När Folket i Bild såldes till fienden

Med posten fick jag i dag en bunt gamla Folket i Bild, som vanligt inköpta på Tradera. Bland dem fanns ett mycket speciellt nummer (42 1962), det där försäljningen av Folket i Bild till ärkefienden, Åhlén & Åkerlund, bekantgjordes.

Chefredaktören, Ivar Öhman, kommenterar försäljningen i beundransvärt återhållsam ton. Han redovisar öppet de problem som låg bakom beslutet: stigande förluster, föranledda av fallande upplaga. 1960 hade FiB tappat 25.000 köpare, 1961 ytterligare 20.000, 1962 10.000 till. Upplagan låg 1962 ändå på 128.000 exemplar – men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.

FiB var ingalunda ensam om att se upplagan rasa under den här perioden. Bildtidningen Se förlorade till exempel under samma period 40.000 köpare, 18 procent av upplagan. Man kan väl gissa att svenskarnas fritidsvanor ändrades kraftigt under det tidiga sextiotalet, då ju TVn på allvar började finnas i snart sagt varje hem.

Ett år tidigare hade den gamla ägaren, det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag, överlåtit 60 procent av aktierna till tryckerikoncernen Esselte, men uppenbarligen var varken den nya majoritetsägaren eller minoritetsägaren (med 40 procent) Tidens förlag beredda att skjuta till de medel i form av till exempel fler sidor och fyrfärg (FiB trycktes fortfarande i svart-vitt med rött som extra dekorfärg), reklaminsatser och så vidare, som kanske skulle ha kunnat lyfta upplagan till den önskade nivån. Som det heter i det meddelande från styrelsen för Tidskrifts-AB Folket i Bild, vilket också publiceras tillsammans med Ivar Öhmans kommentar:

”För att i den hårdnande konkurrensen kunna driva FiB framåt erfordras mycket stora ekonomiska och tekniska resurser. De krav som på grund därav ställts på FiB:s nuvarande ägare har befunnits så vittgående att frågan om tidningens fortsatta utgivning måste övervägas.”

Ivar Öhman försöker i sin kommentar alltså inte bagatellisera problemen. Vad han i stället efterlyser är en bredare analys av de alternativ som kunde tänkas stå till buds. Och där avslöjar han ett av de mest skandalösa inslagen i den här historien: Han själv, tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare, har, liksom förlagschefen Einar Ebe, hållits okunniga om vad som pågick under flera månader, det vill säga förhandlingar med Åhlén & Åkerlund, Bonniers veckotidningsdivision. De här båda nyckelmännen – som båda hade ansvarat för tidskrift och förlag också under Folket i Bilds många framgångsår, underrättades tre dagar innan köpeavtalet godkändes av Tidens förlags styrelse! Det finns inget annat ord för detta än skamligt!

Och så detta att sälja tidningen till det FiBs ledning, ombudskår och läsare under decennier av bildningskamp hade betraktat som huvudfienden: Åhlén & Åkerlund, landets helt dominerande utgivare av kolorerad veckopress!

Vad både säljarna och köparen tycks ha bortsett från var just den ingrodda känslan hos FiBs läsare och ombud, att Åhlén & Åkerlund var fienden. När Å & Å tog över Folket i Bild gjordes till att börja med förvisso en teknisk och layoutmässig uppryckning av tidningen, men de nya läsare tidningen fick på kuppen motbalanserades av att många av de gamla läsarna samt av ombuden övergav tidningen, egentligen främst på grund av att tidningen nu ägdes just av Åhlén & Åkerlund, det vill säga fienden.

Säljarsidan försökte i säljavtalet få garantier för att tidningens linje och inriktning skulle bestå: att ”FiB:s kulturella och radikala traditioner fortsättningsvis, vare sig tidningen sammanslås med annan tidskrift eller inte, skall tillvaratas genom fri och orädd nyhetsförmedling och ansvarsmedvetande i såväl samlevnads- som samhällsfrågor samt aktuell information och radikal analys av kulturlivets företeelser och personligheter.”

