Demokratin behöver folkligt deltagande
20 maj 2008 15:08 | Politik | 13 kommentarerNågra citat ur 1990 års partiprogram:
”Demokratin utgör själva grundvalen för socialdemokratins åskådning.”
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.”
”En demokratisk samhällsomvandling förutsätter – – – aktiva medborgare. Passiva medborgare är ett hot mot demokratin. Detta hot undanröjs, om vi tar till vara den kraft som finns hos varje människa, viljan till aktivitet och social gemenskap, viljan att påverka den egna situationen och samhället, behovet av eget skapande och ökad kunskap. Denna mänskliga kraft kan inte frigöras av destruktiva kommersiella krafter eller av byråkratiska samhällsorgan. Kraften kan bara frigöras av människorna själva. Samhällets organisation måste därför skapa förutsättningar för medborgarnas gemensamma engagemang.”
Jag citerar detta därför att jag har en stark känsla av att utvecklingen sedan lång tid har gått i motsatt riktning. Inte så att demokratin håller på att avskaffas. Men jag är rädd för att formerna för demokratin på olika nivåer håller på att förändras på ett sätt, som minskar människornas vilja till engagemang. Och det är ju ändå det sista som ytterst är avgörande för demokratins livskraft och relevans.
Demokrati handlar förvisso – men inte bara – om formella rättigheter. Det slags demokrati som ibland brukar anföras som den ideala urtypen är den antika grekiska, där fria medborgare samlades på torget och beslutade gemensamt. Vi känner alla till invändningarna: ett modernt samhälle kan inte organiseras som direktdemokrati; dessutom var det, när det begav sig, bara en del av befolkningen som hade dessa medborgerliga rättigheter.
Men det finns lärdomar att dra av idealbilden: alla ska inte bara ha formell rösträtt – så många som möjligt måste ha möjlighet att sätta sig in i de sakfrågor som dryftas och dessutom, om de så önskar, få göra sin mening känd och därefter rösta.
Med det här som utgångspunkt börjar jag i toppen av maktpyramiden och arbetar mig nedåt.
EU behövs för att lösa gränsöverskridande och mellanstatliga arbetsuppgifter. Men EU saknar en gemensam debatt om dessa frågor, som medborgarna i medlemsländerna kan delta i. För en sådan debatt saknas så elementära förutsättningar som gemensamma media och ett gemensamt språk; mycket annat kunde anföras i den här saken. Den naturliga slutsatsen av detta borde därför vara, att EUs beslutsfattande borde organiseras som ett mellanstatligt, inte överstatligt arbete, där medborgarnas viljeyttringar i första hand kanaliserades genom det egna landets parlament och regering. EUs författning rymmer dessutom begränsningar av demokratin, vilka borde vara till exempel svenska folkrörelsedemokrater djupt främmande, ja förhatliga: EU-domstolen sätter gränser för och överprövar vad vi, med våra demokratiska traditioner, anser vara våra egna angelägenheter. När våra beslut kolliderar med EUs marknadsfundamentalism, prioriteras principen om fri marknad och rörlighet framför andra väl så angelägna principer.
Men också i vårt eget land utmanas nu politikens, det vill säga demokratins primat: ”Alliansen och mp ense om grundlagsändring”, trumpetar Dagens Nyheter i dag (20 maj 2008) ut på sin debattsida. Alliansen, nu utökad med mp, vill ha ökad lagprövning – en författningsdomstol ska kunna knäppa våra demokratiskt valda beslutsfattare på näsan. Skilda valdagar bör införas för riksdags- respektive kommun- och landstingsval. Erfarenheten från andra länder av att ha separata kommun- och landstingsval är tämligen entydig: Färre medborgare utövar sin rösträtt. Är det att stärka demokratin? Och skulle en författningsdomstols ingripanden mot i demokratisk ordning fattade beslut göra människor mer benägna att i val försöka få gehör för sina ståndpunkter, alltså rösta?
Här spjärnar socialdemokraterna och vänsterpartiet förtjänsfullt emot, men på den regionala nivån råder den totala principlösheten. På många håll är socialdemokrater drivande krafter i modeflugan att ersätta landstingen med allt större regioner. Argumenten för detta kan i förstone synas bestickande: sjukvården, kommunikationerna med mera kräver ett vidare samarbete än det som ryms inom landstingen. Så är det säkert, men sådant kan lösas av landsting i samverkan, ett samarbete som – beroende på vad det är som ska lösas – kan vara riktat åt lite olika håll.
