En länge opublicerad men inte tystad poet

23 juni 2008 20:28 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Anna Achmatova (1889-1965) tillhörde liksom maken Nikolaj Gumiljov och Osip Mandelstam den akmeistiska skolan inom rysk poesi. Akmeismen hade sin udd riktad mot symbolismens retorik.

Achmatova debuterade 1912 och slog snabbt igenom. Hon kunde under sina genombrottsår knappast kallas en politisk poet. Annat stod i fokus för hennes skrivande under revolutionsåren i Ryssland – vilket kom att bidra till hennes långa och utdragna olycka. Diktare av hennes sort hade ingen plats i det sovjetiska kulturliv, som styrdes av Andrej Zjdanov och, ytterst, Josef Stalin.

För den mycket framgångsrika poeten Achmatova kom detta att innebära 35 års publiceringsförbud – först under Chrustjovs töväder kunde hon publicera sig igen. Men det långa publiceringsförbudet betydde inte, att hon slutade skriva. Hade den långa utfrysningsperioden någon effekt var det främst att den gjorde den från början apolitiska Achmatova till en politisk poet.

Till publiceringsförbudet bidrog hennes ”Nyårsballad”, publicerad 1924. Den sågs av bolsjevikerna som en hyllning till maken, Nikolaj Gumiljov, som 1921 hade avrättats, på falska grunder anklagad för sammansvärjning mot Sovjetunionen.

Nyårsballad

En dyster måne bland mörka moln
ser med grumlig blick in till mig.
Sex gäster har jag dukat för,
men en plats vid bordet står tom.

Vi hälsar det nya året,
min man, mina vänner och jag.
Varför tycks mina fingrar så blodiga,
varför brinner vinet som gift?

Då lyfter värden sin fyllda skål
med stel och allvarlig min:
”Jag dricker för älskade ängar och fält,
för jorden vi ligger i nu.”

Och en vän såg mig rätt i ansiktet
och mindes, Gud vet vad det var,
men han utbrast: ”Och för hennes dikt,
där vi alla lever ännu!”

Men en tredje som ingenting visste,
då han gick från sitt jordeliv,
sade som svar på min tanke:
”Låt oss dricka för den i vår krets
som ännu saknas bland oss.”

Gumiljov var inte ensam om att drabbas av bolsjevikernas hårdnande skräckvälde. Vänner och diktarkollegor till Achmatova försvann till läger eller arkebuserades; hennes och Nikolajs son Lev hörde till dem som fängslades. Ovissheten om vad som egentligen hände med de här människorna var ofta kompakt, vilket myndigheterna bidrog till genom att klä arkebuseringsbeslut i den vackrare formuleringen straff ”utan rätt till brevväxling”.

1925 skrev hon

Till Sergej Jesenins minne

Att lämna livet är så enkelt,
att tanklöst utan smärta brinna slut.
Men aldrig dör en diktare i Ryssland
en sådan fridfull död.

För honom öppnas himlaporten av en kula
eller så kramas livet ur hans hjärta
av skräckens ludna djurtass
som ur en svamp.

Det sista syftar förmodligen på att Sergej Jesenin (född 1895), en författare som först entusiastiskt ställde sig bakom revulutionen, sedan som så många andra kom till en annan insikt: 1925 tog han själv sitt liv.

För Achamatova var det förstås inte okänt vad som hade hänt med maken. Hon visste att han fanns bland dem vars kroppar hade grävts ner i kärrmarkerna någonstans utanför Leningrad, dock inte exakt var. Den 15 april 1936 – Gumiljov skulle ha fyllt 50 år den dagen – skrev hon följande:

Besvärjelse

Genom fängelseporten
genom finska träsken
längs otrampad stig
över oslagen äng
genom nattliga spärrar
till kyrkklockans klang
objuden
obunden
kom till mig i kväll.

Anna Achmatovas diktning var långt mer rik och mångskiftande än de dikter jag här har återgett kan få läsaren att tro. Men i hennes fall är de samtidigt representativa: de illustrerar det revolutionen gjorde med henne, hennes familj och vänner och även hennes poesi.

Ett fylligare urval finns i ”Dikter” (Lind & co, 2008). Jag kan inte ryska men tycker att Barbara Lönnqvists tolkningar fungerar väl som poesi.

Lönnqvist har också försett volymen med förord och efterord. Hennes separata text om diktcyklerna ”Requiem” och ”Hela världen kring” är av särskilt stort värde, genom att de bidrar med nödvändig bakgrund och förklaringar. Jag skulle ha önskat att det genomgående hade funnits en mer omfattande och detaljerad notapparat: Många av de enskilda dikterna innehåller nämligen personnamn, ortsnamn, anspelningar och annat sådant som en normal svensk läsare inte kan förutsättas känna till. Det skulle ha förhöjt värdet av den här urvalsvolymen ytterligare.