Scilla

Det finns säkert nästan inga uppsalabor, inte heller akademiker ur olika generationer runt om i Sverige med studier i Uppsala bakom sig, som inte har minnesbilder av den gamla rektorsvillans trädgård intill Katedralskolan. De här minnesbilderna går alltid i intensivt blått och härstammar från den här årstiden: en gräsmatta fullkomligt översållad av blommande scilla. Min dotter Kerstin tog nyligen en bild av sina två barn, Viggo och Klara, på den här blå gräsmattan; du kan se bilden på hennes blogg. Och så typsikt: hennes storasyster Anna, som liksom Kerstin under gymnasietiden gick på Katte, skriver en fullkomligt hänförd kommentar.

Också jag minns hur jag våren 1960, när jag för första gången såg den här blommande trädgården, höll på att få hjärtsnörp, när jag gick förbi, antingen på väg till institutionen för nordiska språk eller på väg till eller från Delmonico på Sysslomansgatan, restaurangen där jag åt lunch och middag. Något så himmelskt vackert hade jag aldrig sett i mitt liv!

Undra då på att jag, när vi 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, föresatte mig att förr eller senare försöka åstadkomma något lika vackert. Tidigt började jag alltså sätta scillalökar i gräsremsan mot vägen.

Sedan har jag år efter år på höstarna planterat in mer och mer scilla på tomten. Ofta har jag kombinerat detta med renovering av den ena eller den andra delen av gräsmattan. Och när jag till Birgittas 60-årsdag hade låtit anlägga en gång av ojämnt formade skifferplattor från grinden upp till huset, pillade jag förstås också ner scillalökar i fogarna mellan de grå skifferplattorna och bredvid dem; på hela den inre gårdsplan blommar i dag scilla, tätt, tätt.

Förra året, då vi rev bort mossa från och med ny jord förbättrade gräsmattan framför den kombinerade bastun/tvättstugan, var jag förstås en smula ängslig: Skulle mina scillor ta sig upp genom det nya lagret jord?

Men jo, de bryter upp också genom den nyanlagda gräsmattan; de är livskraftiga krabater. Kanske inte lika tätt som tidigare, än så länge – men jag vet ju av erfarenhet, att där scillan väl har fått fäste, sprider den sig snabbt.

Någon inhemsk blomma är den ju inte. Dess officiella svenska namn är Rysk blåstjärna och dess latinska namn Scilla sibirica, vilket väl ger en vink om varifrån den kommer.

Men den trivs här, sprider sig också som ogräs – ungefär som russellupinerna gör längs vägkanterna och alaskalupinerna gör på de isländska lavafälten.

I dag när jag gick till och från Konsum här i Öregrund, såg jag blommande scilla inte bara i trädgårdarna utan också i rikliga mängder längs bergssidan på andra sidan gatan, likaså uppe på berget där det fanns ett lager jord.

Likadant är det runt vår tomt. Scillan blommar i grässträngen också utanför staketet mot Håkanssonsgatan. Birgitta berättade, att när hon var ute och tittade efter vitsippor på allmänningen utanför vår tomt, blommade det mest scilla där, också en hel del blåsippor. Tittar man ut över syrengrinden eller tallgrinden, blommar det förstår scilla där utanför, även på båda sidor om stigen som går från tallgrinden ut i Floraparken.

Något av all denna scilla har förstås spritts med trädgårdsavfall från vår och andras trädgårdar. Men scillan har en egen förmåga att sprida sig vidare, allt vidare ut från där man har satt den.

Och den bildar täta, täta mattor.

Som sagt helt underbara, så länge det varar.