Numera vet vi ju hur det gick. Av Folket i Bild blev det efter en kort övergångstid FiB-Aktuellt. Överlåtelseavtalet med formuleringarna ovan kunde sen någon av ägarna till de nakna bakarna, som kom att bli tidningens signum, lämpligen torka sig med i ändan.

Påsk, men ingen vår

På både påskafton och påskdagen var det periodvis ett avskyvärt väder: obehagligt kallt, snöbyar. Den enda sysselsättning som kändes behaglig var att sitta inne i stugvärmen och läsa.

Fram på påskdagens eftermiddag hade det hunnit lägga sig ett snötäcke över hela trädgården, inklusive över gången ner till grinden respektive tvättstugan. Alltså fordrades snöröjning. Eftersom det var för kallt för att stå ute och försöka lära sig hur den nyinköpta snöslungan fungerar och eftersom täcket av nysnö var lätt, plockade jag ut snöskyffeln ur verktygsboden och satte i gång att skotta: började med att röja utanför grinden med brevlådan och arbetade mig sen upp mot huset och fortsatte sen med att skotta gång också bort till kompostbehållaren bakom friggeboden borta i talldungen.

Så fick jag min motion också denna kalla och motbjudande dag.

Det var Birgittas tur att laga middag: renstek och hasselbackspotatis.

Senare på kvällen satt vi på glasverandan med jordgubbar och var sitt glas cognac.

Vi lyssnade på en CD, som Birgitta hade med sig hem från den resa till Indien hon nyligen företog i svenska UNICEFs regi: ”The Sound of Desert. Traditional Folk Tunes of Rajastan” (T Series / SCI SNCD 01/1246, 1997). Det rör sig om musik, mycket annorlunda vår. Eftersom jag saknar nödvändig kunskap om både instrument och musikstilar, kan jag inte skriva något meningsfullt om den – bara att det är nyttigt att då och då utsätta öronen för ovanliga saker.

I dag skiner solen, och himlen är blå. Men trädgården ser inte ett dugg vårlik ut.

Jag får väl masa mig ut och känna på vädret, närmast promenera till Konsum för att handla dagens mat plus Aftonbladet.

En längtan efter renhet

I år har det gått 40 år sedan det magiska året 1968.

Svenska Dagbladet ägnar i sin kulturdel i dag (23 mars 2008) åtta sidor åt fenomenet 1968, med tonvikt på den del av yttervänstern som drogs till det kinesiska samhällsexperimentet: det maoistiska KFML och dess studentorganisation Clarté, den messianska Rebellrörelsen som uppstod som en fraktion inom främst Clarté och så förstås DFFG, som var den främsta rekryteringsbasen för den maoistiska rörelsen i Sverige.

Som reportage är det här en allsidig tillbakablick. Flera av dem som var med kommer till tals i ganska långa intervjuer, och förutsättningen är inte, att de behöver sticka ögonen ur sig för att visa bot och bättring.

Den övergripande texten, ”Kära Kina”, hittar du här.

Samtliga de tre som bestås längre intervjuer kände jag en smula när det begav sig eller åtminstone lite senare.

Gunnel Bergcrantz var under tidigt 1960-tal med i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm – jag träffade henne också på åtminstone någon av Socialdemokratiska studentförbundets kongresser – men gick sen över till Clarté och KFML och var förstås också aktiv i De förenade FNL-grupperna.

I Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm var hon med i den förlorande vänsterfalangen, varifrån många gick inte bara till KFML utan också till VPK. Jag tror fortfarande, att den mer segerrika högerfalangen hade en direkt skuld till detta. I Laboremus i Uppsala, där jag själv var aktiv och som starkt dominerades av vänsterkrafter, fanns inte alls samma slags utstötningsmekanismer, och mycket riktigt finns en mycket större del av dåtidens medlemmar, var de än hörde hemma då, kvar inom socialdemokratin. (Undantag finns förvisso, men jag talar om huvudtendenser.)