Naturligtvis är landstingens nuvarande gränser inte naturgivna – de kan här och var behöva justeras. Snarare bör man då spana efter i vilket regionalt område invånarna känner en naturlig gemenskap: Vilken stad är centrum för utbildning, vård, handel, sammanlöpande kommunikationer, och vilka omkringliggande områden är primärt knutna till detta centrum? Från demokratiska utgångspunkter är det viktigt att det i detta område också finns media (en eller ett par stora tidningar, gemensam lokalradio och lokal-TV) och förgrenade gemensamma folkrörelseorganisationer, vilka alla bidrar till att göra de folkvalda samt det de föreslår och beslutar kända och diskuterade över hela området.
På motsvarande sätt måste man resonera om kommunerna. De stora kommunsammanläggningarna hade förvisso ekonomiska argument för sig, men de återbildningar av gamla kommuner som då och då sker vittnar om att man ibland när det begav sig skapade kommuner, som inte hade något gemensamt naturligt centrum och där kommundelarna fortfarande årtionden efteråt känner mer av rivalitet än samhörighet. Bättre då med ett samarbete över kommungränsen om stora projekt som en mindre kommun har svårt att finansiera på egen hand!
Kvar att behandla finns då partierna, hur man än vrider och vänder på saken själva ryggraden i den svenska formen av demokrati.
Även här lanserar den med mp utökade borgaralliansen i DN ett förslag, som ytterligare kommer att minska motivet för medborgarna att söka medlemskap i politiska partier: pesonvalsmomentet i de allmänna valen ska förstärkas. Enligt min personliga mening borde man göra tvärt om – väljarna ska välja mellan partiernas politiska program och idéer – men ett minimum utifrån den ståndpunkten är att bevara status quo.
Väljarna borde förstås i stället lockas till att bli medlemmar i partierna just för att de då får vara med att utse partiets kandidater i valen samt för att de då får möjlighet att vara med att fastställa valprogrammen – och pröva dessa mot partiets idéer och de sociala intressen partiet i fråga representerar.
Det sista, ”inlevelsecredot” för att citera Helle Kleins ledare i Aftonbladet den 19 maj 2008, är särskilt viktigt för socialdemokratin, med sin klassiska böjelse att sätta kampen för jämlikhet främst på dagordningen.
I tider när också socialdemokratin allt för ofta synes låta sig styras mer av opinionsundersökningar än av idéer som jämlikhet och solidaritet (eller något sådant som klasstillhörighet!), kan medlemmars ostyriga (förbluffande ofta idéstyrda) krav på utformningen av politiken och vilka som ska företräda den rent av kännas störande för valstrategerna. Det där känner väljarna i sin tur på sig: varför skulle de bli medlemmar i ett parti, som egentligen inte vill låta sig styras av andra än opinionsundersökare, informationsombudsmän och spindoktorer?
Det här problemet har något geni på Sveavägen 68 försökt lösa genom att låta partiet invitera folk att bli supportrar i stället för medlemmar. ”Vi bjuds in att vara supportrar, det vill säga till att se på laget som spelar där nere på planen. Medlemmarna är inte längre lagkamrater utan hejarklack”, skriver Helle Klein i aftonbladetledaren. Hon fortsätter:
”Tala om att dela upp i ’vi och de’. De politiska proffsen sköter samhällsarbetet. Vi andra tittar på. Som supportrar får vi tillgång till säsongkort och kanske autograf av lagledaren eller favoritspelaren. Men att vi skulle kunna ha synpunkter på själva spelet. Vi kan ju skrika oss hesa på läktaren förstås.
Det socialdemokratiska språket har förlorat känslan för att solidariteten gror i ömsesidigheten.”
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
13 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Enn: Jag instämmer med hela mitt röda hjärta i ditt och Helles resonemang om att demokratin måste byggas på aktiva medborgare, inte passiva åskådare. Den nya supporterkampanjen är fullständigt obegriplig. Varför startar partiet inte en idiotkampanj i stället? Med tanke på att begreppet idiot kommer av de medborgare i det antika Aten som inte ville delta i det politiska livet och nyttja sin rösträtt. Det hade varit mer begripligt. Och vad hände med det gamla och vackra ordet sympatisör?
Comment by Tomas Wennström — 2008 05 20 20:31 #
Till Enn Kokk: Jag delar förvisso din och Helle Kleins analys om att solidariteten måste växa fram i en ömsesidighet. Det är ju ett närmast revolutionärt program, om det skulle börja tillämpas i dagens samhälle med dess ökande klyftor, främlingskap och utanförskap.
