51 kommentarer

1. En intressant bloggpost. Jo, det var ju fantastiskt vad den tidens bokstavsvänster kunde tro. Själv har jag blivit väldigt förundrad när somliga av dem om Stalins utrensningar senare sagt att ”vi visste inte”. Jag begriper nämligen inte hur man kunde missat sådant om man tillhörde min (vår) generation. Vi var ju också, precis som dagens ungdomar, uppvuxna i en närmast bottenlös beundran för USA och allt som kom därifrån, liksom med en intensiv och genomgripande antikommunistisk propaganda.

   Sedan är det ju också iögonfallande hur många av de gamla vänstersekteristerna idag gått över till rakt motsatta sidan, för att inte tala om alla som blivit religiösa (kristna och frälsta). Det verkar helt enkelt som om somliga har ett behov av att omfatta en blind tro, och sedan spelar det inte så stor roll vad de tror på.

   Lyssnade förresten i kväll på ett program om en kinesisk kvinna som lämnade Kina pga Himmelska Fridens torg, och hörde hennes berättelse om kulturrevolutionen, som hon genomlevde som femåring, med en fader som råkade väldigt illa ut. Jag minns svenska akademiker i min omedelbara närhet, medlemmar i just KFMLr, som var mycket entusiastika över denna, hur de nu kunde vara det. Den var en ruskig historia.

   Dagens unga nyliberaler förefaller vara av samma kategori, och deras många olika föreställningar om vad som är ”verklig liberalism” är en exakt upprepning av extremvänsterns gräl om vad som var ”verklig kommunism”, och i båda fallen handlar det om totalt blindhet för allt som inte passar in i ideologin och om en mycket naiv tro på utopier. Undrar just hur många av dagens ungliberaler, libertarianer och vad de kallar sig, som kommer att skriva bekännelselitteratur om sin ungdoms synder om 25-40 år? Dystert att man aldrig får vara med om svaret på den frågan.

   Comment by Kerstin — 2008 03 24 2:52 #

2. Till Kerstin Berminge: Till det märvärdiga med den tidens politiskt troende hörde att de, trots sitt samhällsintresse, inte förstod, att en modell, hämtad från ett land som trots sin väldighet fortfarande i väsentliga stycken var ett u-land, knappast kunde flyttas över till det industrialiserade och avancerade och demokratiska Sverige.

   Jag kan fortfarande inte låta bli att skratta, när jag påminner mig en episod från rebellrörelsens tid i Uppsala: Jag satt under en kort tid i kårfullmäktige, där det också fanns några rebeller, och de brukade då och då begära ordet och, oavsett vad debatten gällde, hålla upp Maos lilla röda och så trumpeta ut: ”Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse!”

   Comment by Enn Kokk — 2008 03 24 10:23 #

3. Hela Säfves bok om rebellerna finns i fulltext på internet, för den som inta har turen att komma över ett ex på antikvariatet:

   Rebellerna i Sverige – dokumentation, kritik, vision

   Comment by gudmundson — 2008 03 24 16:38 #

4. Anmärkningar till socialdemokratins utveckling:

   Tror inte på Erlander att vänstersocialister-kommunister fördröjde välfärdsbygget med 10 år. På 20-talet var inte SAP klar över framtidslinjen – bara Wigfors hade en utvecklad teori. Vänsterut gjorde man misstaget att ryska revolutionens socialism skulle kirra det. Förståeligt – Lenin trodde länge att de utvecklade industriländerna i väst skulle följa exemplet. När det inte blev så försökte ryssarna ändå – med känt resultat.

   Historikern Eric Hobsbawm, känd för sina fyra stora översiktsverk (också översatta till svenska) framhåller efter Sovjetunionens fall positiva historiska effekter av SSSRs existens för omvärlden, förutom krossandet av fascismen påskyndandet av demokratiseringen och satsandet på folks välfärd. Med början i Nordvästeuropa spred sig den politiken till andra länder. I USA hade vi ju samtidigt New Deal.
   Enligt KG Galbraith utformades i Sverige en krispolitik på 30-talet oberoende av Keynes men med samma innehåll. Han nämner nationalekonomerna Dahmén, Ohlin och Myrdal.
   SAP tillämpade denna poltik i regeringskoalition med Bondeförbundet.

   Min poäng är att detta kunde fortsätta efter kriget genom Sovjets seger och att kapitalisterna av rädsla för att förlora allt måste backa gentemot kraven från stora folkmassor. I Sverige hade man redan börjat med Saltsjöbadsandan på 30-talet.
   Till detta kommer att storkapitalet vann stora förtjänster i Sverige genom Hitlers rustningar på 30-talet och USAs Marshallhjälp och krigsupprustning på 50-60-talet genom att här fanns en oskadad produktionsapparat. Det var då inte så svårt att göra eftergifter för fack och politiker.
   Men när allt detta ändrades, stod SAP handfallet. Det fanns ingen beredskap för attacker från aggressiva kapitalister och borgerliga partier. Man hade litat på att som det var skulle det fortsätta.
   Frågan är om partiet kan komma igen. Ungdomen är hoppet. Den ändrade genom sitt uppvaknade 1968 och några år framåt på mycket. De ska hyllas för detta , vi ska inte som vissa förstora tokerier och sekterism. Det var dock inte huvudsaken.
   Hoppas innerligt att jag en gång till får uppleva något liknande!

   Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 24 16:58 #

5. Läser just nu Billy Grahams bok Hur man blir född på nytt. Jag håller med då han i boken skriver att religion är människans försök att nå Gud. I uppslagsböcker definieras religion som ”tro på Gud eller gudar eller dyrkan av Gud eller gudar”.

   Enligt detta var MAO-ismen någon slags religion för dessa vilseledda individer som så dyrkade MAO-Tsetung.

   Det är väl därför kommunismen hatar kristendomen då den redan har funnit sin Gud och går inte att lura med en massa politiska lögner.

   Comment by john olsson — 2008 03 24 17:11 #

6. Till Sixten Andréasson: Också Ernst Wigforss måste nämnas bland dem som, i spåren av det begynnande 1930-talets massarbetslöshet, förnyade politiken i Sverige. Det är intressant att studera socialdemokratins siffror i allmänna val under 1930-talet: Det är helt uppenbart att den sjunkande arbetslösheten i kombination med Möllers första sociala reformer åstadkom en folklig mobilisering, som hade sina rötter i vad som hände just här i Sverige.

   Själv tycker jag att det ligger mycket i Erlanders argumentation: Splittringen av arbetarrörelsen kan knappast ha gagnat den nödvändiga omdaningen av det svenska samhället, och man kan i viss mening också se Erlanders resonemang som en honnör åt vänsteravvikarna: Bland dem fanns många idérika och begåvade människor, som – om de hade handlat mer konstruktivt – kunde ha bidragit till en snabbare utveckling i den riktning som var den samlade vänsterns.

