Hur gick det sedan?

Nej, det här handlar inte om Tove Janssons ”Hur gick det sen?”. ”Hur gick det sedan?” var den rubrik Tullinge socialdemokratiska förening satte på mitt och Birgittas gemensamma framträdande hos dem i onsdags kväll.

Vi startade med att, kort och var och en för sig, berätta lite om vårt politiska liv både före och efter pensionen – vi gick båda i pension efter valet 2001.

Birgitta, som brukar sammanfatta sitt pensionärsliv med att hon nu har gått ner till heltid, berättade om sina många nuvarande uppdrag: för kulturarvet, för miljön, för barnen, de två senare engagemangen också med globala trådar.

Själv tog jag upp främst två debattfrågor.

Dels EUs fortsatta och fullkomligt malplacerade sätt att lägga sig i frågor, där den nationella och demokratiska agendan fortsatt borde få råda, senast illustrerat av lavaldomen. På den här punkten hjälptes sen Birgitta och jag åt med att argumentera för att EU borde bringas att retirera och i stället borde bli smalare (koncentrera sig på verkligt gränsöverskridande uppgifter) och där spetsigare.

Dels den närmast pinsamma tystnaden från socialdemokratins sida i frågor som rör makt och ägande. Särskilt flagranta exempel på hur också socialdemokratin har retirerat från sin historiska linje, den enda garanten för en samhällsutveckling i jämlikhetens tecken, hämtade jag från 1990 års partiprogram, som jag var med och skrev:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade, att stora delar av partiet, långt innan 1990 års partiprogram år 2001 ersattes av ett nytt, hade börjat överge den här ståndpunkten, och sa, en smula sarkastiskt, att om det var någon i publiken som ville hävda, att alla friskolorna i stället hade lett till ökad jämlikhet, så var jag beredd att ta debatt.

Ingen av de närvarande föreföll att ha den ståndpunkt jag angrep. I stället argumenterade flera på min linje.