Tid för barnen

23 maj 2008 13:56 | Politik | 9 kommentarer

Med två små barnbarn i närheten påminns jag ständigt om det som också var min och Birgittas lott när våra barn var små: tiden vill aldrig räcka till.

I vissa avseenden tror jag faktiskt att situationen, trots en mycket mer utbyggd barnomsorg än den vi hade tillgång till, har hårdnat för många småbarnsföräldrar. Attityden hos arbetsgivarna har hårdnat. Vi tillhörde en generation som fick kämpa hårt för bättre villkor för barnfamiljerna, men framför allt jämställda män applåderades också för insatser, som egentligen var självklarheter men som upplevdes som pionjärinsatser. Nu har tempot i arbetslivet skruvats upp, och alltför många arbetsgivare ser inte med blida ögon på anställda som går ner i tid eller vabbar ofta.

Här behövs en motoffensiv.

Det förslag socialdemokraterna presenterade som motförslag till högeralliansens, främst kristdemokraternas vårdnadsbidrag innehåller en del saker att applådera.

Veronica Palm (s), vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, berättade om förslagen på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 20 maj 2008:

”Vi vill undersöka om föräldraförsäkringen kan utvecklas med vardag-med-barn-tid. Tanken är att tiden ska delas mellan föräldrarna och kunna användas till ledigheter efter ordinarie föräldraledighet.

Exempelvis kan vardag-med-barn-tid användas som en förlängd semester, kortare arbetsdagar eller att vara med på förskolan.”

I så fall är följande också viktigt:

”Vi vill utreda möjligheten till en jämställdhetsbonus till de arbetsgivare som uppmuntar män till att ta ett aktivt föräldraansvar.”

”Vi vill ha ett mer tillåtande och flexibelt arbetsliv, som bygger på flexiblare arbetstider ur ett arbetstagar- och föräldraperspektiv. Därför tror vi på att utveckla arbetet med jämställdhetsplaner på arbetsplatserna och ett förstärkt arbetsmiljöarbete som bland annat tar utgångspunkt i småbarnsföräldrars vardag.

Vi är också övertygade om att mer inflytande över arbetstider är ett viktigt steg på vägen.”

Pressgrodor

23 maj 2008 8:26 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 5 2008:

”Trafiken vid bron flöt.”

Göteborgs-Posten, nätupplagan

”Turism: Helsingfors och Tallinn ska tillsammans börja marknadsföra sig som turistmål i Asien.”

YLEs text-TV

”**** ska titta på en parfym till pojkvännen men istället blir det en märkesmascara som det är specialpris på. På köpet får hon en ögonremover och en ögonpenna.”

Västerviks Tidningen

”Att cyklarna används råder inget tvivel om. En medelålders man susar förbi Centralen med hörsnäcka i ena örat och portfölj i andra.”

Dagens Nyheter

”De anklagas för en brutal misshandel med bland annat kniv och ett grovt rån.”

Göteborgs Posten

”Bäckström är med när USA:s förre vicepresident Al Gore får Göteborgspriset för hållbar utveckling av kronprinsessan.”

Bohusläningen

”Om man kräver bedövning vid kastrering av svenska bönder borde det samtidigt förbjudas att importera kött från grisar som inte bedövats.”

Näringsliv Nordvästra Skåne

Alitalia hänger i luften

Rubrik i Svenska Dagbladet

”Svenska kyrkans unga i Landskrona berättar om förintelsen i församlingshemmet Billeberga.”

Annons i Helsingborgs Dagblad

Pressgrodor

22 maj 2008 18:04 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 16 2008:

”Dag Rogne från Ammeruds gård söder om Säffle valdes till ny ordförande i LRF Värmland på stämman i Kristinehamn. Han är agronom, lantbruksföretagare med entreprenad och köttdjur som gillar att spela saxofon.”

Land Lantbruk

”Blogiglarna hugger in på en fot.”

