Omnibus kammarblåsare spelar Zappa

Frank Zappa (1940-1993) var en av dem som på 1960- och 1970-talen revolutionerade musiken. Men i motsats till många andra samtida musiker nöjde han sig inte med att bana nya vägar för rockmusiken och med att hämta influenser från blues och jazz – han var också djupt rotad i klassisk musik och slog broar mellan alla de nämnda musikformerna. Och inte bara det: han var nyskapande och originell i sitt musikskapande som kompositör, sångare och gitarrist. (Dessutom spelade han ett antal andra instrument.)

Han var outtröttligt verksam, gjorde under ett trettiotal år drygt 60 skivor. Han dog ung och var originell också i så måtto att han i motsats till många generationskamrater i branschen inte dog av droger utan av cancer.

Omnibus kammarblåsare – ett dussintal: blåsare plus några rytminstrument – är välkända inte bara i Uppsalas musikliv. De har spelat musik av varierande slag, till exempel av Mozart, och med tanke på Frank Zappas bredd var det föga förvånande att de 1995 gav sig på att göra CDn Omnibus Wind Ensemble: ”Music by Frank Zappa” (Opus 3 CD 10423). CDn har alltså redan några år på nacken, men vi fick den gemensamt som 70-årspresent från Lennart och Lena, föräldrar till vår Mattis sambo Karin Gustafsson.

CDn innehåller 14 låtar av Frank Zappa samt dessutom, påhängd som avslutning, Maurice Ravels ”Bolero”.

Inget ont sagt om Ravel eller ”Bolero”, men det intressanta med den här skivan är förstås, vad en i huvudsak klassiskt skolad blåsarensemble gör av Frank Zappas musik. Och jo, den lyckas väl. Spelar också Zappa på ett originellt sätt, eftersom instrumenten i det här fallet är akustiska.

Och redan i den allra första låten, ”Inca Roads”, använder sig Omnibus kammarblåsare av den överraskande fräckhet som var Zappas egen: Plötsligt hör man tydligt en melodislinga ur Carl Michael Bellmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, den som börjar ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra…”.

Musikaliska inlån och influenser och blandningar karaktäriserade ju också Frank Zappas egen musik, vilket här kan illustreras av låttitlar som ”Igor’s Boogie” och ”Be-Bop Tango”; båda finns här att höra i Omnibus kammarblåsares tappning.

Mycket vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att framhålla ytterligare två låtar, dels ”The Black Page No 2”, dels ”Revisited Music For a Low Budget Orchestra” med sin mycket modernistiska ton.