Till Margots egenskaper hör en idealism, som oftast, men inte alltid, är en tillgång för den som bär den. Den lilla inskjutna reservationen ovan gäller förstås hennes närmast gränslösa entusiasm för det europeiska samarbetet.

Men kanske måste man ha den här entusiasmen för att kunna fungera som EU-kommissionär. Jag råkar känna en person som före henne fick budet att bli svensk EU-kommissionär men som – trots att vederbörande verkligen inte var EU-motståndare – såg så många problem kring det jobbet, att svaret på Göran Perssons fråga blev nej.

Men Margot, med sin positiva och idealistiska läggning, sa alltså ja. Margot har som miljökommissionär åstadkommit goda saker, men hon har också drabbats av den blinda fläck, som tycks drabba nästan alla i maktposition i EU-systemet: Hon förstår inte att allt det goda hon och alla andra vill uträtta i Bryssel sammantaget lätt blir till en spiral som steg för steg minskar demokratins verkningskrets, inte heller att den federala demokratiska överbyggnad man försöker kompensera förlusten av nationell demokrati med i en union med skilda språk och kulturer och i avsaknad av en gränsöverskridande offentlig diskussion lätt blir mest kosmetika.

Alltså blev hennes kommentarer i dagens sommarprogram om Irlands nej, genom att hon till exempel inte förmår se skillnaden mellan beslut i folkomröstningar respektive parlament, häpnadsväckande platta.

Annars var mycket i hennes sommarprogram trevligt och hörvärt. Som till exempel historien om sonen som middagstalare och busfrö.

Annat var starkt berörande: Anna Lindh, vars tragiska död hon återvände till, kände jag själv inte bara från VU och partistyrelsen; eftersom Anna var SSUare från mitt eget län, kände både jag och Birgitta henne från unga år. Dessutom är Rolf Annerberg, som överbringade dödsbudet till Margot, en gammal vän till mig och framför allt Birgitta – han var Birgittas statssekreterare.

Det här sommarprogrammets roligaste inslag var nog det Margot sa apropå att hon brukar tillfrågas om sin relation till Göran Persson. Hon sammanfattade svaret i en sentens om skillnaden mellan att utöva makt respektive lagledarskap och spelade sedan Gunde Johanssons ”Torparvisa” i upprockad version med Sven-Ingvars.