Bildtext i Expressen

Fri etnojazz med Syster Fritz

21 maj 2008 16:53 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag hörde Syster Fritz vid en kulturfrukost nyligen och tyckte att de var så pass bra att jag köpte deras pinfärska CD ”Fritno” (Syster Fritz SFCD 01, 2008). Syster Fritz, som själva definierar sin musik som fri etnojazz, består av Helena Andersson Bromander, sång, viola, fiol, djembe, trumpiano, koklocka, ägg och bamburassla, Sara Backström Lindeberg, flygel, sång, tvärflöjt, djembe, tamburin och keybord, samt Charlotte Magnusson, tvärflöjt, bastvärflöjt, sång, ganga och ägg. Djembe är en skinnklädd afrikansk handtrumma. Vad ganga är vet jag dess värre inte. När jag såg de här tjejerna framträda, trakterade de bara var sitt instrument. Mångfalden av instrument förekommer som pålägg på CDn.

Även den är klart hörvärd, musikaliskt så väl som textmässigt – alla tre medlemmarna i gruppen har skrivit egna bidrag.

Sara Backström Lindeberg har skrivit den här sången, som jag hörde även på kulturfrukosten; texten skildrar på ett sympatiskt sätt ett ungt pars stretande i hyggligt jämställd anda med allt det där som ingår i småbarnsföräldrarnas vardag:

Allting har sin tid

Text och musik: Sara Backström Lindeberg

Jag tömmer ut, du ställer in, vi diskar rent
Jag matar barn, vi betalar alla räkningar
Livet går sin gilla gång
och allting har sin tid

Du skottar snö, jag hämtar barn och vi går på
Jag hänger tvätt, vi fördelar ganska jämnt
Dag blir natt och natt blir dag
och allting har sin tid

Vi drömmer om resor tillsammans alla fyra
men resorna är så förfärligt dyra…

…så du ställer in, jag tömmer ut och vi går på
Vi pratar om barnen om pannor och värmesystem
Livet går sin gilla gång och alltid saknas tid

För allt måste göras
Inget får glömmas
Jag gillar sött, du gillar surt

Jag ringer samtal, skickar post, du vattnar blommor,
lagar bilen,
går på Konsum, visslar Bamse, byter blöjor,
torkar snor
Du lagar mat, jag äter upp och vi går på
Vi pusslar med tiden, räknar timmar och minuter
Men vi älskar vårt liv för allting har sin tid

(Min dotter)
Blommors doft och älvguldsstoft
Prinsessorna på bal dom håller tal

Men vi smutsar ner och tvättar rent och vi går på
Du leker varg medan jag bygger hus åt Barbie
Vi nattar barn, jag tömmer ut du ställer in
vi fördelar ganska jämnt

Helst vill vi bara va tillsammans alla fyra
men timmarna är så förfärligt dyra

Vi matar på, det går en vecka eller två
Vi torkar tårar möter skratt – ja vi blir rikare
Livet går sin gilla gång och allting har sin tid

Den här andan präglar också mycket av det övriga textmaterialet, till exempel inledningslåten, Helena Andersson Bromanders ”Min man”, som slutar så här:

Han ger mig ro att gro i
Lust att leva i
Rum att rumla i
Han vill göra mig allt gott han kan
– det är min man, min man

Helena Andersson Bromander har också skrivit en svit fina sånger om hur det är att vänta barn, få barn och sen bära ansvaret för ett barn: ”Det rör sig” (i magen alltså), ”Den avskalade hösten” (om promenad med ett nyfött barn) och ”Han blev bara blöt om fötterna” (om det där hemska som kunde ha hänt ens barn).

Charlotte Magnussons texter är inte lika konkreta men har ofta poetiska kvaliteter (”Fritt fall” om att våga släppa taget); några av dem har även element av religiös eller existentiell symbolik (”Sakrament i snö”).