   Comment by Enn Kokk — 2008 03 24 17:39 #

7. Till Per Gudmundson: Tack för tipset. Själv har jag förstås boken, men länken är värdefull för dem som inte har den.

   Comment by Enn Kokk — 2008 03 24 17:43 #

8. Rebellerna i Sverige är en väldigt läsvärd liten skrift som jag visserligen inte har läst på ganska många år nu. Använde sig inte Rebellerna av Laboremus lokal vid några tillfällen?

   Comment by Fredrik Jansson — 2008 03 24 20:12 #

9. Till Fredrik Jansson: Jo, rebellerna fick låna Laboremus’ lokal på Tiundagatan 37. Där anställdes, enligt vittnesuppgifter, förhör på rebellkamrater, som inte levde upp till rebellrörelsens stränga krav: Bland annat staplade man ölbackar (!) på de stackars kamrater, som var föremål för förhör.

   Jag var inte med men har hört det här och har också vid ett tillfälle berättat det här för Liza Marklund – hon ringde mig som ett led i researchen inför en av sina böcker.

   Comment by Enn Kokk — 2008 03 24 20:28 #

10. De främsta skälen till maoismens spridning var naivitet och en vilja att tillhöra en rörelse som man intalade sig var viktig (”vi har världens största land på vår sida”) och rättvis och human (”nej nej, Maos Kina är inte som Sovjetunionen”).

    Intressant är att det i SvD:s artikel står att maoistfanatikerna till och med fick medhåll från borgerliga ledarskribenter. Hur kommer det sig? Därför att Kina inte ansågs vara Hotet med stort H mot västvärlden. Kina var i själva verket en allierad till väst. USA var ju faktiskt inte det enda landet som invaderade Vietnam och stödde de Röda khmererna. Borgerligheten legitimerade maoismen i väst.

    I Kina handlade maoismen, kulturrevolutionen med mera om interna politiska strider bland partieliten.

    Comment by Hasse — 2008 03 24 20:41 #

11. Till Sixten Andréasson: Med bakgrund som industriarbetare och fackligt aktiv under 50-talet och studerande vid KTH på 60-talet, när ”dina” ungdomar försökte riva ner allt vad vi arbetare hade byggt upp, blir jag besviken på dig! Dessa barnsliga studenter hade inte en susning om vad industrin, facket och samhället behövde just då. De ville så gärna räkna sig till de ”intellektuella” gubevars men var beklagligt andefattiga och fåvitska.

    Comment by Lars Rudström — 2008 03 24 21:18 #

12. Till Kerstin: Blanda inte in dagens unga och deras förtroende för ett friare samhälle med ”rödvinsvänstern” på 60-talet. Jag tillhör, med mina 70 år, den liberala samhällsinrikting som försmår socialismen och dess ideologi. Varför kan vi lämna därhän ( en självklarhet behöver inte upprepas). Detta efter ett långt aktivt yrkesliv inom den producerande industrin bl.a. som fackligt aktiv i många år. Dagens unga är inte lika inbilska som 70-talets unga studenter.

    Comment by Lars Rudström — 2008 03 24 21:28 #

13. Till Enn Kokk: Absolut, Ernst Wigforss spelade en viktig roll. Tror inte att han var influerad av Keynes, hade nog tänkt själv, Men det bör ha varit ett stöd hos en del av de svenska nationalekonomerna.
    Han hade också pedagogisk förmåga att praktiskt förklara att pengar till arbetslösas spadar var en samhällsekonomisk vinst – inte förlust som borgarna ansett. Palme var nog inspirerad av detta när han i flera valrörelser berättade om sitt besök hos en småländsk småföretagare.

    Med min historiska snabbskiss sökte jag en förklaring till SAPs handfallenhet de senaste decennierna. Att man inte förstod att välfärdsbygget till stor del berodde på inre och yttre omständigheter – inte bara partiets vilja.
    Just nu ser det inte ut som de kan komma igen – jo,vinna valet 2010 går nog. Men med en socialistisk politik som riktigt alternativ till den borgerliga? Nej, det krävs ett riktigt uppror, som måste komma från de unga.

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 24 21:45 #

14. Bergcrantz, Säfve och Bolme avsvärjer sig sin ungdoms naivitet i intervjuerna. Det säger allt om dem! Ungdom har ingenting med naivitet att göra så länge man förstår frågan innan man oralt utbreder sig. Vilken livserfarenhet från svensk arbetarklass hade dessa personer?
    Arvidsson kommer jag svagt ihåg från några allmänna diskussionsmöten vid Stockholms Universitet, bl.a. på Värmland-Dals nation. Sällsamt omogen minns jag. Men det var ju de flesta vänstervridna på den tiden.

    Comment by Lars Rudström — 2008 03 24 21:53 #

15. Rudström:
    Massor av dagens unga är precis lika blint naiva i nyliberal riktning som bokstavsvänstern var då. Inte nog med det, de är lika glada i tanken på krig, terror och tortyr som en del galna vänsteranhängare var då, vilket man bl.a. ser i deras otroliga försvar av USA:s ageranden.
    Bara att läsa en del av deras bloggkommentarer för att se detta. De där som kallar sig libertarianer är otroliga i sin tro att det skulle bli bra bara regeringen inte lade sig i någonting, utan nöjde sig med att hålla polis och militär. Då förstår man inte mycket av hur människor fungerar, hur verkligheten ser ut och vad som skulle hända om denna deras dröm gick i uppfyllese. Tack och lov är denna utopi lika långt från vad som skulle kunna ske som den kommunistiska revolutionen var på 70-talet.

    Comment by Kerstin — 2008 03 25 4:49 #

16. PS Lars Rudström:
    Ber om ursäkt att ditt förnam föll bort. Det var inte meningen.

    Comment by Kerstin — 2008 03 25 4:50 #

17. Till Enn Kokk: Så var det ja. Det var, om jag kommer ihåg rätt, i samband med att ”renegaterna” fick paradera med dumstrut på huvudet från tågstationen och det skedde en skenavrättning. Sen måste man väl i ärlighetens namn säga att Rebellerna var en ytterlighetsrörelse inom ytterlighetsrörelsen. De flesta av de som blev maoister var trots allt ”världsförbättrare” (som jag tror Sten Andersson kallade det). Men ibland är ”The road to hell is paved with good intentions”… Vad gäller Liza Marklund så kommer jag ihåg när hon letade fakta inför boken, Den röda vargen. Jag har för mig att hon via studentkåren hamnade hos Pelle Rödin som hade något uppdrag där och satt i Laboremus styrelse.

