När Folket i Bild såldes till fienden
25 mars 2008 14:19 | Media | 15 kommentarerMed posten fick jag i dag en bunt gamla Folket i Bild, som vanligt inköpta på Tradera. Bland dem fanns ett mycket speciellt nummer (42 1962), det där försäljningen av Folket i Bild till ärkefienden, Åhlén & Åkerlund, bekantgjordes.
Chefredaktören, Ivar Öhman, kommenterar försäljningen i beundransvärt återhållsam ton. Han redovisar öppet de problem som låg bakom beslutet: stigande förluster, föranledda av fallande upplaga. 1960 hade FiB tappat 25.000 köpare, 1961 ytterligare 20.000, 1962 10.000 till. Upplagan låg 1962 ändå på 128.000 exemplar – men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.
FiB var ingalunda ensam om att se upplagan rasa under den här perioden. Bildtidningen Se förlorade till exempel under samma period 40.000 köpare, 18 procent av upplagan. Man kan väl gissa att svenskarnas fritidsvanor ändrades kraftigt under det tidiga sextiotalet, då ju TVn på allvar började finnas i snart sagt varje hem.
Ett år tidigare hade den gamla ägaren, det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag, överlåtit 60 procent av aktierna till tryckerikoncernen Esselte, men uppenbarligen var varken den nya majoritetsägaren eller minoritetsägaren (med 40 procent) Tidens förlag beredda att skjuta till de medel i form av till exempel fler sidor och fyrfärg (FiB trycktes fortfarande i svart-vitt med rött som extra dekorfärg), reklaminsatser och så vidare, som kanske skulle ha kunnat lyfta upplagan till den önskade nivån. Som det heter i det meddelande från styrelsen för Tidskrifts-AB Folket i Bild, vilket också publiceras tillsammans med Ivar Öhmans kommentar:
”För att i den hårdnande konkurrensen kunna driva FiB framåt erfordras mycket stora ekonomiska och tekniska resurser. De krav som på grund därav ställts på FiB:s nuvarande ägare har befunnits så vittgående att frågan om tidningens fortsatta utgivning måste övervägas.”
Ivar Öhman försöker i sin kommentar alltså inte bagatellisera problemen. Vad han i stället efterlyser är en bredare analys av de alternativ som kunde tänkas stå till buds. Och där avslöjar han ett av de mest skandalösa inslagen i den här historien: Han själv, tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare, har, liksom förlagschefen Einar Ebe, hållits okunniga om vad som pågick under flera månader, det vill säga förhandlingar med Åhlén & Åkerlund, Bonniers veckotidningsdivision. De här båda nyckelmännen – som båda hade ansvarat för tidskrift och förlag också under Folket i Bilds många framgångsår, underrättades tre dagar innan köpeavtalet godkändes av Tidens förlags styrelse! Det finns inget annat ord för detta än skamligt!
Och så detta att sälja tidningen till det FiBs ledning, ombudskår och läsare under decennier av bildningskamp hade betraktat som huvudfienden: Åhlén & Åkerlund, landets helt dominerande utgivare av kolorerad veckopress!
Vad både säljarna och köparen tycks ha bortsett från var just den ingrodda känslan hos FiBs läsare och ombud, att Åhlén & Åkerlund var fienden. När Å & Å tog över Folket i Bild gjordes till att börja med förvisso en teknisk och layoutmässig uppryckning av tidningen, men de nya läsare tidningen fick på kuppen motbalanserades av att många av de gamla läsarna samt av ombuden övergav tidningen, egentligen främst på grund av att tidningen nu ägdes just av Åhlén & Åkerlund, det vill säga fienden.
Säljarsidan försökte i säljavtalet få garantier för att tidningens linje och inriktning skulle bestå: att ”FiB:s kulturella och radikala traditioner fortsättningsvis, vare sig tidningen sammanslås med annan tidskrift eller inte, skall tillvaratas genom fri och orädd nyhetsförmedling och ansvarsmedvetande i såväl samlevnads- som samhällsfrågor samt aktuell information och radikal analys av kulturlivets företeelser och personligheter.”
