När maj blir juni

1 juni 2008 14:02 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är söndag morgon och första dagen i juni. Juni, framför allt till och med midsommar, är den vackraste tiden av året, tycker jag – och jag tror inte att det beror bara på att jag är ett junibarn, född den 19 juni.

När jag i morse slog upp dörren mot trädgården för att ta min vanliga promenad ner till tidningarna i brevlådan, slog värmen redan emot mig. Och syrendoften! Den inre gårdsplanen är omgärdad av stora blommande bondsyrener. Deras blomningstid är alltför kort men helt underbar.

Jag lät dörren stå öppen ut mot trädgården, medan jag kokade mitt kaffe och sen åt frukost vid köksbordet. Även doften av nykokt kaffe hör till livets härligheter.

Av kaffet njöt jag sen länge. Läste i sakta mak våra tre morgontidningar. Lyssnade på först ”Godmorgon världen” i P1, sen ”Klingan” i P2.

Sen var jag ute och klippte gräs en stund, en löjligt liten bit, det som vår elektriska gräsklippare klarar av när gräset är högt – vår miljöbensindrivna har pajat. Jag får ta ytterligare en vända i kväll.

Därefter satte jag mig en stund i min stol under krikonträden: mediterade, andades in dofterna från trädgården, såg dess skönhet. De flesta äppelträden blommar just nu i vitt och ibland en aning skärt. Och nu ser man och hör också humlorna, dessa trägna arbetare, nödvändiga för att fruktträden ska ge frukt. Men jag är fortsatt orolig för vad som hände med de tidigblommande fruktträden – i den kyla som rådde då såg man inte till några humlor.

Jag är ensam och kommer att vara så i ytterligare en vecka. Det går, men jag känner saknad efter den tvåsamhet Birgittas närvaro skapar.

Birgitta åkte in till Uppsala redan i onsdags kväll. På torsdag hade hon Nordiska museets nämnd; hon är styrelseordförande. Fredag-söndag var hon på hemslöjdens gård Sätergläntan i Dalarna – hon är ordförande också där – för att leda en hemslöjdstämma. Och i morgon flyger hon till New York – hon är ordförande i svenska UNICEF, och svenska UNICEF leder just nu internationella UNICEFs arbete.

Själv har jag också åkt bort från Öregrund två gånger den gångna veckan. I onsdags lämnade jag över bokföringen i uppsalaavdelningen av Ordfront till min efterträdare som kassör, Jenny Afvander. Jag hade valt dag med hänsyn till att jag hade gruppsammanträde (s + v + mp) i kulturnämnden. Där emellan åt jag middag på restaurang Santorini, en trevlig restaurang med uteservering mot Fyrisån.

I fredags hade jag bestämt mig för att åka in till Uppsala igen, detta för att hinna lösa Melodikrysset på lördag morgon och sen åka och fira två sextioåringar – mer om detta nedan. Tyvärr måste jag åka in till stan på tok för tidigt, detta för att hinna in till banken (SEB) före klockan 15.00; jag hade en traderaräkning att betala (för en bunt Folket i Bild från 1941).

Jag var inne på Musikörat också och kollade. Och si, nu hade mina beställda skivor från Smithsonian Folkways kommit: Pete Seegers ”American Favorite Ballads Vol 5”, Tony Trischkas ”Territory” och så ”Classic Railroad Songs” med The New Lost City Ramblers, Pete Seeger, Leadbelly, Elizabeth Cotten, Doc Watson, Rosalie Sorrels, Woody Guthrie, Cisco Houston, Brownie McGhee och många andra.

Vid besöket i Uppsala tidigare i veckan hade jag också varit inne på Musikörat och då köpt två CD med musik av min landsman Arvo Pärt. Jag har dem tidigare själv; en av dem användes förresten vid min bror Mattis begravning i höstas. Men de här båda Pärt-CDna skaffades för ett betydligt gladare ändamål, ett dubbelt 60-årsfirande.

Det var förre ordföranden (s) i kulturnämnden Kees Geurtsen och hans hustru Kerstin, som tillsammans firade, att båda nu är 60. Festen hölls i deras sommarstuga i Ängsnäs, inte så långt från Gysinge och Österfärnebo. Jag hade kommit överens om att åka dit tillsammans med min kollega (s) i kulturnämnden Bo Östen Svensson, men eftersom han är blind och hans hustru tillfälligt justerad i foten, hade han tagit med sig en musikerkollega som chaufför. Med mig som ganska värdelös kartläsare tog vi oss så småningom fram till Ängsnäs, där vi till slut identifierade Kees’ och Kerstins hus med hjälp av den holländska flaggan på knuten – Kees är holländare.

Eftersom vädret var det allra vackraste tänkbara, gick firandet av stapeln utomhus. Vi satt i solen och njöt av den goda maten och, i mitt fall, av en flaska iskall Grolsch. Det blev dessutom mycket sång och musik. Gitarr och keyboard fanns på plats; någon hade tagit med flöjt. De båda döttrarna, av vilka jag tidigare känner den i USA teaterutbildade Andrea, sjöng solo, och det blev mycket allsång. Kees (som inom parentes sagt brukar sjunga Cornelis Vreeswijk på holländska och det bra) anförde oss i ”Tulpen uit Amsterdam” / ”Tulpaner från Amsterdam”, men vi sjöng också cornelistexten ”Jag hade en gång en båt”, många beatleslåtar (givetsvis ”When I’m Sixty-Four”), Povel Ramels ”Underbart är kort”, ”As Time Goes By” och så ”Visa till Fårö” av Elisabet Hermodsson, som jag antar att Kees känner – även han är bildkonstnär. Men där sjöngs också sånger som jag aldrig hade hört förut; några av dem delades ut med noter, vilket förutsätter festdeltagare som kan läsa sådana. Och sådana fanns där. Kerstin sjunger sedan länge i Allmänna sången i Uppsala.

* * *

Tillbaka igen i trädgården i Öregrund funderar jag lite över varför hustrun och jag ständigt lämnar detta jordiska paradis, där det också finns så mycket att göra, om det ska fortsätta att vara ett paradis.

Men jag besinnar mig genast. Människan, som vill vara just människa, lever inte för sig själv allena.

Det finns andra som behöver oss och våra insatser, även vårt intresse och vår närvaro.

Och vi behöver själva impulser från och kontakt med andra.

Att detta sedan leder till att vi aldrig någonsin kommer att hinna med allt det vi skulle vilja hinna med är en annan femma.