    Comment by Fredrik Jansson — 2008 03 25 9:23 #

18. Har själv aldrig varit med i någon ”rörelse” men har med stort intresse läst de olika artiklar som är kopplade till dagens artikel i SVD. När jag läste om ”väckelsemötet” slog det mig att det här är ju som barnuppfostran. Om ungen inte tar reson så ruskar man den tills dess att den gör det. Men ungar såväl som gruppmedlemmar tenderar att inte göra som man säger utan som man själv gör och det tror jag är den grundläggande orsaken till att alla grupper och system förtär sig själva och till slut går under.
    Det är dock ett friskhetstecken att unga bryr sig och ifrågasätter ”självklara sanningar”. Dagens unga spelar på andra planhalvor och använder annan teknik men engagementet är inte att ta miste om. Det gamla vänstertänket är i stort sett kvar men kanaliserat till miljöområdet, ”reclaim the street” m fl men har även sina avarter i form av militanta veganrörelser som vill tillämpa enkla lösningar på komplicerade problem. Ack ja, varför ska den värld vi lever i vara så komplex?
    Svaret anser jag ligger inte i något utopiskt samhälle utan mer ett tillstånd av välbefinnande som hela tiden måste anpassas i takt med omgivningen och till tiden.
    Vilket leder in tankarna på den klassiska systemteorin att förändring är den ultimata livsstilen och målet fjärran från grupptillhörighet, nationsgränser, trosuppfattningar, språk, kultur. Låt allt bara flyta på som en ström i en bäck eller låt tusen och åter tusen blommor blomma.

    Comment by Björn — 2008 03 25 11:10 #

19. Till Fredrik Jansson: Och jag tror att det var Pelle Rödin som lotsade Liza vidare till mig.

    Inte heller jag menar något annat än att rebellrörelsen var mycket speciell. Men det hindrar ju inte att också andra grupper med mycket skarpt utmejslad ideologi skaffar sig skygglappar av det slag som Bo Gustafsson talade om.

    Comment by Enn Kokk — 2008 03 25 11:24 #

20. Kerstin: Liksom du retar jag mig på de unga? bloggarna som helt svalt den nyliberala ideologin. Men ändå hoppas jag på de unga – kanske inte denna generation, men…
    Ideologi = falskt medvetande (K. Marx). En del hinner nog ändra uppfattning genom att de konfronteras med verkligheten. För övrigt finns det många vänsterbloggare.
    Libertianer är nyliberaler in absurdum, så pass att de inte hotar något. Ser dem nu som behärskade av en extrem frihetslidelse – kan påminna om original på landsbygden förr.
    Ibland kan det vara värt att lyssna till dem. Blogge Bloggelito argumenterar mycket bra mot medias bild av 14 mars i Lhasa. Han kan själv kinesiska och visar på att foton och ögonvittnes skildringar stöder den officiella kinesiska versionen. De uppger också namn på de 16 dödsoffren. Den s k Tibetregeringen i Indien bara antalet döda utan namn – nu uppe i 140.
    Författaren Gore Vidal(släkt med Al Gore) är en annan libertian, som förtjänar trovärdighet. Han har forskat om Pearl Harbor och kommit till att japanernas anfall i dec 1941 var framprovocerat av president Roosevelt. Undersökandet gjorde han som äldre till en del av personligt intresse eftersom PH ledde till att han som 17-åring frivilligt gick ut i kriget mot Japan.

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 25 17:03 #

21. Jag har själv inte följt den argumention du hänvisar till. Om det är som du säger – vilket jag inte betvivlar – är det givetvis allvarligt. Fundamentalism finns överallt, inte bara den politiska, fackliga och religiösa. Den senare är jag dock mer rädd för! I ett demokratiskt samhälle kan vi nog bromsa fundamentalister av olika slag, men inte bland de religiösa monoteisterna.

    Comment by Lars Rudström — 2008 03 25 22:37 #

22. Mitt senaste inlägg var menat till Kerstin. Ingressen bara försvann vid avsändningen.

    Comment by Lars Rudström — 2008 03 25 22:38 #

23. Har med starkt stigande förvåning tagit mig igenom ovanstående kommentarer. För mig som är politiskt oberoende men definitivt mot extremer och gick med ett märke ”Stoppa vänsterextremismen” runt 1968 (och höll på att få stryk för det av dom) framstår vissa yttranden ovan som oerhört inkrökta vänsterut med stor ovilja att förstå att tider som svunnit aldrig kommer åter. Att jämställa nutida ”extremliberaler” med dåtida KFMLr-are som hävdade att ”det det kan inte hjälpas, några måste ställas mot muren” säger det mesta om den som jämför.

    Comment by Gunnar Bergquist — 2008 03 25 23:18 #

24. Jag har aldrig varit ens i närheten av någon maoistisk rörelse. Däremot befann jag mig under många år i närheten av många s k maoister och vänstersekterister av olika kulörer. Det jag kunde ana av deras partibildningar (bl a under arbetet under gruvstrejken 69-70) fyllde mig dock med en del förundran och inte så lite ömhet och medkänsla gentemot de huvudsakligen borgerliga ungdomar som drogs till dessa sekter. Visst fanns det undantag, sådana som besviket vandrade den långa vägen från SAP och vidare ut i ”renheten”. Men i de flesta fall var det här fråga om ett första engagemang som de drabbades av i ärliga och förståeliga försök att kasta loss från den begränsade ideoligiskt präglade värld som de hade vuxit i och fostras i. Glöm inte att en betydande del av den äldre samhällsbevarande generationen, 68:årsgenerationens föräldrar, under Nazi-Tysklands framgångsår, särskilt akademiker, ämbetsmän och officerare, visade alla tecken på att bli goda medborgare/medlöpare i ett tyskt Neueuropa. Javisst goda svenskar också. Här fanns det ju en viss samstämmighet. Fördjupa er i debatten 1940-42, om ni inte tror mig.

    En god vän till mig, ett framtrände namn och ideolog i den västyska studentrörelsen SDS (som var 68-årsrörelsen europeiska motor) berättade för mig att radikalisering av den tyska 68-årsgenerationen drevs främst av tre grupperingar: 1) Barn till forna SS-folk (som vill sona sina föräldrars brott), 2) barn till den nazistiska terrorns offer, dvs kommunister, socialdemokrater, koncentrationslägerfångar och internerade fackföreningsmänniskor (som ville ”hämnas” de oförrätter som deras föräldrar hade usatts för), 3) Barn till pascifister och kristna dissedenter som önskade fullfölja sina föräldrars etiska engagemang och skapa ett nytt samhälle, moraliskt och renare än det efterkrigskapitalismen var förmögen att frambringa.

    Den mest framgångsrika och den mest medlemsvärvande kampanj som den västyska 68-årsrörelsen hade, den riktade sig mot det tyska rättsväsendet och de jurister som hade gjort karriär under Tredje riket och där suttit och tillämpat den nazistiska rätten och som sedan i efterkrigstidens Västtyskland fortsatte som domare , lagmän etc och fungerade som åklagare. Den här kampanjen var så framgångsrik och mobliserade så många unga att de äldre studentledarna, som Rudi Dutschke, fick påminna kamraterna om att det också fanns andra viktiga mål att ägna krafter åt, nämligen SOCIALISMEN (den nödvändiga systematiska kritiken av det kapitalistiska samhället) och ANTIIMPERALISMEN (Indokina och den antikoloniala frigörelsen).

