Orostid

25 april 2008 12:31 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Åter igen har jag på Tradera lyckats köpa in en bunt gamla Folket i Bild, från senare delen av 1930-talet och från de påföljande krigsåren.

Tidningar, också veckotidningar, gör det möjligt att andas in tiden. I nummer 12 1942 hittar jag en artikel om Le Libre Belgique, en underjordisk tidning visserligen utgiven under den tyska ockupationen redan under första världskriget – men man förstår andemeningen. Under andra världskriget infördes vidare, i varje nummer, avdelningen ”Folket i fält” med beredskapshistorier, utlottningar av böcker till de inkallade, lite knep och knåp och annat sådant. Bilder ur beredskapslivet förekommer ockå ofta – men alltid utan ortsangivelse; frasen ”någonstans i Sverige” används flitigt. I en annons lockar tidningen Social-Demokraten med ett ”spännande världsreportage genom krigsspärrarna vintern 1940-1941″. I nummer 13 1942 finns en artikel om matlagning i ransoneringstider: det går bra att använda kanin i stället för hare. En återkommande avdelningar med skämtteckningar ur internationell press, ”Eko från världspressen”, ger en god bild av stämningsläget i andra länder. Som ny följetong börjar i nummer 41 1943 Marika Stiernstedts roman ”Attentat i Paris”, där introduktionstexten kittlar både med mordet på en högre tysk officer och med att Gestapo leder undersökningen.

I årets sista nummer 1940 (nummer 52, 29 december) infördes två juldikter, präglade av tidens stämningar.

Emil Hagströms bidrag andades den verklighetsflykt epokens ondska helt naturligt alstrade som en motreaktion:

En julsaga

Lätt på tå i vinsterstad
går en liten tärna,
och bland palm och liljoblad
lyser julens stjärna.

Herden vaktar sina får,
katten går i garnet.
Sorgens fula drake slår
lovar omkring barnet.

Sakta silar tidens sand.
kvällens ljus förtonar.
Årens vita vinterland
allting ont försonar.

Nils Ferlins bidrag, också det med barn i centrum, är mer brutalt och rakt på sak:

Leksak

Så mången ”klapp” du fått till jul
av mamma och av pappa!
Ditt bombplan tycker jag är kul
– det får du inte tappa!

Det får du inte dunka på
med hammaren, den lilla.
Då kunde det förresten gå
med hela huset illa.

Då flöge – med ett hiskligt brak,
din pappa och din mamma
som gett dej en sån vacker sak
i luften med detsamma.

Och flög du inte med så lär
det inte bättre båta:
då fick du sitta ensam här
bland spillrorna och gråta.