Helle Klein tar utgångspunkt från några tankegångar hos poeten Sonja Åkesson (det som en forskare kallat poetens medmänskliga ”inlevelsecredo”) och som väl egentligen är den enda ärliga vägen till en förändring av samhället, om man är socialist. Jag associerar för min del till Lars Ahlin radikala jämlikhetspläderande, där radikala teologiska synsätt omstöpts i sociala dimensioner.
Enn Kokk – som den produkt han är av folkrörelse-Sveriges bästa traditioner – vill för sin del återuppliva det gamla vad gäller gemenskap och partliv, men jag är mer pessimistisk på den punkten. Jag är rädd för att de gamla formerna av bedriva politik tvärtom fjärmar många från politiken och från politikerna. Det blir som när gamla kyrkor som håller fast vid ritualerna, i tron att man därvid också försvarar de rätta värderingarna och den sanna tron. I själva verket blir det lätt att ritualerna ytterligare fjärmar väljarna från politikerna och politiken.
Jag är ingen anhängare av den av 68:an lansernade idéen om ”supportrar” och håller med att om att det är stor fara att en partielit av spindoktorer och proffsspolitiker genom sådana tankar ytterligare befästes. Men samtidigt behövs det något nytt, som öppnar det politiska livet mot de många anonyma väljarna. Jag hörde i dag på radion en folkpartistiskt kommunpolitiker i Norrköping bekänna att han när han började engagera sig i politik förvånade han sig över att hans partiorganisation hade så lite kontakt med väljarna och visste så lite om hur dessa resonerade. Nu har väl fp aldrig varit någon direkt folkrörelse, men jag är rädd för att något liknande som kännetecknar (fp) också håller på att hända med SAP. Kanske har partiet varit så förblindad av sitt regeringsinnehav och möjligheter att påverka politiken genom alla påverkandekanaler på toppen och neråt att man har glömt att utveckla och modernisera sin folkliga bas… Det kan vara bekvämt för den som arbetar på olika styrande nivåer från kommunala nämnder till EU-nivån att negligera basen – men det är förödande, när man ska föra politiken vidare och vill fylla slagorden med politiskt förändringskraft.
Comment by Anders Thunberg — 2008 05 20 20:43 #
Det är lätt att i de här sammanhangen tillgripa stora och därmed ganska innehållslösa ord. Själv är jag mest intresserad av det här som kallas samarbete mellan miljöpartiet och den borgerliga alliansen. Fredrik Reinfeldt sa ju idag att det inte var så allvarligt menat. Det finns tre sidor i det förslag som miljöpartiet och alliansen för fram. Författningsdomstol, personval och separata valdagar för landsting och kommuner å ena sidan och riksdagen å den andra. Författningsdomstolar är naturligtvis av ondo. De är ett sätt att avskaffa demokratin bakvägen. Personval är kanske mer komplicerat, men i praktiken har det visat sig vara ganska meningslöst. Å andra sidan är partiernas inflytande över sina representanter i olika församlingar uppenbarligen ibland absurt stor. Folk tvingas gång på gång rösta mot sin egen övertygelse, ofta av rent taktiska skäl. Det är också förbjudet för kommunalpolitiker att kritisera sina egna partivänner högre upp, utom i vänsterpartiet förstås, men det har inte gett mer än en del lokala framgångar. Jag skulle önska att det fanns större möjligehter för väljarna att rösta på personer som står för sina åsikter, i eller utanför partier, men eftersom det principlösa miljöpartiet och de listiga borgarna ligger bakom förslaget den här gången tror jag bara att det är ett trick för att sno socialdemokratiska röster. Men den frågan är svår. Varför ska man alltid behöva ge sitt stöd till ett parti eller motarbeta ett parti därför att man till exempel inte gillar Gudrun Schyman. Frågan om personval är för tidigt väckt och jag är inte alldeles säker på att det går att lösa genom en författningstext. Kanske ska man i stället hoppas på litet större upplösning i partiorganisationerna så att folk får tänka själva, även partifolk.