    När man i dag diskuterar den kuriösa svenska maoiströrelsen (och den norska kanske ännu mer kuriösa AKP-varianten) tycker jag att man väl mycket har snävat till perspektivet. Kanske är det också avsikten? Man slipper ju då att diskutera det som var huvudfåran i den internationella 68-rörelsen genom att knyta debatten och tillbakablickarna till en granskning av ett tusental inhemska maoister och deras försök att orientera sig i en värld, där föräldrarnas världsbild (i många fall) hade visat sig genomfalsk. Man slipper ju på det här sättet att ägna sig åt de så mycket viktigare frågeställningar som en bredare ungdomsgeneration på 60-talet brottades med. Genom att snäva till perspektivet slipper man också bli påmind om den större frigörelse som de här åren innebar och pekade fram emot. Den som inte förstår vad det här har innburit för klimatet i våra samhällen rekommenderas att att åka och försöka leva i stater och system som inte har haft någon 68-revolt.

    Enn Kokk historieskriver och menar att de av 68-årens radikaler som hamnade i SAP i stor utsträckning besviket lämnade partiet, när man fann att huvudfåran i partiet inte var tillräckligt radikal. Därigenom blev partiet mindre radikalt, konstaterar han Men idag är det svårare, fortsätter han apropå en ÖK-ledare med rubriken LÄNGTAN EFTER RENHET.

    ”Socialdemokratin har ingen avancerad ideologisk debatt, allra minst om hur man ska kunna bryta kapitalets makt i produktionslivet. Vänstermänniskor i partiet blir till och med åthutade: Här finns över huvud taget ingen höger- eller vänsterlinje; vi är alla socialdemokrater. Och skräm inte upp den feta medelklassen! I värsta fall är socialdemokratin inne i en process, där socialliberaler och kampanjmakande funktionärer definitivt tar över, en process som ändar i ett parti som bra mycket liknar USAs demokrater. Blir det så, blir många av oss som har burit upp det här partiet hemlösa.”

    ”Ack ja”, kommenterar ”Björn” – varför ska den värld vi lever i vara så komplex?”
    ”Svaret , menar han, ”ligger inte i något utopiskt samhälle utan mer ett tillstånd av välbefinnande som hela tiden måste anpassas i takt med omgivningen och till tiden.
    Vilket leder in tankarna på den klassiska systemteorin att förändring är den ultimata livsstilen och målet fjärran från grupptillhörighet, nationsgränser, trosuppfattningar, språk, kultur. Låt allt bara flyta på som en ström i en bäck eller låt tusen och åter tusen blommor blomma.”

    Jag tar gärna, Björn, de här framtidsorden till mig, de är sympatiska i sin öppenhet, men finner samtidigt att de behöver en ideologisk komplettering, så att inte framtiden blir en färd på ett stormigt hav utan någon som helst kompass. Sådana färder kan sluta illa. Vad har vi för ideoligisk beredskap inför en framtida resursknapp värld och där de ekonomiska systemen har brakat samman? Väntar enbart barbariet bakom dörren? Och den starkes rätt?

    Samtidigt tycker jag att vi det allmänna ”ojandet” över sekteristiska avvikelser i det förflutna inte ska vara så förblindade så att vi inte ser de sekteristiska tendenser i våra egna organisationer- och den diskussionskultur som där råder. Var finner vi de principiella meningsbrytningarna? Var finns den övergripande systemkritiken? (Är dagens byråkratiskt kapitalistiska EU-demokrati slutmålet?) Och hur kommer det sig att bloggarna här på nätet inte verkar vilja komma upp ur sina skyttegravar och vilja ta åt sig av varandras argument? Utan bara verkar vilja propagera. Vår tendens att bortdefiniera dem som inte passar inom de egna ramarna, är det inte hållning som påminner om sekteristernas längtan efter renhet? Som väl också utmärkes av en ovilja att beblanda sig med dem som inte delar den egna tron/patentlösningarna?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 25 23:53 #

25. Det är ju dessvärre en stor och viktig skillnad mellan vänstern på 60-talet och liberaler och libertarianer idag. Den förra rörelsen, inskränkt och verklighetsfrämmande som många i densamma var, vände sig mot och kritiserade makten, både den politiska och den ekonomiska. Dagens liberala och libertarianska ungdomsrörelser kämpar därmot med och för makten, framför allt för den ekonomiska makten. Det gör den mycket obehagligare än vänstern var då och ofantligt mycket starkare. Maktens ungdomsrörelser har vi ju sett andra exempel på genom historien.

    Den värld vi ser växa fram nu är inte en värld god för några andra än de väldigt rika, och deras medlöpare och trogna tjänare, och när stora delar av ungdomen inte har den blekaste aning om hur vår historia sett ut de senaste 200 åren, och kämpar för just denna utveckling, då kan åtminstone inte jag vara speciellt optimistisk. Sedan finns det förvisso ungdomar med mycket förnuftigare åsikter också. De har dessvärre inte de resurser som de liberala och libertarianska ungdomarna har.

    Man behöver bara läsa lite av vad nyliberalernas guru Johan Norberg skriver, för att bli förskräckt. Hans beskrivning av liberalismens historia (som jag tänkte länka till här men fann att den är borttagen från nätet), där han bl.a. dömer ut J S Mill som en svikare av de liberala idealen, och av historien, är bedrövlig och när det är sådant många av dagens unga läser och tror på, vilket är fallet, då är det dystert.

    Vem av oss, som läst lite mer historia, anser att människor i Europa blev befriade under 1800-talet och att de då, genom liberalismens försorg, hade kastat av sig förtrycket (men sedan kom socialliberalismen enligt Norberg, och förkastade den sanna liberalismen)? Jag har fått en hel del belägg för att detta är vad många liberaler tror, och fortsättningen på deras historieskrivning är att sedan kom den långa ofria tiden med socialistiska/kommunistiska (som är samma sak enligt dem) styren i Västvärlden, då, underförstått, vi alla blev mycket ofriare än våra förfäder var under 1800-talet.

    Jag har i varje fall levt mycket friare än mina föräldrar gjorde och mina far-och morföräldrar ska vi inte tala om. Min pappa blev exempelvis utackorderad till lägstbjudande som barn och for väldigt illa under flera av sina barnaår. Jag är så tacksam att han fick gå bort innan man började ackordera ut våra gamla till lägstbjudande, i god gammelborgerlig anda.

    Ovanpå detta ska ungdomarna, enligt alliansregeringen, specialduvas om kommunismens skuld. Ingenting om varför kommunismen uppstod, ingenting om de verkliga förhållanden som människor levde under, i Europa och inte minst i Ryssland, tiden före revolutionen, och ingenting om skillnaden mellan socialdemokratin och kommunismen, där de idag istället ska lära sig att sätta likhetstecken mellan dessa båda och i grunden mycket olika politiska inriktningar.

    Ber om ursäkt för att det blev långt det här.

    Comment by Kerstin — 2008 03 26 3:21 #

26. Världen är komplex, ja. Och det enda beständiga är förändring. Det mesta av det som styr utvecklingen sker sedan decennier utanför den nationella politikens kontroll – nationalstaten har inte på länge kunnat kontrollera den globala utvecklingen. Nationalstaterna har heller inte lyckats skapa de globala system som skulle behövas. Pengarna och makten hovrar över de demokratiska institutionerna, i stort sett ouppnåeliga. EU är en byråkratisk, delvis odemokratisk klumpeduns, men bättre än ingenting.