Musiken kan oftast karaktäriseras som frijazz, men några låtar lånar också drag från folkmusiken: ”Virvelsvindla” med sin stämsång och instrumentallåten ”Cirkeln”, båda skrivna av Charlotte Magnusson.

Du kan själv bilda dig en uppfattning om Syster Fritz’ musik genom att gå in på Myspace.

Den här CDn finns med all säkerhet inte att få tag på i första bästa skivaffär. Men du kan gå in på Syster Fritz’ hemsida och för 180 kronor (vilket inkluderar moms och frakt) beställa deras skiva.

Nytt konstmuseum – Uppsala borde göra som Kalmar

21 maj 2008 12:31 | Konst & museum, Politik | 7 kommentarer

Uppsala har sitt konstmuseum placerat i Uppsala slott, en placering som kan synas tjusig men som har sina avigsidor. Lokalernas utformning styrs av de historiska ramarna, och placeringen motverkar besök: Slottet ligger inte i centrum där människorna rör sig, och vill man besöka konstmuseet, måste man ta sig uppför en lång och krävande backe. Vad detta får för effekt kan man studera i besöksstatistiken, där Uppsala konstmuseum inte klarar en jämförelse med motsvarande institutioner i andra någorlunda jämförbara svenska städer.

Också Uppsala universitet har sin konstsamling (mycket intressant historiskt material) placerad på slottet, och när nu universitetet har fattat beslut om att flytta denna samling därifrån, har kommunen, läs kulturnämnden, kommit till den vägs ände, dit den redan för länge sedan borde ha tagit sig för egen maskin: Konstmuseet måste flyttas till mer ändamålsenliga och nåbara lokaler.

Kulturförvaltningen har en längre tid haft i uppdrag att undersöka alternativa placeringar, och vid kulturnämndens förra sammanträde fick vi ett uppslag oss presenterat. Det finns en ledig byggnad tillgänglig, där både konstmuseets och universitetets konstsamlingar skulle få plats. Den här byggnaden ligger visserligen inte överst i en brant backe – men den ligger ännu längre bort från centrum.

När jag påtalade detta, fick jag till svar att välbesökta konstmuseer – Louisiana och Moderna museet nämndes som exempel – inte alls behöver ligga centralt och att också verksamhetens karaktär, inte bara läget, lockar publik.

Problemet är att Uppsala konstmuseum inte har den sortens intressanta samlingar som de nämnda museerna har. Och om det hänger på verksamhetens inriktning – varför har man då inte gjort den mer lockande redan under museets placering på slottet?

Enligt min mening borde man tänka om: bygga ett nytt konstmuseum centralt beläget i staden.

Här visar det betydligt mindre Kalmar vägen.

Där har arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård åstadkommit en djärvt utformad och vacker ny museibyggnad, dessutom placerad mitt inne i Kalmar. Dagens Nyheters Peder Alton kallar den ”Tveklös fullträff!” (DN 20 maj 2008). Du kan ta del av Altons text plus bilder här.

Enligt min mening bör också Uppsala, med anspråk på att bli europeisk kulturhuvudstad, bygga nytt och djärvt. Museet bör läggas där det kan attrahera förbiflanerande spontanpublik, gärna så att man dessutom kan uppnå synergieffekter med andra kulturinstitutioner.

Kanske är det redan kört för de här placeringarna, men jag kan väl ändå få nämna dem som exempel:

En tänkbar placering vore på den fortfarande obebyggda tomten nordost om Linnéträdgården. Linnéträdgården och konstmuseet kunde då förses med gemensam ingång från Linnégatan (bakom Orangeriet) och få gemensamma faciliteter som café, garderob och toaletter. Särskilt sommartid skulle ett sådant läge dra mycket folk till konstmuseet.

En annan tänkbar placering vore mellan det nya Resecentrum och Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), där det nu planeras nybyggnation.

Och därmed är vi väl inne på varför många politiskt ansvariga i Uppsala kanske tvekar till (ytterligare) ett spektakulärt nybygge. Vi minns alla den uppslitande striden om Musikens hus.