Hela intervjun med Gunnel Bergcrantz, ”Engagemanget sitter kvar”, hittar du här.

Torbjörn Säfve mötte jag senare, i en vänskaplig och rolig debatt på Syndikalistiska studentklubben i Uppsala, där han var medlem. I SvD-artikeln beskriver han sig själv som i begynnelsen varande ”anarko-stalinist”. Säfve är ju numera mest känd som skönlitterär författare med sufistisk tro, men jag vill – liksom artikeln i Svenska Dagbladet – i det här sammanhanget främst lyfta fram hans fullkomligt lysande bok om den så kallade rebellrörelsen, ”Rebellerna i Sverige” (Författarförlaget, 1971). Det är en bok som berättar om vart längtan efter renhet kan föra unga människor.

Hela intervjun med Torbjörn Säfve, ”Fångad av Maos lilla röda”, hittar du här.

Tomas Bolme kände jag inte på den tiden – men jag kände till honom redan genom hans roll i Arne Sucksdorffs film ”Pojken i trädet” (1961) – och som kulturintresserad vänstermänniska hörde jag förstås till dem som också under hans KFML-tid lyssnade på honom och de andra i Fria Proteatern. Men honom kom jag, i fysisk mening, att möta långt senare.

Hela intervjun med Tomas Bolme, ”Synen på kultur imponerade”, hittar du här.

Historikern Håkan Arvidsson kan man numera läsa då och då på Svenska Dagbladets kultursidor – huruvida Svenskans läsare i gemen känner till hans yttervänsterförflutna vet jag inte, men jag själv känner förstås till honom som vänsterman och har läst honom som sådan i både artikel- och bokform.

Svenska Dagbladet publicerar nu över ett helt uppslag ett kapitel, ”Väckelsemötet”, ur hans kommande bok ”Vi som visste allt”. Det här kapitlet handlar om just Rebellrörelsen: Arvidsson och hans förbundna i Clartés ledning åker till ett möte i Uppsala för att tala till rätta, om nödvändigt utesluta, de så kallade rebellerna.

Det här mötet ägde rum långfredagen (!) 1968, och Arvidsson ser i sin text en tydlig likhet mellan de politiska extremisterna i Rebellrörelsen och religiösa extremister av laestadiansk typ:

”Det var inte en normal diskussion jag hade hamnat i, inte en diskussion där intellektuell och logisk konsistens hade någon verkan. Det var ett regelrätt väckelsemöte av samma typ som jag hade sett i min ungdoms Jönköping, där de förekom rikligt. Här handlade det inte om att förstå eller värdera situationer utifrån realistiska eller rationella överväganden. Det handlade över huvud taget inte om politik. Det handlade om att uppleva den känslostorm som får människan att för ett ögonblick tro att själens frälsning och fullständiga insikt är möjliga. Jag såg inte längre mötesdeltagarna som mina gamla Clartékamrater utan som en samling fanatiska laestadianer där de satt med händerna knäppta om den lilla röda. De hade bara bytt barndomens bönebok mot en ny, en med röda pärmar i stället för svarta. De hade släppt hoppet om förlösning genom korset och sökte den nu genom hammaren och skäran.”

(Hela artikeln hittar du här.)

Det är väl formulerat.

Problemet är bara, att både Håkan Arvidssons Clarté och andra av tidens vänstersekter i sig bar samma tendens till längtan efter renhet. Den gamle KFML-ideologen Bo Gustafsson beskrev (när han hade lämnat maoismen bakom sig) i en artikel i Ord och Bild hur den lilla sammansvetsade gruppen av likasinnade tenderar att begränsa synfältet för medlemmarna, så att dessa tror att världen är beskaffad så som den ter sig för de troende.

I det här perspektivet ska det bli intressant att läsa också resten av Arvidssons bok.