    Ingen rationellt tänkande person kan heller bortse från att liberalismen var sin tids radikala rörelse, bärare av upplysningstankarna. I spåren av liberalismen kommer socialismen, och särskilt i folkbildningens historia är det svårt att bortse från detta. Liberalerna tog striden med de konservativa först. Socialismen lyfte den stora massan, men ingen tror väl på allvar att det skedde i ett vacuum? Utan industrialisering och kapital hade det inte hänt. Hur sedan makten och kapitalet sedan skulle organiseras är ju ett faktum – det privata ägandet verkar vara det vi föredrar.

    Jag ser heller inte socialismen, läs SAP, som en rörelse som på allvar fick den lilla människan att tänka friare eller större. Den stora massan har alltid undergivet knogat på, vare sig det har skett i feodala eller kapitalistiska strukturer, oavsett ideologisk överbyggnad. Den stora massans individer har heller aldrig i något större antal, varken nu eller då, format egna, självständiga analyser av den komplexa världen. Det är alltid andra, en mindre elit, som gör detta.

    Personligen tror jag att litteraturen och rockmusiken har varit en större bärare och spridare av frihetliga idéer…för att inte tala om filmen! Konsten har alltid föregripit politiken, även om politiekn har tolkat och formaliserat idéerna.

    Jag har ängnat betydligt mera tid åt att undersöka människans psykologiska struktur än samhällsstrukturerna – det föreföll logiskt då, eftersom samhället är summan av varje enskild. Där fascinerades jag av människans skuggsida, de blinda fläckar vi alla har, som ytterst skapar den ”längtan efter renhet”, som Enn skriver om. Ju mer vi avlägsnar oss från vår skuggsida, ju mer vi förlägger det onda utanför oss, desto farligare blir vi. Precis det som Anders T skriver: ”Samtidigt tycker jag att vi det allmänna “ojandet” över sekteristiska avvikelser i det förflutna inte ska vara så förblindade så att vi inte ser de sekteristiska tendenser i våra egna organisationer- och den diskussionskultur som där råder.” Jag skräms av sekteristiska tendenser, oavsett var de finns och vad de innehåller. Självklart ska ungdomar och för den delen vi andra, upplysas om kommunismens, likväl som alla andras, illdåd. Något annat vore väl otänkbart?

    Under min skoltid ställde jag en fråga som var tabu, nämligen hur och varför Sverige ställde sig utanför andra världskriget, och ifall det inte hade en stor effekt på välfärdsstatens utveckling under decennierna efteråt…jag fick aldrig några svar.

    I min undervisning försöker jag skapa ett klimat för frågor. Många av mina studerande vill att jag ska leverera något de bara kan ta in och spotta ut igen, men jag faller så sällan som möjligt i den gropen. Jag fick nyss en reflektion över de stora linjerna i utvecklingen under förra millenniet som jag vill återge, apropå ungdomar. Så här skriver en 18-årig flicka:

    ” I alla böcker och under alla lektioner pratar vi om utveckling och framåtskridande. Jag förstår egentligen inte vad utveckling är och vad det ska vara bra för. Vad är det egentligen som har blivit bättre och varför gräver man inte djupare i historien för att verkligen hitta det som gick fel. Jag tror till exempel inte att det är så lätt att man kan säga att vi har kristendomen att skylla för den patriarkala maktordningen vi har haft de senaste årtusenden. Saker som hände långt tidigare tror jag hade en större och mer avgörande roll för hur samhället skulle formas. Jag ser inte på historien som en linjär funktion som hela tiden rör sig uppåt. Det tycks för mig som att allt är lika bra, att det inte går att sätta något värde på att saker och ting är på ett sätt eller ett annat. Det verkar snarare som att saker går runt, runt och att ingenting är nytt. Enligt kvantfysiken finns allting hela tiden. Jag försöker så gott jag med min begränsade mänskliga hjärna att förstå det.
    En sak som jag stör mig mycket på är begreppet frihet. Många talar om hur vackert och viktigt det är med frihet. Slavarna blev fria, de livegna bönderna blev fria, människor skapade demokrati och blev fria och kvinnorna blev fria. Allt jag ser är bara olika former av förtryck. Det verkar för mig nästan som att det inte går att undvika att folkgrupper förtrycks. Ulf Lundkvist har gjort en seriestripp om en träl som blev fri. Trälen ropar ”yippie, nu kan jag skaffa mig vilket skitjobb jag vill”. För mig lever inte de demokratiska länderna idag i frihet. Vi lever under ett förtryckande ekonomiskt system som kallas kapitalism. Jag ser inte heller hur kvinnor har blivit mer fria. En framgångsrik kvinna idag är en kvinna som lyckas hålla uppe de gamla normerna samtidigt som tar sig själv mer så kallade manliga egenskaper och anpassar sig till den manliga världen.”

    Jag är inte särskilt orolig över ungdomens förmåga att ställa frågor. Det är fortfarande en mindre andel som ställer frågorna, och det tror jag inte kommer att förändras. Däremot är frågorna friare och söker inga enkla svar. Jag tror att du kan vara lugn, Kerstin.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 26 11:39 #

27. Rättelse om Johan Norbergs uppsats. *Den hade inte försvunnit från nätet utan det var fel på min länk. Nu har jag hittat den igen, så här är länken:
    Liberalismen.De individulistiska idéernas historia

    Comment by Kerstin — 2008 03 26 14:01 #

28. Till Ann-Christin S: Det är en fin betraktelse du har har levererat. Ett svar har jag: Den skapande människan är ”fri” . Åtminstone under de ögonblick när skapandet sker.
    Det är risk för att de här webbkommentarna blir långa. Nöjer mig därför med att kommentera en punkt i ditt läsvärda inlägg: nämligen ”Hur och varför Sverige inte gick med i världskriget”. Alltså den fråga du ställde under din skoltid men aldrig fick något svar på.

    Närmast till hands ligger väl tanken att vi 1941 skulle ha gått med i världskriget (eller drivits in i kriget mot Ryssland och med Nazi-Tyskland.) Jmfr med den i Finland omhuldade drivvedsteorin, man kommer in i ett krig genom små steg utan att riktigt fatta beslut om saken.
    Den skickliga återhållande neutralitetspolitik som Per Albin bedrev, inte minst gentemot högerns och officerskårens aktivistiska framstötar (Läs Björklunds avhandling om Sverige och Barbarossa) räddade oss från mycken olycka. Finländarna kunde ju efter kriget skylla på att de blivit angripna och fått avträda land till grannen i öster i Vinterkriget 1939-40. Men vad skulle vi ha hänvisat till 1945, om vi hade stridit på Hitlers sida och befann oss bland förlorarna? Och vilken handelsmässig position hade vi då haft efter kriget?
    1944-45 fanns det personer som hade sett att vi gått med i kriget – men då på de allierades sida. Men också här avvisade Per Albin Hansson och SAP de aktivistiska tankarna. (Eller rättare sagt länkade in dem på mera humanitära ”hjälpande” banor.)

