Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse

I dagens Upsala Nya Tidning (28 april 2008) finns en stor artikel med rubriken ”Medlemmarna flyr partierna”. Kontentan av artikeln är att samtliga partier utom KD och MP minskar i medlemstal. Mellan 2001 och 2007 har socialdemokraterna i vårt partidistrikt gått ner från 4.140 medlemmar till 2.704, vilket gör minus 1.436 eller 34,7 procent.

Det ger klen tröst att också moderaterna backar nästan lika många procent. Själv är jag betydligt mer oroad än skadeglad: Dels för att moderaterna ändå har nästan lika många medlemmar (2.006 – dock inkluderas MUFs medlemmar i den siffran) som det gamla folkrörelsepartiet socialdemokraterna. Dels också generellt: det är oroande att de politiska partierna tappar terräng på det här sättet; vår demokrati bygger ju faktiskt på politiska partier.

Jag har en gång i världen haft anledning att studera socialdemokratiska partiets medlemssiffror på riksnivå. Att partiet 1989, året före kollektivanslutningens avskaffande, hade 1.014.565 medlemmar är förstås lite av en synvilla – den här siffran innehöll mycket luft. Åren 1991-1994 låg sen antalet nu individuellt anslutna medlemmar på runt 260.000. Men sen började medlemssiffrorna kana utför. Man kan säkert hitta många orsaker till detta. Dock ser man, när man studerar medlemsstatistiken, tydliga hopp neråt i medlemskurvan, som det nog inte är alltför djärvt att relatera till budgetsaneringen och EU-medlemskapet (fall från 259.191 medlemmar 1994 till 202.655 medlemmar 1996). Och även om jag inte kan bevisa ett orsakssamband, vill jag påminna om att medlemsantalet 1999 (då det var EU-val med ett valdeltagande på 38,3 procent – (s) fick 26,1 procent) sjönk till 156.233.

Min enkla slutsats av det här är att vad vi än tycker (och tyckte) i sakfrågorna (EU-anslutning och budgetsanering) så borde vi kunna vara överens om att det partiledningen och (s)-regeringen gjorde saknade förankring i stora delar av partiets medlemskår och att många av de missnöjda valde att rösta med fötterna, det vill säga marschera ut ur partiet.

Nu lever socialdemokratin högt på alliansregeringens alla dumheter och fadäser, och opinionssiffrorna är trevligt höga.

Men partiet lyckas för den skull inte ta tillbaka förlorade medlemsandelar. Trots att opinionsvinden blåser oss i ryggen, är partiets samlade medlemstal nere i strax ovanför 100.000.

Nå, det är inte så dåligt, åtminstone inte som en startpunkt. Och jag gläder mig över att partisekreteraren, Marita Ulvskog, vid de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Tierp för ett tag sen så starkt betonade vikten av energisk medlemsvärvning. Egentligen borde det ju inte vara omöjligt att, efter några års mödosamt värvningsarbete, åter komma upp i medlemstalet från tiden efter kollektivanslutningens avskaffande.

Det är då också väldigt viktigt, att de gamla banden mellan arbetarrörelsens båda huvudgrenar, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, på nytt stärks. Naturligtvis inte genom kollektivanslutning utan genom att många, många fackliga kamrater organiseras politiskt och ges politisk skolning. (Politisk skolning skulle det heller inte skada att ge alla de broilers och spindoktorer, som nu styr och ställer, i alltför stor utsträckning efter eget huvud.)

Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska använda. De som lockas till partiet måste, var och en, tas på allvar: De har en röst, och de ska känna det meningsfullt att argumentera för sin egen mening. Den andan måste prägla partiets hela arbete: föreningsmöten, studiecirklar, rådslag, seminarier, kongresser. Medlemmarna ska känna att de inte bara välkomnas för att de kan göra nyttiga insatser som pappersbärare i valrörelserna utan för att deras värderingar och erfarenheter betyder något, dessutom för att de är ovärderliga känselspröt ut i det omgivande samhället.

Sen tror jag att det också skulle kunna sätta fler sinnen i brand, om partiet hade ett tydligare, ja rent av radikalare budskap.

Partiexpeditionen, på 68an nu som på min tid, kunde kanske till exempel damma av jämlikhetskampanjen från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.

Då kom det nya och entusiastiska människor i skaror till partiet och ville jobba aktivit där.