Själv har jag tidigare här på bloggen återpublicerat några egna artiklar om ideologiska avgränsningar. En av dem, en ledarartikel i Örebro-Kuriren, hade för övrigt rubriken ”En längtan efter renhet”. Du kan läsa de återpublicerade artiklarna här.

Påsk med estnisk äggfärgning

På påskaftonen har jag, allt sedan bandomen, målat ägg på estniskt vis.

För det behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag blev mycket nöjd med mina ägg i år, och även Birgitta fick mycket vackra ägg. Mina blev mörkare än hennes, vilket säkert berodde på att jag använde väldigt mycket lökskal. Att jag kunde slösa så har jag Marina på Konsum att tacka för; hon hade samlat tre jättepåsar lökskal åt oss, innan vi kom ut till huset i Öregrund i veckan före påsk.

Vår dotter Kerstin, som alltid, tillsammans med man och barn samt goda vänner, färgar påskägg på det här sättet på påskaftonen, har lagt ut bilder på sin blogg – där kan du se, hur estniska påskägg ser ut.

Annars är det verkligen inte påskväder här i Öregrund. Just nu yr snön mellan de kala äppel-, plommon- och körsbärsträden utanför fönstret.

Den nyinköpta snöslungan kommer kanske ändå till pass?

Glad påsk allihop i alla fall!

Melodikrysset nr 12 2008

Dagens melodikryss innnehöll saker som jag tyckte var svåra. Mest besvär hade jag för ovanlighetens skull med ett par barnanknutna frågor.

Barnvisan om något ur djurriket kände jag inte igen, men den måste ha handlat antingen om ett bi eller ett bo – vilket vet jag dock inte, men jag satsar på bo. (Det skulle vara bi, visade det sig.)

Och så förekom där en dubbelfråga, där den ena delen – den tekniska uppfinning melodin spelades på – var lätt: speldosa. Men vad spelades på speldosan? Det var något ur ett större verk, och eftersom detta var på fyra bokstäver och började och slutade på A, gissar jag, att det måste ha varit musik ur Guiseppe Verdis ”Aida”.

I övrigt tror jag nog att mina svar är rätta – men bland frågorna fanns det sådana som jag tyckte var svåra.

Sonen, Matti Dahl, var hos oss här i Öregrund under Melodikrysset, och han kunde genast svaret på dagens första fråga: Lynyrd Skynyrd sjöng sin egen ”Sweet Home Alabama”, skriven som en replik på en annan låt om Alabama, av Neil Young.

Två andra frågor klarade jag bara genom att googla:

Engelsmannen som sjöng ”Tears” var Ken Dodd.

Och australiensaren med ”Jessie’s Girl” var Rick Springfield.

Resten klarade jag för egen maskin.

Caroline af Ugglas har jag inte bara sett i ”På spåret” – jag har också hennes Janis Joplin-CD.

Tomas Ledins ”Sommaren är kort” skulle leda oss till det man i så fall måste skynda sig med, nämligen att sola.

Anna Sahlin – Sahlene – var med i TV så sent som i går kväll: utklassade Carola i ”Så ska det låta”. Hon blev ursprungligen känd genom att spela i ”Alla vi barn i Bullerbyn” men blev internationellt känd genom att i eurovisionsschlagertävlingen sjunga vinnarlåten ”Runaway” för Estland.

Och så lite melodifestival: Vi hörde ”Genom eld och vatten”, här i en bamseversion men ursprungligen en låt med Sarek.

”Jackie” är exempel på tidig Mauro Scocco, på den tiden i Ratata.

Ännu lättare var det att identifiera ABBAs ”SOS”.

Och en gammal stofil som jag kände förstås också igen Ernst Rolf-numret ”Lägg dina sorger i en gammal säck”.