Gemensam valdag kan jag inte riktigt se vitsen med. En gång i tiden kämpade socialdemokratiska studentförbundet kanske litet väl hånfullt mot det kommunala sambandet, men trots det tycker jag fortfarande att vi hade rätt. Men även här finns ett annat problem. Det kommunala självstyret blir alltmer inskränkt. Göran Perssons kommunalisering av skolan har lagt på kommunerna en enorm börda som de uppenbarligen har svårt att klara av. Andra centralt utformade pålagor tvingar kommunerna att i stort sett ägna sig åt att räkna kronor och ören på områden där detta inte alls är relevant för politiken. Tanken att skolor, åldringsvård och sjukvård ska gå med vinst eller åtminstone ge nollresultat är ju helt absurd. Här måste ju behoven styra mycket mer. Men eftersom kommuner och landsting inte får rätta sig efter behoven utan måste se till balansräkningen i stället förlorar givetvis medborgarna intresset för kommunpolitiken. Det skulle naturligtvis inte omedelbart bli bättre om man avskaffade den gemensamma valdagen, men det vore ett steg i rätt riktning. Så kanske vi skulle kunna ta nästa steg för ett vettigare system i åldrings- och sjukvård så att folk slipper äta mat som har fraktats från Umeå till Kävlinge eller från Sala till Göteborg och ett skolsystem där skolledningarna ägnar sig åt att utforma annonser för att locka till sig elever i stället för åt pedagogiken. Sammanfattningsvis alltså, bort med alla politiska domstolar, diskutera frågan om enskildas inflytande i politiken en omgång till och nej till det kommunala sambandet.
Comment by Hans O — 2008 05 20 22:53 #
Till Hans O Sjöström: Fast det kommunala samband vi en gång i världen var emot innehöll element av indirekta val. Det vi så småningom fick var gemensam valdag utan sådana inslag.
Min erfarenhet av kommunalval i andra länder – jag har varit på många sådana i Norden och Baltikum – är att separata val dess värre innebär lägre valdeltagande i dessa val.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 20 23:17 #
Till Anders Thunberg: Även du menar ju, att man i större utsträckning måste lyssna på och engagera ”basen”, det vill säga väljarna. Eftersom du både avvisar den nya supporterklubben (s) och samtidigt ställer dig skeptisk till att kunna återuppliva folkrörelsemodellen, undrar jag, vad det är för modell eller metoder som du förordar.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 20 23:21 #
Ja suck! men den grekiska demokratin, ofullkomlig som den var, varade också bara omkring 70 år. Senare tillkomna generationer kom nog inte ens på idén att demokrati skulle kunna vara något bra än mindre att kämpa för en sådan, så bara vi gamlingar med de där världsfrånvända demokratidrömmarna dör ut, så finner sig nog folk i den sköna nya världen.
Undrar, men man får ju aldrig veta, om det kommer att dröja 2.500 år till nästa demokratiperiod.
Vadå jag pessimist :-(.
Comment by Kerstin — 2008 05 21 0:10 #
Här behövs det mycket fantasi och inlevelse (ömsesidighet) i relationerna och utformningen av medlemsinflytandet. Jag är rädd för att de gamla formerna inte klarar en sån förnyelse.
Inte så att jag förordar att partiet upplöses och bildas på nytt och då befriad från mycket av den gamla barlasten (fast i dystra stunder går mina tankarna i de banorna) Men självklart måste politiken mer bli en dialog och ett givande och tagande mellan människor på ett jämställt plan.
Annars har jag svårt att förstå hur man räknar med att kunna engagera folk utanför den egna cirkeln.
Inte minst måste kultur och medborgerlig (ej styrd) utbildning ges en dominerande roll i partiarbetet. Basorganisationerna måste tillåtas utvecklas utifrån olika modeller, där också elektroniska medier och omröstningsmöjligheter kan tas i bruk. På det lokala planet bör medborgarinitativ ges makt, så att det inte blir möjligt oskadliggöra dem genom traditionellt malande i nämnder och ovanifrånstyrda församlingar. Engagerade väljare måste se att arbetet och engagemanget ger resultat, även om det är i några få begränsade områden som man har kraften att aktivera sig i.
Liksom du anser jag att många av de beslut som i dag tas t ex på EU-nivån för demokratins och saklighetens skull mår bäst att flyttas ner till nivåer, där medborgarna har ett reellt inflytande. Om ett land som Sverige vill gå före på olika områden – t ex när det gäller miljöregler eller en jämlikare fördelning av resurserna – ska man inte hindras av en bromsande EU-byråkrati. Bortsett ifrån det huvudlösa ”supporter-förslaget” har jag inte sett till att det från 68:an har kommit några konkreta förslag och idéer om hur basen kan vidgas och fler människor dras in i arbetet. Har det inte ringt till räckligt med väckarklockor=? Har inte de statsvetenskapliga forskningen levererat tillräckligt med data om att de gamla metoderna inte längre fungerar…? Och att systemet lever farligt, om det vill göra anspråk att ha en fortsatt legitimitet?
