Det alltför grovmaskiga nätet

Försvarets radioanstalt, FRA, ska – enligt förslag från regeringen – få signalspana i kabel: avlyssna teletrafik, ta del av e-posttrafik och faxmeddelanden till och från Sverige. Detta har mött berättigat motstånd, bland annat från publicister och bloggare som ser ett förverkligande av förslaget som ett allvarligt hot mot den personliga integriteten.

Jag instämmer. Det här föreslagna nätet är alltför grovmaskigt för att vara effektivt; i stället kommer en massa oskyldiga människor att misstänkas.

Att de aldrig lär sig! (Här syftar jag inte bara på regeringen utan också på socialdemokraterna, som ju under den förra mandatperioden initierade ett snarlikt förslag.) Det var inte länge sedan en statlig utredning kom fram till att IBs extensiva övervakning och registrering av svenska kommunister var ineffektiv när det gällde att hitta människor, som verkligen sysslade med landsförrädisk verksamhet – dessutom hade övervakningen och registreringen helt oacceptabla sidoeffekter.

Jag har studerat det här ämnet noga, på socialdemokratiska partiets uppdrag gett ut ”Vitbok”, en lunta på 500 sidor. När jag under arbetet med den här boken nyfiket frågade en gammal IB-man om hur det kom sig, att jag, välkänd som antikommunist, aldrig hade blivit kontaktad om att börja arbeta för IB, fick jag svaret, att jag gjorde större nytta utanför än innanför deras nätverk. Men som jag konstaterar i boken: i själva verket var jag, med mina vänsteråsikter och många vänsteraktiviteter, nog för röd för det här gråa brödraskapet.

Jag har faktiskt också blivit regelrätt hörd av två man från Säpo om bland annat mina kontakter med en man – en estländare som heter Kalle Seiger – på sovjetambassaden. Det hela blev i det fallet ganska komiskt med tanke på att Säpo hade hört också Seiger i Tallinn i det vid det här laget självständiga Estland, varvid han hade nämnt, att jag hade gett honom skriftligt material om löntagarfonderna – jag förstod plötsligt, att jag anklagades för att ha lämnat ut de svenska löntagarfonderna till Sovjetunionen!

Seiger var långt ifrån min enda kontakt på Sovjetamassaden. Genom åren – jag arbetade i 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen – träffade jag också representanter för de polska, rumänska, ungerska och östtyska ambassaderna. (Jo, jag har haft kontakt med den amerikanska ambassaden också.) De här mötena innehåller både stupida och intressanta element; den nämnde Seiger hjälpte mig dessutom att få ut mamman till en judisk kvinna, bosatt här i Sverige, ur Sovjetunionen.

Östambassaderna hade regelbundet kontakt med till exempel partisekreteraren, internationelle sekreteraren och informationssekreteraren i det som föreföll vara det närmast evigt styrande partiet i Sverige.

Själv uppvaktades jag i egenskap av pressekreterare, chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och huvudsekreterare i partiets programkommission, och jag förstod att jag i kontakttagarnas ögon var en intressant person: Under perestroikaperioden, när jag samarbetade intensivt med folkfronterna i de baltiska staterna och aktivt arbetade för återuppbyggande av socialdemokratiska partier där, hade jag god hjälp av en landsman på sovjetambassaden (själv absolut inte kommunist), och jag minns fortfarande hur han, när vi först möttes och jag presenterade mig, utbrast: ”Åh, den grå eminensen!”

Jag tror inte att någon (utom möjligen alltså Säpo) ser mig som en aningslös dumbom. Det är klart att de här ambassadrepresentanterna var ute för att samla intressant information från Sveriges största och oftast regerande parti. Därför måste man hålla tungan rätt i mun. Jag brukade dessutom ofta i förväg diskutera med den internationelle sekreteraren om vad vi aktivt ville få ut till dem jag skulle träffa. (Dessutom brukade jag, som en försiktighetsåtgärd, efter samtalen berätta för den internationelle sekreteraren, vad som hade tagits upp.)

Jag har fullständigt rent mjöl i påsen, men jag tvivlar på att folket på Säpo kan ta till sig, att det kan finnas människor utanför UD-byråkratin (till exempel anställda i Sveriges största parti), som är väl så bevandrade i internationella relationsfrågor och också kapabla att göra insatser. Har man sådana kontakter som jag hade på den tiden, får man finna sig i att bli misstänkt – karlns antikommunism kan ju vara spelad.

Jag berättar allt det här, eftersom Datainspektionen uppenbarligen har fått in en anmälan om att över 100 svenskar (verksamma i organisationer och företag) olagligt finns registrerade hos FRA för kontakter med Ryssland.

Jag borde ju vara väl kvalificerad för att finnas med i det här registret.

Nästa julkalender i TV:

Kontrolltider