Också Peder Alton berättar i DN-artikeln om motsvarande protester mot konstmuseet i Kalmar.

Men jag framhärdar: ett civiliserat samhälle lever inte av bröd allenast.

Demokratin behöver folkligt deltagande

20 maj 2008 15:08 | Politik | 13 kommentarer

Några citat ur 1990 års partiprogram:

”Demokratin utgör själva grundvalen för socialdemokratins åskådning.”

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.”

”En demokratisk samhällsomvandling förutsätter – – – aktiva medborgare. Passiva medborgare är ett hot mot demokratin. Detta hot undanröjs, om vi tar till vara den kraft som finns hos varje människa, viljan till aktivitet och social gemenskap, viljan att påverka den egna situationen och samhället, behovet av eget skapande och ökad kunskap. Denna mänskliga kraft kan inte frigöras av destruktiva kommersiella krafter eller av byråkratiska samhällsorgan. Kraften kan bara frigöras av människorna själva. Samhällets organisation måste därför skapa förutsättningar för medborgarnas gemensamma engagemang.”

Jag citerar detta därför att jag har en stark känsla av att utvecklingen sedan lång tid har gått i motsatt riktning. Inte så att demokratin håller på att avskaffas. Men jag är rädd för att formerna för demokratin på olika nivåer håller på att förändras på ett sätt, som minskar människornas vilja till engagemang. Och det är ju ändå det sista som ytterst är avgörande för demokratins livskraft och relevans.

Demokrati handlar förvisso – men inte bara – om formella rättigheter. Det slags demokrati som ibland brukar anföras som den ideala urtypen är den antika grekiska, där fria medborgare samlades på torget och beslutade gemensamt. Vi känner alla till invändningarna: ett modernt samhälle kan inte organiseras som direktdemokrati; dessutom var det, när det begav sig, bara en del av befolkningen som hade dessa medborgerliga rättigheter.

Men det finns lärdomar att dra av idealbilden: alla ska inte bara ha formell rösträtt – så många som möjligt måste ha möjlighet att sätta sig in i de sakfrågor som dryftas och dessutom, om de så önskar, få göra sin mening känd och därefter rösta.

Med det här som utgångspunkt börjar jag i toppen av maktpyramiden och arbetar mig nedåt.

EU behövs för att lösa gränsöverskridande och mellanstatliga arbetsuppgifter. Men EU saknar en gemensam debatt om dessa frågor, som medborgarna i medlemsländerna kan delta i. För en sådan debatt saknas så elementära förutsättningar som gemensamma media och ett gemensamt språk; mycket annat kunde anföras i den här saken. Den naturliga slutsatsen av detta borde därför vara, att EUs beslutsfattande borde organiseras som ett mellanstatligt, inte överstatligt arbete, där medborgarnas viljeyttringar i första hand kanaliserades genom det egna landets parlament och regering. EUs författning rymmer dessutom begränsningar av demokratin, vilka borde vara till exempel svenska folkrörelsedemokrater djupt främmande, ja förhatliga: EU-domstolen sätter gränser för och överprövar vad vi, med våra demokratiska traditioner, anser vara våra egna angelägenheter. När våra beslut kolliderar med EUs marknadsfundamentalism, prioriteras principen om fri marknad och rörlighet framför andra väl så angelägna principer.

Men också i vårt eget land utmanas nu politikens, det vill säga demokratins primat: ”Alliansen och mp ense om grundlagsändring”, trumpetar Dagens Nyheter i dag (20 maj 2008) ut på sin debattsida. Alliansen, nu utökad med mp, vill ha ökad lagprövning – en författningsdomstol ska kunna knäppa våra demokratiskt valda beslutsfattare på näsan. Skilda valdagar bör införas för riksdags- respektive kommun- och landstingsval. Erfarenheten från andra länder av att ha separata kommun- och landstingsval är tämligen entydig: Färre medborgare utövar sin rösträtt. Är det att stärka demokratin? Och skulle en författningsdomstols ingripanden mot i demokratisk ordning fattade beslut göra människor mer benägna att i val försöka få gehör för sina ståndpunkter, alltså rösta?