Allra sist tar jag frågan om ”Kavaljersvisa från Värmland”, den med frasen ”Det gör detsamma var du stupar, kvaljer”:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Om jag inte minns fel, fanns den med i Peder Sjögrens filmade roman ”Kärlekens bröd” – boken sålde jag förresten i bygderna runt Juniskär, Njurunda, min första säsong som bokombud våren 1954. Återutgivningen i serien FIBs folkböcker föranleddes säkert av att Arne Mattsson hade gjort film av den året före, det vill säga 1953.

För övrigt vill jag önska melodikrysslösarna och alla mina övriga läsare en glad påsk.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Långfredag

I går kväll anlände sonen Matti och hans sambo Karin till Öregrund. Jag hade lagat en middag som var lätt att hålla varm fram till deras ankomst: rykande het estnisk köttsoppa med både nötkött och bogfläsk och så bland annat korngryn, gul lök, rotselleri, morot, potatis och saltgurka. Till det surt bröd med ost.

Sen satt vi länge på glasverandan och småpratade. Lyssnade också på både Eric Clapton och zigenarmusik från Balkan.

Långfredagen är kall med en i stort sett klar himmel.

Vi startade med en utdragen frukost med mycket gott på köksbordet: Två sorters kaffe – kokkaffe för mig. Utöver det sura brödet Fazers osötade rågformbröd, Vilmas sesamknäckebröd och så det jättehårda Gimo-knäckebrödet som jag själv älskar. Till det omega 3-margarin (Runda bords) och många pålägg att välja på: två sorters ost (kumminost och väl lagrad prästost), osötad pastrami, vidare lombuco embuchado och prosciutto crudo, rostbiff, onsalakorv och cognacsmedvurst, sardiner och rökta musslor. När man är ledig är det roligt att kunna göra en frukost till både en gommens njutning och skön samvaro.

Det vackra vädret, med sol över både barmark och snöfläckar (nej, vi har inte fått så mycket snö, att vi behöver använda vår nyinköpta snöslunga), lockade ut oss på promenad; för Mattis och Karins del lockade det dessutom också, att de ju inte är här så ofta. Men så fort vi kom ut, kände vi, hur kallt det var. Karin fick låna en basker av Birgitta, och Matti drog upp huvan på jackan över huvudet. Vi gick Floragatan och Pelikanbacken ner mot hamnen men insåg ganska snart, att det här nog inte skulle bli någon särskilt lång promenad. Ungdomarna ville ändå gå en krok förbi det gamla konditoriet, tyvärr en skugga av sin forna storhet under epoken familjen Lundeborg.

Vårt mål var att på hemvägen göra några kompletteringsköp på Konsum, men vi stannade till två gånger innan dess. Först i en prylbod, kanske mest för att kunna värma öronen. Sen i blomsteraffären i konsumbacken: Karin och Matti köpte en fin blomma till Karins pappa, som snart fyller år, och jag köpte en påskbukett till Birgitta, mimosa och gula rosor.

Väl hemma tinade Birgitta upp oss med hemgjord avocadosoppa.

Och till kvällens middag vankas det gravad sik. Birgitta lärde sig grava sik av min fiskande pappa, och hon förvaltar arvet efter honom med den äran. Själv har jag alltid tyckt att gravad sik serverad med kokt potatis är ett strå vassare än gravad lax, ja en riktig delikatess.

Men än så länge är det långt till middag.

Det är ju långfredag.

Wiehe och Forsberg sjunger Dylan på svenska

Mikael Wiehe har ju då och då återvänt till Bob Dylan. Han har förtjänstfullt översatt Bob Dylan till svenska samt, ensam och i kombination med andra, sjungit in sina översättningar.

2007 kom ”Dylan på svenska” (Rhino 5051442-5584-2-5, distribution Warner), där Wiehe sjunger tillsammans med Ebba Forsberg.

Öppningslåten ”Spanska stövlar” (”Spanish Leather”) är en duett mellan Wiehe och Forsberg, men trots att det är en stark låt i original och trots att Wiehes översättning är god, lämnar den mig lite tveksam.

