Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4

Måndagen den 23 juni klockan 12.10 kan man höra Birgitta Dahl i Radio Uppland i P4.

Det rör sig om en variant av sommarpratarprogram, där hon samtalar med en programledare och har fått lov att välja skivorna.

Sommar med Lena Andersson

Så har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.

Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.

Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.

Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.

En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.

Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!

För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.

All sommarns fägring

Vädret här på den yttersta upplandskusten har varit nådigt: vi har haft moln och några regnstänk, men solen sken under min födelsedagsmorgon i torsdags, och i dag, söndag, råder blid och livlig värma.

Midsommarfirandet vid Hembygdsgården i Öregrund såg först ut att ha dragit mindre folk än vanligt – men strax innan spelmännen (i år uteslutande spelkvinnor) med sina fioler tågade in mot den just resta stången, formligen strömmade det in folk, stora så väl som små.

I går kväll åt vi, med lite försening, den födelsedagsmiddag på krog Birgitta hade lovat mig. Vi gick på Köket grill:café nere i hamnen, och Birgitta hade lyckats förbeställa bord vid balustraden med utsikt ut över vattnet. Jag valde att äta Kökets beprövat goda och mångsidiga grillbuffé, men vi startade med var sitt glas vitt vin och var sin tallrik av den välkomponerade och varierade salladsbuffé, som hör till grillrätterna.

I dag var det en ren fröjd att gå ut i den ljumma morgonen och hämta upp tidningarna från brevlådan.

En stund efter frukost gav sig min ständigt aktiva hustru ut i trädgården – bara för att snart återvända för att berätta, att hon hade oljat in trädgårdsmöblerna. För mig var det bara att gå med ut och beundra.

Och så slogs jag åter av hur vacker den trädgård är, där trädgårdsmöblerna står: indelad i olika rum, var och en med sin egenart, behagligt skuggad av nu allt större fruktträd.

Och blomsterprakten! Malvan blommar. Snart kommer även den estniska malvan, som min nu döda mor fick frön till från släktingar i vårt gamla hemland – den blommar med ljuvligt lila små blommor. Men framför allt går vi in i rosentiden: i hörnet bredvid farstun blommar den vita Polstjärnan, mot väggen till den forna lillstugan den randiga polkagrisrosen. Genom köksfönstret kan man se en blommande Nevada. Och nere vid vägen håller apoteksrosen, Lancasters röda ros (som du kan se i bloggvinjetten) på att slå ut.

All sommarns fägring ger en ny lust att leva. Nej, livet är verkligen inte det värsta man har.