Här spjärnar socialdemokraterna och vänsterpartiet förtjänsfullt emot, men på den regionala nivån råder den totala principlösheten. På många håll är socialdemokrater drivande krafter i modeflugan att ersätta landstingen med allt större regioner. Argumenten för detta kan i förstone synas bestickande: sjukvården, kommunikationerna med mera kräver ett vidare samarbete än det som ryms inom landstingen. Så är det säkert, men sådant kan lösas av landsting i samverkan, ett samarbete som – beroende på vad det är som ska lösas – kan vara riktat åt lite olika håll.

Naturligtvis är landstingens nuvarande gränser inte naturgivna – de kan här och var behöva justeras. Snarare bör man då spana efter i vilket regionalt område invånarna känner en naturlig gemenskap: Vilken stad är centrum för utbildning, vård, handel, sammanlöpande kommunikationer, och vilka omkringliggande områden är primärt knutna till detta centrum? Från demokratiska utgångspunkter är det viktigt att det i detta område också finns media (en eller ett par stora tidningar, gemensam lokalradio och lokal-TV) och förgrenade gemensamma folkrörelseorganisationer, vilka alla bidrar till att göra de folkvalda samt det de föreslår och beslutar kända och diskuterade över hela området.

På motsvarande sätt måste man resonera om kommunerna. De stora kommunsammanläggningarna hade förvisso ekonomiska argument för sig, men de återbildningar av gamla kommuner som då och då sker vittnar om att man ibland när det begav sig skapade kommuner, som inte hade något gemensamt naturligt centrum och där kommundelarna fortfarande årtionden efteråt känner mer av rivalitet än samhörighet. Bättre då med ett samarbete över kommungränsen om stora projekt som en mindre kommun har svårt att finansiera på egen hand!

Kvar att behandla finns då partierna, hur man än vrider och vänder på saken själva ryggraden i den svenska formen av demokrati.

Även här lanserar den med mp utökade borgaralliansen i DN ett förslag, som ytterligare kommer att minska motivet för medborgarna att söka medlemskap i politiska partier: pesonvalsmomentet i de allmänna valen ska förstärkas. Enligt min personliga mening borde man göra tvärt om – väljarna ska välja mellan partiernas politiska program och idéer – men ett minimum utifrån den ståndpunkten är att bevara status quo.

Väljarna borde förstås i stället lockas till att bli medlemmar i partierna just för att de då får vara med att utse partiets kandidater i valen samt för att de då får möjlighet att vara med att fastställa valprogrammen – och pröva dessa mot partiets idéer och de sociala intressen partiet i fråga representerar.

Det sista, ”inlevelsecredot” för att citera Helle Kleins ledare i Aftonbladet den 19 maj 2008, är särskilt viktigt för socialdemokratin, med sin klassiska böjelse att sätta kampen för jämlikhet främst på dagordningen.

I tider när också socialdemokratin allt för ofta synes låta sig styras mer av opinionsundersökningar än av idéer som jämlikhet och solidaritet (eller något sådant som klasstillhörighet!), kan medlemmars ostyriga (förbluffande ofta idéstyrda) krav på utformningen av politiken och vilka som ska företräda den rent av kännas störande för valstrategerna. Det där känner väljarna i sin tur på sig: varför skulle de bli medlemmar i ett parti, som egentligen inte vill låta sig styras av andra än opinionsundersökare, informationsombudsmän och spindoktorer?