Å andra sidan gillar jag mycket nästa låt, ”Jag ska va med dej inatt” (”I’ll Be Your Baby Tonight”) och speciellt då den snygga duetten i körpartiet.

När jag tänker på hela skivan, slår det mig, att flera av de låtar, där de båda artisterna i ordets egentliga mening samverkar, sjunger stämsång, faller mig på läppen: ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”), där det också finns ett fint klaviaturintro, och ”Jag ska bli fri” (”I Shall Be Released”).

Wiehe gör några solonummer som jag gillar: ”När mitt mästerverk blir klart” (”When I Paint My Masterpiece”) med klaviaturspel à la hammond, ”Utan tvekan min Marie” (”Absolutely Sweet Marie”), ett stycke rockmusik med omisskännlig smak av Dylan, och så den avslutande ”Blinde Willie McTell” (”Blind Willie McTell”). Och så måste man förstås nämna ”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”) med sin starkt markerade rytm.

Forsberg gör sig som sagt enligt min mening bäst i sitt gebit, sam- och stämsång med Wiehe. ”Ödets sista bud” (”Simple Twist of Fate”) blir i hennes soloversion nästan en dansgolvstryckare – men det senare kanske ännu mer beror på blåskompet.

Även om jag har svårt att tränga bort minnet av Joan Baez, när jag lyssnar på ”Adjö Angelina” (”Farwell Angelina”), känns den nästan rätt – men bara nästan; tempot känns inte riktigt rätt.

Och för att fördela kritiken rättvist: Även Wiehe gör, tycker jag, en träffmiss i strofernas sista, upprepade rad, när han sjunger ”Jag har tänkt på dig” (”Mama You Been on My Mind”).

Till de här båda anmärkningarna måste man dock tillägga, att också Dylan har gjort oss dylanfans besvikna genom att vid nyinspelningar av äldre låtar ibland förvandla dem näst intill oigenkännlighet, vilket verkligen inte alltid har varit till det bättre. Så varför skulle inte Wiehe och Forsberg få ta sig friheter med Dylans låtar?

Landkänning

Ibland läser jag böcker av mycket privata skäl. Ett exempel är ”Landkänning” (Bokverkstan, 2008), en brevväxling mellan Anu och Aksel Mark under deras första år som flyktingar från Estland 1944-45. Vi har fått den med en dedikation från utgivaren, Mai Beijer: ”Med varma hälsningar från brevskrivaren Aksel! Pappa har alltid gillat dig Birgitta.”

Det sista är intressant. Den estniska familjen Mark har bott i vårt Uppsala, men vi har aldrig umgåtts med den. Och pappa Aksel var inte socialdemokrat; han var agronom och var med om att i exil återuppliva Ühinenud Põllumeeste Erakond (Förenade jordbrukares parti), senare omdöpt till Eesti Demokraatlik Unioon (Estlands demokratiska union). Aksel var långt ifrån någon vänsterman, men i ett brev till Anu den 21 november 1944 hittar jag ändå följande formulering om hemlandet Estland, som Aksel liksom övriga flyktingar då fortfarande hoppades skulle bli fritt igen: ”Jag har sen länge förordat att politiken bör gå åt vänster”.

Det politiska livet i exilen var inte någon idyll utan innehöll sina fraktionsstrider, i den här boken illustrerade bland annat av motsättningarna mellan de människor som gav ut tidningarna Teataja respektive Välis-Eesti. Men i exilsituationen fanns samtidigt en sammanhållning, som sträckte sig från höger till vänster: den exilregering som bildades i Sverige och som dominerades av borgerliga av olika schatteringar leddes 1945-1963 av socialdemokraten och förre utrikesministern August Rei. Aksel Mark ingick själv i den estniska exilregeringen från 1955 till dess att den la ner sin verksamhet i och med att Estland åter blev självständigt. Den siste i raden av regeringschefer med presidents befogenheter i denna exilregering var Aksel Marks bror Heinrich Mark, som 1992 fick överlämna ämbetet till Lennart Meri, som då tillträdde som den pånyttfödda, fria republiken Estlands president.