    OK, hade Sverige gått in in kriget väldigt tidigt, t ex vintern 43-44, hade vi förmodligen kunnat bidra till att förkorta andra världskriget genom att den tyska krigsmakten och den tyska vapenindustrin hade fått problem med malmråvaran, eftersom ett svenskt inträde i kriget skulle ha inneburit ett stopp av leveranser från de norrbottniska gruvorna. Men jag har inte hört talas om att några sådana tankar väcktes. Hade Sverige gått in 1944 eller senare är det inte sannolikt att världskrigets förlopp hade kunnat förkortats, eftersom det tar avsevärd tid innan malmstycken förädlas och omvandlas till stridbara produkter. Så Förintelsens förlopp (och fullbordan) hade vi knappast kunnat påverka genom att ett inträde i kriget. Däremot hade vi som stridande säkert ha fått uppleva att många av våra industristäder hade blivit bombade, att många civila blivit dödade eller lemlästade och fått se barnfamiljer evakuerade till landsbygden… (det fredsegoistiska argumentet) Våra möjligheter att efter kriget göra en flyktinghumanitär insats hade också avsevärt reducerats. I juli 1945 mottog Stockholms frihamn fartyg med tusentals överlevande från tyska fångläger, liknande transporter skedde till Malmö m fl hamnar. Dessförinnan kom de vita bussarna. På Nordiska kompaniet höll greve Bernadotte af Wisborg i maj 1945 ett tal för personalen. Han erinrade om våra minnen från fornstora dar, då Sverige var en stormakt av rang.
    Men nu skulle vi i stället bli en ”humanitär stormakt”, framhöll han. En fredsälskande nation som skulle medverka till att krig och konflikter inte skulle behöva uppstå.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 26 15:45 #

29. För mig är det självklart att ingen vettig statsledning väljer frivilligt gå i krig – för hur höga syften som än anges. Per Albin Hansson och hans samlingsregering handlade klokt, vilket vi som lever nu ska vara tacksamma för. Att eftergifterna för Nazityskland gick för långt är det lätt att bedöma efteråt.
    England och Frankrike förklarade Tyskland krig först efter att ha svikit Tjeckoslovakien 1938 som Frankrike var i föbund med. England kunde inte svika ockå vid anfallet på Polen, speciellt som Sovjet hade gjort rockad. Inte så konstigt eftersom västmakterna hade avvisat Sovjets hjälp för att försvara Tjeckoslovakien året innan.
    USA förklarade inte krig mot Nazityskland, det var tvärtom Hitler som förklarade USA krig i dec 1941 efter Pearl Harbor.
    Anders Thunberg visar tydligt på hur vansinnigt det skulle varit för det lilla Sverige att förklara Tyskland krig.

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 26 16:33 #

30. Det jag gillar med den här bloggen är Enns långa inlägg, men även de långa kommentarerna. Nu finns det gränser även för dessa, så jag ska fatta mig kort. Till herrarna angående andra världskriget: jag har naturligtvis skaffat mig svar angående Sveriges hållning senare, och instämmer i din beskrivning, Anders T. Naturligtvis var det klokast som skedde. Lika naturligt är att Sveriges välstånd till viss del beror på detta. Nej, ingen vettig stat går utan vånda ut i krig.

    Det jag menade var att länge fick inte ens FRÅGORNA ställas. I min historieundervisning var det tvärtyst i detta ämne. I min kommunistiska släkt såg man kriget delvis annorlunda, farfar satt t ex internerad långt upp i Lappland. Vilka frågor får inte ställas idag, kan man undra.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 26 19:04 #

31. Ja förstod naturligtvis att du som historisk studerad, Ann Christin S. kände till allt det här, men jag tänkte på att en yngre generation kan komma att ställa de självklara moraliska frågorna igen. Och då kan det vara bra att även våra erfarenheter finns att läsa för den som letar på nätet.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 26 19:42 #

32. Till Ann Christin: Övertygad om att du är en bra lärare och får elever att ställa frågorna. Men det lyckas inte alltid, som bekant. Själv var jag lärare i fysik,matematik och statistik mm, inte i historia och samhällskunskap. Tror det är svårare.

    Lite oklar över vad du menar om nationalstaterna kontra globalisering och att EU är bättre än ingenting.
    Likaså ”ingen vettig stat går utan vånda ut i krig”? Själv skrev jag ”att ingen vettig statsledning väljer frivilligt gå ut i krig – hur höga syften som än anges”.
    Är det skillnad? Utgår från att du menar samma sak, men hur man formulerar sig spelar roll.
    ”utan vånda” – kanske våndades Bush ändå?
    Och stat är för mig inte samman sak som statsledning.
    Med vänlig hälsning till dig i ett skolvärv som jag lämnat.
    Sixten

    Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 26 19:43 #

33. Svar till Ann Christin Sandlund:
    Jag känner mig inte ett dugg lugn, och orsakerna till detta är många fler än dem jag tagit upp här. De andra ska jag inte ta upp här dock. Min enda tröst är jag har framtiden bakom mig och att jag fick leva mina bästa år i vad som var världshistoriens bästa kompromiss.

    Comment by Kerstin — 2008 03 27 1:01 #

34. PS till Ann Christin Sandlund:
    Dessutom förstår jag vad som har blivit bättre, eller snarare blev det under mitten av 1900-talet. Det var den mer jämlika fördelningen av samhällets resurser och produktion :-).
    Men det var då det.

    Comment by Kerstin — 2008 03 27 1:05 #

35. Jag hoppas att många läser den här bloggen, som jag upplever som sant folkbildande. Nu till vad jag menar med nationalstater, globalisering och EU.

    Nationalstatens (i sin vedertagna mening) ”dekonstruktion” som finansiell aktör inföll efter Bretton Woodssystemets sammanbrott i samband med oljekrisen, för att uttrycka det kort och rätt bristfälligt. Om man vill läsa om Sveriges utveckling, med flera alternativa synpunkter, kan man göra det i en diger lunta här:http://www.regeringen.se/content/1/c4/12/06/a69239d4.pdf

    Petrodollarn skapade (tillsammans med andra faktorer) som bekant en global finansmarknad, långt innan de politiska systemen hade hunnit ikapp. EU är det bristfälliga organ vi har för att i vår del av världen, tillsammans med andra, liknande organ, hantera en global värld politiskt. Min förhoppning är att EU kan utveklas till en mera demokratisk plattform för Europas stater.

    Här vill jag också inflika, som en kommentar till Kerstin, att fördelningen visserligen var jämlik och folkhemmet var gott, men redan då, på 1970-talet, ansåg jag att vår ekonomiska välfärd hade skapats på fattiga länders bekostnad, och ur ruinerna av ett fasansfullt krig. Det var omöjligt för mig att bara se till vårt egna folkhem, även om jag fick njuta frukerna. Min far arbetade i Oman, på Java och i flera stater i Afrika under perioden, så jag sakande inte kunskap om sakernas tillstånd.