Det här problemet har något geni på Sveavägen 68 försökt lösa genom att låta partiet invitera folk att bli supportrar i stället för medlemmar. ”Vi bjuds in att vara supportrar, det vill säga till att se på laget som spelar där nere på planen. Medlemmarna är inte längre lagkamrater utan hejarklack”, skriver Helle Klein i aftonbladetledaren. Hon fortsätter:

”Tala om att dela upp i ‘vi och de’. De politiska proffsen sköter samhällsarbetet. Vi andra tittar på. Som supportrar får vi tillgång till säsongkort och kanske autograf av lagledaren eller favoritspelaren. Men att vi skulle kunna ha synpunkter på själva spelet. Vi kan ju skrika oss hesa på läktaren förstås.

Det socialdemokratiska språket har förlorat känslan för att solidariteten gror i ömsesidigheten.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Allan Edwall med Lill-Bengths

20 maj 2008 11:43 | Musik | 5 kommentarer

Lill-Bengths är ett gruppnamn, som man ofta ser på affischer för nöjesarrangemang i vår roslagsbygd. Lill-Bengths brukar man också höra vid sommarevememanget Öregrundsmåndag, som går av stapeln från en scen nere vid Fyrskeppet. Sist vi stötte på Lill-Bengths var sista april i Societetshuset, när Birgitta vårtalade – om detta har jag tidigare skrivit.

Vi talar om en trio, Rolf Arvidsson, sång, Lill-Bength Erixon, dragspel, och Lasse Karlsand, gitarr, bas och synt.

När vi var på sista april-firandet, fick vi deras senaste skiva, CDn ”Åh vad skönt det är att bo på landet” (RACD 0801, 2008), som innehåller 14 visor av Allan Edwall. Vi gillar båda Allan Edwall, så det var definitivt rätt att ge den till oss.

Allan Edwall var ju jämte och hämtade ofta motiv från sin gamla hembygd, men det slår mig, att mycket av det han skrev – om vanliga människors vardagliga jobb och kärleksbekymmer, om gubbar och käringar och annat sådant – med all säkerhet är igenkännbart också i de här trakterna med sina bruk och lantliga miljöer.

Samtidigt är det djärvt att ge sig på just Allan Edwalls låtmaterial. Han själv var ju, med sin kombination av skådepelartalang och musikalitet, närmast oefterhärmlig; bara några få artister har, genom att addera sin speciella personlighet – Stefan Sundström är ett exempel – hittills lyckats. Att vänta sig att ett amatörgäng, om än ett duktigt amatörgäng, skulle nå de här nivåerna vore att ställa orimliga krav.

Det hindrar inte att CDn med Lill-Benghs är hörvärd, i vissa stycken rent av bra. Edwalls ”Tittut” gör sålunda sångaren, Rolf Arvidsson, till ett slags gammeltjoa-rap. Och i flera fall lyckas trion riktigt hyggligt, när den låter den mollton, som (inte bara i musikalisk mening) är så karaktäristisk för Edwall, komma fram. Det gäller till exempel ”Far” med sin dystra ton.

Det gäller ”Förhoppning” (Det mesta blir väl inte som man tänkt sig / och ingen annan kan man skylla på / och baken har man bakåt fast man vänt sig / och knappast blir de nå bättre.).

Och det gäller förstås också ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Men Allan Edwall vore inte Allan Edwall om inte de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, där får oss en tankeställare: “Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Akvarell om aftonen

19 maj 2008 22:33 | Ur dagboken | Kommentering avstängd

Sitter i min nicaraguanska gungstol på glasverandan. Lyssnar, tillsammans med Birgitta, på Syster Fritz. Vrider på huvudet mot fönstret:

På den mörkblåa fönsterbänken en blommande orkidé och en Kristi törnekrona. Genom det spröjsade fönstret en aftonakvarell:

Hasselns blad nästan svarta. Körsbärsträdets grenverk ännu synligt mot himlen – man ser inte längre de vita blommorna. Som en kontrast mot himlens gråblå fond ett moln som två penselstreck i en mörkare lilafärgad nyans.