Det här berättar jag för att göra mina svenska läsare uppmärksamma på en flera årtionden lång exilhistoria, aktiviteter som alltså till mycket stor del ägde rum på svensk mark.

Boken ”Landkänning” ger fakta om detta bara i en rad appendix till den brevväxling från 1944 och 1945 mellan makarna Aksel och Anu Mark, som helt dominerar innehållet i boken. Den är delvis mycket privat; breven handlar till stor del om vardagliga upplevelser av det nya landet, om de tre döttrarna Tiiu, Mai och Mari och annat liknande – bland illustrationerna finns bland annat barnteckningar från då.

För en normal svensk torde den här brevsamlingen vara ganska svår att läsa, och då tänker jag inte främst på att där finns oöversatta dikter och andra textfragment på estniska. Även om det finns ett namn- och organisationsregister med förklaringar, torde myllret av personer och estniska sammanslutningar vara svårforcerat, tycker även jag som ändå känner till en hel del av de nämnda. Jag har också kommit i kontakt med några av de nämndas barn, Jaak Kiviloog, Enn Nõu, Reet Oras och kanske några till. Men även för mig är alltså många av de nämnda namnen inte tidigare bekanta.

En av förklaringarna till det senare är att min familj – pappa, mamma, jag själv och mina två bröder – hamnade i en liten by, Juniskär, ett par mil söder om Sundsvall. I Sundsvall med omnejd bodde få ester (men den nämnda familjen Oras med dottern Reet kom faktiskt så småningom att bo inte så långt från oss).

Söderöver kom exilesterna att bilda kolonier med tät social, kulturell och språklig sammanhållning. Där fanns de politiska och nationella organisationer, som jag redan har kommit in på. Familjen Marks tre döttrar gick alla i estnisk skola, deltog i estnisk scouting och kollo och annat likande. Inget sådant fanns på vår kant. På plussidan fanns väl att framför allt jag och mina två bröder snabbt fick svenska kompisar och både genom dem och genom den svenska skolan snabbt lärde oss svenska.

Brevväxlingen mellan Aksel och Anu kom sig av att Aksel tidigt (liksom andra estniska män) puffades ut i jobb, mer eller eller (ofta) mindre adekvata i förhållande till deras tidigare yrkeserfarenhet och utbildning, detta på annan ort än platserna för de flyktingläger, där hustrur och barn vistades. Och även om familjen Kokks och familjen Marks upplevelser i det nya landet inte var alldeles lika – båda familjerna kom dock till Sverige via Finland! – läser jag även de triviala och vardagliga partierna i brevväxlingen mellan makarna Mark med både intresse och ett igenkännande leende.

Att återutge brev betyder, att man tvingas återge tankens nyckfulla associationer och vindlingar i skrivande stund – men detta ger också autenticitet åt framställningen. Alltså gissar jag, att boken med breven kan finna läsare åtminstone bland oss som hörde till de 30.000 ester som i slutet av andra världskriget kom som flyktingar till Sverige och bland en del av våra efterkommande.

Än så är det långt till vår

I går packade vi, och i dag åkte vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Vi har inte bil – inte ens körkort – och åker för det mesta buss 811 till och från Öregrund. Vi har var sitt seniorkort för helår; det gäller för övrigt för resor i hela Uppsala län, till exempel för resor till och från Arlanda. Men två gånger per år beställer vi i stället en stor skåpbil från Öregrunds taxi och fraktar i ett svep allt vårt pick och pack till respektive från Öregrund: kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, krukväxter, barnbarnens leksaker med mera. Skåpbilen blir fullpackad ända upp till taket. Det är ett rationellt sätt att använda bil, och vi har råd med det, eftersom vi annars inte har kostnader för bil.