    Jo, jag försöker (med betoning på försöker) ”förlösa” mina studerandes egna tänkande och frågeställningar. Ibland lyckas vi tillsammans skapa en atmosfär av att ah sagt något omistligt. Ofta sitter de med blanka ansikten och mina försök dalar som papperssvalor till marken. Lärarjobbet är himmel och helvete, sällan ett ljummet mellanläge (detta sagt särskilt till kollagan Sixten).

    För att återgå till nationalstatens dekonstruktion, och effekterna av att denna kollektiva idé faller (som sysselsatt mina tankar de senaste 15 åren) så har denna diskussion också kommit in i folkbildningen. Som hermeneutiker hade jag svårt att ta till mig poststrukturalism och dekonstruktion, det kändes som fritt fall i mitt tänkande, men efter många års stretande har jag i alla fall en basal idé om vad det står för. Hur som, jag väljer att citera Bosse Bergstedt, en av folkbildningens moderna teoretiker. (Vår mest kända är annars Bernt Gustavsson):

    ”Genom en dekonstruktiv analys visas hur unga vuxna idag söker identitet, mening och kunskap på ett annorlunda sätt än vad som har vanligt i det moderna samhället. Den aktuella generationen kännetecknas av att vara individualister som strävar efter att förverkliga sina individuella livsprojekt. De strävar efter att skapa rörelse i sina liv, vilket bl.a. tar sig uttryck i att de förflyttar sig från en plats till en annan, från den ena situationen till en annan. En rörlighet som också visar sig i det språk med vilket de gestaltar sina biografier.

    Detta är en utveckling som helt klart kommer att få betydelse för folkbildningens framtid. Historiskt har folkbildningen utvecklat kunskap som byggt på ett kollektiva perspektiv. Idag går det inte längre att fasthålla nationen, folket och det kollektiva som en given utgångspunkt. Istället borde man fråga sig vad som händer när folket har myndiggjort sig själv? Faller folket då bort, upplöser sig själv? Vad kommer då istället? Vad ersätter folkbildningen?”

    http://gem.sam.lu.se/ped/personal/bb/

    Ja, detta är vad vi stretar med i folkbildningen. Samtidigt som det är spännande, är det på många sätt, för en lärargeneration som i huvudsak är 55+, en jäkla svår utmaning.

    Och slutligen: jag skiljer på ”stat” och ”statsledning”. Max Webers definition gäller nog än.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 27 11:07 #

36. Ann Christin Sandlund:
    Med sådana historielärare kan Timbro lägga ner sin folkbildning.

    Comment by Kerstin — 2008 03 28 4:07 #

37. Trist att meningsutbytet tycks sluta där, Kerstin.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 03 29 15:07 #

38. Meningsutbytet slutar inte alls – det fortsätter både på min och Kerstins blogg, och här också, hoppas jag. I allra bästa sämja, vill jag påstå. Respekt, demokratiska spelregler och en humanism i botten, det tycker jag kännetecknar oss som vistas här. Sedan i vintras läser jag Kerstins blogg med stor behållning. Enn Kokk har lotsat mig vidare till många intressanta bloggar. Många är gamla vänstermänniskor, men jag är öppen. Mitt hjärta bultar för alltid på min vänstra sida. Däremot är jag inte säker på att gammal retorik och politik fungerar i en ny tid.

    När åsikter och världsbilder bryts, då blir verkligheten synlig. Den svårfångade, svårbeskrivliga, men enda verklighet vi har. Jag skulle sakna den här platsen mycket, om den skulle försvinna. Likt en italiensk piazza öppnar den för samtal, umgänge och skilda åsikter. Jag är en medmänniska, inte en motmänniska.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 29 15:25 #

39. Underlig vändning som den här diskussionen ”om längtan efter renhet” har tagit.

    I det här fallet är det ”kommunister” på vänsterkanten som får veta att de hyser en
    oresonlig längtan efter ”renhet”. Lite märkligt eftersom det vanligtvis är kommunister som brukar kritisera liberaler och borgerliga ankarkister för att lida av denna åkomma.

    De renhetsivrande vill skydda sina ideal, det vet hur man definierar det rätta, vilka som är ”onda” och ”goda” i världspolitiken och vad vi andra måste rätta oss efter. Bort med oss alla andra, alla vi skeptiker, ”tredje-ståndpunktare”, alla vi som inte riktigt kan urskilja vad som är det absolut rätta. Oviljan t ex (för att ta en aktuell problematik) att beblanda sig med Hamas-anhängare, med araber och med s k terrorister” – det kan dock leda till en isolering och att viktiga frågor aldrig blir lösta.

    I teaterstycket ”De smutsiga händerna” låter Jean Paul Sartre hjälten hånas av den kommunistiske partiledare som hjälten fått i uppdrag att mörda:

    – Vad du håller på din renhet, min lille pojke! Vad du är rädd att för att bli smutsig om händerna!
    -Renhet är en åskådning för fakirer och munkar. Ni andra, ni intellektuella, ni borgerliga anarkister, ni använder den som en förevändning för att slippa göra någonting.

    För Sartre (och för socialdemokrater) är smutsade händer en ofrånkomlig följd av att man blandar sig i tidens strider, vilket är nödvändigt om man vill bidra till mänsklighetens frigörelse.
    Bedriver man politik (med vilja att förändra) är det ofrånkomligt att man smutsar sina händer, medan längtan efter renhet
    är att det samma som att bidra till status quo. Demokratisk politik bygger på dialog, men också på att beslut träffas, där ofrånkomligt några står som förlorare.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 04 26 15:45 #

40. Till Anders Thunberg: Begreppet de smutsiga händerna använde jag, givetvis med ett lån från Sartre, i den värvningsbroschyr jag skrev för Laboremus hösten 1960, när jag hade blivit ordförande.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 26 17:40 #

41. Till Enn, och Anders T. Jag ska inte blanda mej i det här intressanta meningsutbytet, men jag kan inte låta bli att citera en dikt på ångermanländska av Birger Norman (ur samlingen Speleka, 1980):

    Renhännren

    Den som int lägg sä i
    ha inge å dra sä ur.
    Å inge hänner å tvätte.

    Den som ta i
    jett fo en del dynje
    på fingra.

    Men når allt
    komma tell allt,
    va ha renhännren
    uträtte i väla?

    Comment by HO — 2008 04 26 18:52 #

42. Till Hans O Alfredsson: Bravo! Exakt min ståndpunkt.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 26 21:14 #

43. Till Enn. Apropå ståndpunkter och Birger Norman, såna tyckte han ju inte om. Ja, det vet du ju; du har säkert hans bok ”I stället för ståndpunkter”, Rabén & Sjögren 1978, i någon hylla.