Åge Aleksandersen sjunger Dan Andersson

19 maj 2008 17:49 | Musik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

När Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe tidigare i år gav en konsert i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, sjöng Aleksandersen bland annat Dan AnderssonsOmkring tiggarn från Luossa” i Gunde Johanssons tonsättning. Det gjorde han så bra att jag beslöt mig för att försöka skaffa den Dan Andersson-CD han har gjort hemma i Norge.

Så vitt jag har kunnat se har den väckt föga uppmärksamhet i svenska tidningar. Naturligtvis fanns den inte heller i lager hos Musikörat i Uppsala, där jag brukar handla mina skivor, men eftersom jag har skaffat fram skivtitel, bolag och skivnummer – ”Snöharpan”, Solregn/Odeon 0946 378330 2 5, distribution EMI, 2006 – har Musikörat tagit hem den åt mig.

Åge Aleksandersen har berättat att hans bestefar, som hörde till resandefolket, medan han tillverkade knivar och andra vackra föremål, för 50 år sedan reciterade ”Omkring tiggarn från Luossa” för lille Åge. Och det är ju föga förvånande, att just Dan Anderssons lyrik, där det finns mycket vaganter och utstötta men samtidigt drömmande och längtande människor, lockade medlemmar av resandefolket. För Åge Aleksandersen blev Dan Andersson sedan en följeslagare genom livet.

”Omkring tiggarn från Luossa” är, också på CDn ”Snöharpan”, en av Aleksandersens allra bästa tolkningar av Dan Andersson-material. Välkända för svensk publik och likaledes fint tolkade är Gunnar TuressonsJag väntar vid min mila” och Dan Anderssons egna tonsättningar ”Jungman Jansson” och ”Till min syster”.

Åge Aleksandersen har själv tonsatt åtta dikter av Dan Andersson, dikter med en spännvidd som visar att den norske trubaduren är väl förtrogen med den svenske författarens (1888-1920) produktion.

Som alltid när det gäller nya tonsättningar av sådant som har tillkommit som poesi – i det här fallet dock en melodisk och rimmad poesi – är resultatet av skiftande kvalitet.

Med det menar jag inte att just något skulle vara dåligt, men det är ju de nya guldkornen man letar efter.

Jag kan tänka mig att titelspåret, den avslutande ”Snöharpan”, ganska snart kommer att räknas in bland de klassiska Dan Andersson-tonsättningarna. Den och ett antal sena svenska tonsättningar av skaldens lyrik borde kunna ingå i en utvidgad upplaga av Gösta Åbergs (red) klassiska sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, 1971).

En fin valsmelodi har Aleksandersen också satt till ”Predikaren”. Där talar dock Dan Anderssons text mot att den här sången får klassikerstatus. Dan Andersson var ju inte bara vildmarksskildrare och proletärförfattare – i hans diktning finns även religiösa och filosofiska svulstigheter av det här slaget.

Ytterligare en av låtarna på ”Snöharpan” är värd att särskilt nämna, ”Ett rus”. Att den blir så bra här har nog inte bara med Aleksandersens tonsättning att göra; den lyfts av det smittsamma kompet (bland annat på banjo och mandolin).

Aleksandersen gör samtliga låtar utom en (som är skriven på engelska) på Dan Anderssons språk, svenska. Det gör han med den äran. Det enda som inte känns riktigt svenskt är hans långa a:n – de saknar den dragning åt å, som finns i svenskans långa a:n.

Slutligen en ganska rolig sak, som inte är Aleksandersens utan sättarens och korrekturläsarens fel: I det medföljande texthäftet finns här och var en sammanblandning av å och ö. I ett fall blir effekten av detta mycket komisk. I ”Frestaren” hittar man här följande rad: ”och i gröt må du hava din tröst”.

Men ingen skugga alltså över Aleksandersen: Han sjunger ”gråt”, inte ”gröt”.