Comment by Anders Thunberg — 2008 05 21 0:44 #
Jovisst, Erlanders, Ingvar Carlssons, Leif Andersons och Agne Gustafssons kommunala samband var inte detsamma som det vi har i dag, men läs Lotta Gröning i Aftonbladet i dag.I couldn’t agree more. Oavsett hur det har gått till har allt kommunalt samband inneburit en förbannelse för den lokala politiken och en allt starkare toppstyrning som den nuvarande regeringen inte gör något för att förminska även om den då och då säger sig göra det. Jag vill nog mena att det inte finns någon automatik i att kommunalpolitiken skulle bli mindre engagerande om det fanns en separat dag för kommunalval. Sådant beror på den förda politiken och på politikernas förmåga att föra fram vad de vill göra och att få föra fram detta. Vad ska kommuninnevånare med rösträtt till om deras röster inte betyder något? I de flesta kommuner där makten berövades socialdemokraterna och deras stödpartier i det senaste valet var det ju inte de lokala borgarna som vann utan Fredrik Reinfeldt & Co. Jag ser inget eftersträvansvärt i en sådan utveckling även om valdeltagandet blir aldrig så högt.
Comment by Hans O — 2008 05 22 20:40 #
Till Hans O Sjöström: Jag har som sagt bevakat ett stort antal kommunalval i grannländer med separat valdag för sådana. Det intressanta är att rikstrenderna är lika påfallande i de här fallen: går det upp för ett parti och ner för ett annat sker det i kommun efter kommun. Naturligtvis finns det undantag, där bra eller usel kommunalpolitik på ett märkbart sätt slår igenom i valresultatet – men så sker också här, där vi har gemensam valdag. Den stora skillnaden mellan Sverige med sin gemensamma valdag och grannländer med skilda valdagar är att valdeltagandet här i kommun- och landstingsvalen är märkbart högre.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 22 20:57 #
Jag tycker Hans O har en poäng, blir engagemanget mindre om valet sker en annan dag? Det är trots allt i allmänhet inte kommunalvalet som gör att man tar sig till vallokalen och röstar. Kommun- och framför allt landstingsrösten kommer med av bara farten.
Enn: rikstrenden slår väl igenom i Sverige också? Finns det någon undersökning som visar att kommunalvalen i Sverige skiljer sig på den punkten från grannländerna?
Comment by Bo Strömberg — 2008 05 23 9:14 #
Till Bo Strömberg: Jo, det är vad jag menar: rikstrenderna slår igenom oavsett om man har gemensam eller separat valdag. Och i båda fallen finns det intressanta undantag, där något inslag i kommunalvalet påfallande slår igenom, så att resultatet markant avviker från rikstrenden.
Den gemensamma valdagens främsta effekt är att långt fler röstar också i kommunal- och landstingsvalen.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 23 9:33 #
För mig handlar det om att förenkla för människor, vilket en gemensam valdag gör. Sedan tror jag det bara är en styrka i att ha det vid en gemensam valdag så till vida att om folk inte tycker sig vara intresserade av någon de olika nivåerna inom beslutsfattande, kan man alltid få dem att bli det efter en debatt om frågor som berör det plan som de är intresserade av. T.ex. väljare Andersson tycker sig endast vara intresserad av rikspolitik och kommunalpolitik, landstingspolitik är totalt ointressant för denna. Under valrörelsen söker han sig valarbetare Bengtsson för att debattera frågor som berör rikspolitik och kommunalpolitik. Valarbetare Bengtsson för även in debatten på landstingspolitik så att väljare Andersson förstår vikten av att vara intresserad av landstingspolitik och att rösta till landstinget. Vi separerade valdagar: väljare Andersson struntar i att gå till valstugorna för att debattera landstingspolitik.
Comment by Martin Tunström — 2008 05 26 1:05 #
Enn, om du ursäktar franskan: Fasen vad bra skrivet! Det var inte särskilt svårt för mig att att ta steget över till Piratpartiet efter de senaste årens fullkomligt maktgalna trianguleringskonstnärsskap. Det är lite ironiskt att just trianguleringskunskapen i det senaste valet överträffades av Schlingmann et al i ”Det Nya Arbetarpartiet”.
En gång i tiden var (s) visionärt. Nu verkar visionen för samtliga etablerade politiska partier stavas makt. Det är tragiskt och bitvis äcklande…
Comment by thomastvivlaren.se — 2008 05 28 18:14 #