    Jag ska inte citera allt han skriver om det, men något:
    ”Det är något skumt med ståndpunkter. Det syns redan av själva språkbruket: att inta en ståndpunkt. Ståndpunkter är ett slags positioner; postament för åsikter. Positioner är statiska. Från en intagen position värjer man sig. Som en ämbetsförvaltare eller makthavare. Från ståndpunkter värjer man sig också”

    Vidare:

    ”En ståndpunkt kan vilken energisk slagmaskin som helst ha. Linjer, ett snabbt eller eftertänksamt sätt att röra sig, att glida in och tackla, att få det orörliga ur balans är en svårare konst.”

    Och:

    ”I stället för att inta en ståndpunkt, kan man välja en riktning.
    Ord?
    Ja – de är mycket viktiga”

    Han hade ju för resten en liknande inställning till ideologier och ideologer. Hävdade att Wigforss var teoretiker, aldrig ideolog.

    Comment by HO — 2008 04 28 10:14 #

44. Till Hans O Alfredsson: Kul turnerat. Men linje känns här mer krystat än ståndpunkt.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 28 11:05 #

45. Vilken intressant debatt, komplett med Birger Norman på världens bästa dialekt. Nån här som minns L.A. Ledin? Jag har ärvt en bok av L.A. Ledin, Hembygdsförlaget Stockholm, tryckt hos Bröderna Borgström, Motala, 1938. Den heter Folklivsskildringar och ska bli fin läsning. L.A. Ledin skrev även dikt på Ångermanländska; en ofta reciterad av min far var ”Skrömta”: ”Så i(u?)nnerlitt rädd som ja vart häromåre kan aldri nån människä tro; ja lög int ett dugg, de va som pa håre; ja höll rakkt på dåndimpen fo…” (ur minnet). Mot slutet när ”källinga” blev ordentligt rädd för skrömta ”gjorl” hon sig ”gurnsti och go” i sängen, så sista raden var ”skrömta ä bra nog ändå”. Ungefär.

    Sixten Andréasson:

    ”…Författaren Gore Vidal(släkt med Al Gore) är en annan libertian, som förtjänar trovärdighet. Han har forskat om Pearl Harbor och kommit till att japanernas anfall i dec 1941 var framprovocerat av president Roosevelt…”

    Plus andra konspirationsteorier. Jag är rädd att Gore Vidal är ungefär lika trovärdig som Ilan Pappes, Sixten. Det blir fiction, skönlitteratur, av alltihop. Dikt och fantasi. Men passar väl dem som är ideologiskt trimmade att ta in såna teorier.

    Comment by A-K Roth — 2008 04 28 15:08 #

46. Kanske borde man fortsätta på metaforlinjen…en diskussionslysten påpekade vid frukostbordet att ”ren” alltså betyder att man aldrig behöver ändra sig, aldrig inse att man har haft fel. Slutsats: att vara rigid = att vara ren. Att ha ”fasta ståndpunkter” enligt Birger Normans språkbruk.

    Men för att fortsätta på metaforlinjen: vill man ha rena händer finns ju tvål. Tvättar man sig blir man ren om händerna igen. Tvålen skulle ”avmetaforiserad” kunna stå för ”förlåt” eller ”ursäkta, jag hade fel”.

    Är det särskilt svårt att tvätta händerna inom politiken? Går man hellre omkring otvättad och pratar om rena händer?

    En viktig bakomliggande faktor: viljan till makt (Nietzsche) och den prestigeförlust man upplever över att man har haft fel. Men då svarar min diskussionspartner: Gandhi! Finns det för få ”ghandis” i politiken?

    Comment by Anders Thunberg — 2008 04 28 20:03 #

47. Anders, jag tror många inom politiken har alldeles för svårt att två sina händer. Det kommer prestige och envishet in i bilden, egenskaper som jag tror finns i övermått hos politiker och andra makthavare till alfahannar/alfahonor. Inom amerikansk politik finns begreppet deny, deny, deny: förneka, förneka, förneka. När någon då offentligt offentligt tvår sina händer, ber om ursäkt, som t.ex. Jesse Jackson efter att ha kommit med en antisemitisk ”slur” för många år sedan, gick det hem hos många. Han sa bara helt enkelt, ”Forgive me. I was wrong.”

    Om både Ghandi och Martin Luther King, en som följde Ghandi i civil disobedience, kan ju sägas att de båda mördades. Det finns en anledning till att det finns för få Ghandis i politiken, tyvärr.

    Comment by A-K Roth — 2008 04 28 22:04 #

48. Till A-K Roth. Minns och minns, men det är klart man känner till L A Ledin. Jag har flera böcker av hans hand i min hylla, både dikt och sakprosa. ”Ångermanländskt folkliv”, utgiven 1938, är närmast oumbärlig för varje jorddragen ångermanlänning (för att tala lite birgernormanska igen). Kniper det kan jag nog också erinra mej något om Ledins liv och leverne.

    Comment by HO — 2008 04 28 22:46 #

49. Till HO och A-K Roth: Tack för att ni väckte till liv igen ett välkänt begrepp från min barndom: ”skrömta”. Min faster, Alma, lärarinna under många decennier i Mariebergs skola, Bjärtrå församling, underhöll mig som barn med många historier om ”skrömta”.
    Alma fick som nyexaminerad lärarinna från seminariet i Härnösand sin första tjänst i södra Lappland. Som elev i sin allra första klass hade hon bland andra den unge Helmer Grundström. Han måste också ha fått lyssna till alla de här ruggiga historierna om ”skrömta”.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 04 29 11:52 #

50. I retrospekt, börjar nog dikten Skrömta, ”Så ’himmelens’ rädd…”

    Bästa delen för oss barn gick lite så här:

    Hustrun, a Brita: ”He unna däg oxe nog äre fell gruvligt, sa källinga elakt a vasst. Jag låg just a drömmde, ja hadde så juvlit, ja tyckte ja slog dä mä’n kvast.”

    Comment by A-K Roth — 2008 04 29 14:26 #

51. Till Anders Th. Jag ska inte ockupera den här bloggen, men apropå vad du skriver om din faster måste jag citera ur Gunnar Balgårds i alla avseenden storslagna biografi om HG (förmodligen har du redan läst):
    .
    ”Alma Thunberg hette en ung lärarinna. Hon var från Bjärtrå, pedagogiskt utbildad, och kunde undervisa i härligheter som geografi och naturkunnighet, hon slogs inte med pekpinnar, och föreslog rättelser med vänlig röst om barnen svarade fel. Det pedagogiska våldets, den ensidiga innanläsningens epok var förbi. Helmer Grundström stortrivdes under detta sitt fjärde skolår, förundrad över mildhetens temperament hos en människa, vars like han knappast förut mött.”
    .
    Det du! Och har du inte läst biografin, som ju heter ”Detta är mitt land” (Leopard förlag), gack genast och gör. Börjar man läsa slutar man inte.
    .
    GB skriver för övrigt att året med Alma Thunberg ”sannolikt” var HG:s sista skolår. Sen var han ”getare i tre år” (enligt vad han själv långt senare uppgav i ett brev till Tor Bergner), konfirmerades och gav sig ut i livet som ”färdig arbetskarl”.

    Comment by HO — 2008 04 29 19:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.