Sakari Oramo intar Konserthuset

18 maj 2008 16:34 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sakari Oramo är blivande chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna. Han kommer närmast från City of Birmingham Symphony Orchestra men är också bland annat chefdirigent för Finska radions symfoniorkester. I lördags eftermiddag fick Birgitta och jag, trägna gäster på olika musikevenemang, bland annat på Konserthuset i Stockholm, möjlighet att med egna öron konstatera, att Oramo är ytterligare en i raden av ytterst skickliga finländska (och estniska, ska man kanske tillägga) dirigenter. Ofta lägger man ju, av naturliga skäl, märke till dirigenters kroppsspråk, men hos den sobre Oramo anar jag mer av analytisk förmåga: det sätt på vilket han förmådde filharmonikerna att, mycket inkännande, tolka verk av ganska olika karaktär tyder på att inte bara känsla utan också intellekt här spelar en betydelsefull roll.

Sakari Oramo har gjort sig känd för att arbeta mycket med ny musik, och den här konserten startade med ett verk från 1995/2005, svensken Jörgen Dafgårds (född 1964) ”Veils”. De slöjor titeln syftar på är de dimslöjor som drar över de ängar och skogsgläntor, där älvorna dansar. Dragningen till saga och magi finns också i Dafgårds musik, och Oramos och filharmonikernas framförande lockar åtminstone mig till att försöka få tillfälle att höra mer av Dafgård.

Magnus LindbergsViolinkonsert” från 2006 hade utgått ur programmet, detta eftersom violinisten Lisa Batiashvili, som Lindberg har tillägnat sin komposition, hade fått förfall.

Solister i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Sinfonia concerante”, Köchel 364, från 1779, var britten Lawrence Power, viola, och norskan Marianne Thorsen på violin. För egen del blev jag särskilt tagen av Thorsens virtuosa spel och detta verkligen inte för att hon hade fått hoppa in på kort varsel. Eftersom även Thorsen har verkat i Storbritannien, kan man förmoda, att Sakari Oramos kännedom därifrån om båda solisterna kan ha bidragit till att de nu hamnade på Konserthusets scen. Dirigentbyten kan ibland ha det goda med sig, att de tillför en orkester nytt blod. God mozartkänsla var det hur som helst i det här framförandet.

Efter pausen blev det programmusik av Nikolai Rimskij-Korsakov (1844-1908): ”Scheherazade”, opus 35, från 1888. Scheherazade var som bekant den persiske vesirens dotter, hon som natt efter natt – i ”Tusen och en natt” – räddade sitt liv genom att ständigt berätta nya, spännande och oavslutade sagor för kung Shahriar, han som annars lät avrätta sina hustrur direkt efter bröllopsnatten. Trots att jag har läst ”Tusen och en natt” och således är bekant med grundhandlingen, hade jag problem med att tillräckligt handfast tolka musiken i termer av det som berättades, om Sindbad Sjöfararen och annat.

Men trots att jag hyser en viss skepsis till programmusik, fann jag Rimskij-Korsakovs verk i genren intressant, nämligen rent musikaliskt (då alltså bortsett från det tänkta innehållet). Här vill jag också särskilt framhålla konsertmästaren Joakim Svenhedens solospel på violin som starkt bidragande till det njutbara resultatet.

* * *

Från Stockholm tog vi efter konserten tåget till Uppsala, men eftersom vi skulle åka vidare till Öregrund, gjorde vi en paus för att äta middag. Vi gjorde det på Uppsala C, där det – i nordändan av stationshuset – faktiskt finns en utmärkt restaurang, Bistro Hijazz, som serverar mat vars kulinariska rötter finns i östra medelhavsregionen.

Vi valde Kuzu guveç, en het gratäng i stengods: lamm, champinjoner, aubergine, paprika, tomat, vin och bladtimjan. Mycket gott med ris och spanskt vin till!

Därefter tog vi bussen ut till ett kallt och regigt Öregrund.

Det här vädret riskerar att knäcka både humlorna och pollineringen av fruktträden. Må sommaren komma tillbaka!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^