Vädret är grått, men ibland bryter solen fram. Här och var ser vi längs vägen lite snö på fälten. Uppland har ju egentligen inte haft någon snövinter i år, men den allra senaste tidens snöfall har satt lite spår, även om det mesta redan har smält bort. Hur som helst är det här ingenting mot det som till exempel har drabbat Västsverige.

I vår trädgård är det likadant: lite pudersnö på skuggiga ställen, ganska vattensjukt på stora gräsmattan. Vid husgaveln blommar snödroppar och vintergäck.

Jag går runt och tittar mig omkring, när vi har fått in allt bagaget. I vintras eldade Birgitta upp de sista resterna av stapeln med det nu halvruttna rivningsvirket vi hade i talldungen, och jag ser nu, hur fint det blir med en öppen markyta mot bergknallen bakom. Birgitta talar redan om att jämna ut marken och så gräs där. Det här kommer Viggo och Klara att gilla, när de kommer hit och hälsar på i sommar; de ska stanna en hel vecka hos morfar och mormor är det sagt.

Men under påsken kommer det knappast att bli något utearbete. Det gråkalla vädret, med risk för både regn och snö, kommer uppenbarligen att hålla i sig.

Vi använder dagen för att komma i ordning: plockar in kläder i garderober och skåp, sorterar in skivor och böcker; Birgitta går ut i trädgården och tar in stora knippen av körsbärskvistar. Mellan varven duschar hon våra hitmedflyttade krukväxter och ställer dem på plats i de blåa, spröjsade fönstren. Värmen från elementen tränger undan kylan. Trevnaden sprider sig i huset.

Tillsammans går vi till Konsum och handlar. Inte bara mat för dagen – det finns mycket som behöver fyllas på i kylen, när man inte har bott här på månader.

På Konsum länsar jag lådan under lökbehållaren men får inte ihop tillräckligt mycket för påskaftonens äggmålning på estniskt vis. Men då kommer vår konsumängel, Marina: från lagret hämtar hon tre jättepåsar med skal av gul lök – lökskalen har hon samlat åt oss, eftersom hon vet, att vi vill ha sådana till påsk. Förra året började hon själv förresten att måla ägg på estniskt vis – hennes mamma kommer också från Estland – efter att ha hört sig för om hur jag bär mig åt. Tack för hjälpen, snälla bussiga Marina!

Att åter handla på Konsum i Öregrund är över huvud taget som att komma hem igen. Vi både hälsar på och pratar lite med alla som jobbar där. De känns verkligen som gamla vänner.

Större delen av påsken kommer det här gamla paret att tillbringa i varandras sällskap, och det är verkligen inte det sämsta. Men vi får åtminstone ett besök: sonen Matti och hans Karin kommer hit och hälsar på under början av helgen.

Men redan i morgon bryts den annalkande helgfriden: Jag ska stiga upp tidigt och ta 811an in till Uppsala. Det är sammanträde i kulturnämnden.

Men på kvällen kommer jag tillbaka till Birgitta och friden här i Öregrund.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 3 2008:

”En 20-årig kvinna började natten mot onsdag misshandla sin 23-åriga väninna på Hornsgatan. En kvinna som passerade försökte hjälpa 20-åringen, utan framgång.”

Mitt i Södermalm

”I***** S****** M****** är professor i mikrobiologi vid Universidad Nova i Lissabon, Portugal. Som forskare är hon en av de världsledande specialisterna på gästkulturer.”

Svenska Dagbladet

”Erbjudandet garanterar minst tio miljoner dollar för lika många konserter.”

Värmlands Folkblad

”Vart tionde sms-lån går till kronofogden”

Rubrik i Dagens Nyheter

”Målet med ett äventyrsland i Kristianstad är att det årligen ska dra till sig en kvarts besökare. Förverkligas planerna tillkommer också sommarjobb för 150 personer.”

Lokaltidningen Kristianstad

”Katterna blev panikslagna när inspektören kom och kastade sig mot fönstren.”

Barometern