Numera vet vi ju hur det gick. Av Folket i Bild blev det efter en kort övergångstid FiB-Aktuellt. Överlåtelseavtalet med formuleringarna ovan kunde sen någon av ägarna till de nakna bakarna, som kom att bli tidningens signum, lämpligen torka sig med i ändan.
15 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn Kokk: Det är bra att du skriver om sveket mot Folket i Bild och den hållning som man kan ana bakom försäljningsbeslutet. Men det finns ett annat perspektiv, som du inte nämner. Nämligen när tidningen startades på nytt i form av Folket i Bild/ Kulturfront. Vartför fick vi inte se gamla och nya socialdemokrater delta i det försöket? Ja författaren Birger Norman och en och annan av hans slag minns jag visade intresse. Men i övrigt påminde partiets och arbetarrörelsens officiella hållning om den hållning som man intog när Kilboms ( och Ströms?) ursprungliga Folket i Bild en gång startades på 30-talet.
Letar man efter de första årgångarna av Fib på Arbetarrörelsens arkiv (som ska ha det mesta av det historiska arvet) så finner man att det saknas kompletta tidiga årgångar. Arkivet abonnerade aldrig på Folket i Bild under dessa år. Det var först när partiet/LO gick in i projektet som det blev acceptabelt. Har jag fel?
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 26 11:01 #
Till Anders Thunberg: Partiet som sådant var väl knappast inbjudet att delta i återstarten av Folket i Bild/Kulturfront. Att enskilda socialdemokrater heller inte deltog kan ju – men det är en gissning – bero på att många av initiativtagarna fanns på sådana politiska kanter, som socialdemokratin på den tiden befann sig i konfrontation med.
Varför de första årgångarna av Folket i Bild inte finns på Arbetarrörelsens arkiv vet jag inte. Arkivet har ju aldrig medvetet uteslutit något material, som i något slags rimlig mening har hört hemma i arbetarrörelsen i vid bemärkelse. ARAB härbärgerar ju till exempel Vänsterpartiets och dess föregångares arkiv (i den mån de inte har sänts till Moskva – jo, det hände!), också syndikalisternas, för att ta några exempel.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 26 11:28 #
Till Enn Kokk : Ja inga ”partier” var inbjudna att delta i Fib/ Kulturfront, det allmänna uppropet vände sig bara till enskilda personer. En av anledningarna till det var att man var rädd för att samma sak skulle ske som det som hände med gamla Fib, nämligen att ”ägarna” skulle komma på idén att sälja tidningen över huvudet på alla de som var engagerade i projektet. Att ”många av initiativtagarna” fanns på andra politiska kanter behövde väl inte hindra ett engagemang? De som stödde (och sålde) det gamla Fib var ju heller ingen homogen grupp människor? Det handlade ju i Fib/ Kulturfronts fall att man ställde upp det allmänt hållna grundprinciperna, där ”socialismen” inte alls fanns med.
I en bred organisation måste man ju acceptera att det t o m kan dölja sig en annan tjuv i medlemsskaran ( apropå Svante Foersters påpekande om faran med sekterismen)
Att socialdemokratiskt inriktade personer ( vilket är ett ganska brett spektrum av uppfattningar!) inte intresserade sig för tidningen fick ju som konsekvens att tidningen kanske inte fick den utformning som den kanske skulle ha mått bra av att ha. Fib/ Kulturfront var ju en extremt medlemsstyrd demokratisk organisation – t o m mer demokratiskt öppen och medlemsstyrd än dagens förträffliga Ordfront.
Beträffande de första årgångarna av Folket i Bild och Arbetarrörelsens Arkivs hållning till tidningen så lär det enligt anställda där ha varit ansvariga på arkivet som medvetet ”avstod” från att abonnera på tidningen. Man valde i stället att satsa på ett annat brett folkbildarprojekt, nämligen Studiekamraten. Fast man kan ju undra varför det ena goda behövde utesluta det andra.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 26 12:39 #
Återigen måste jag hålla med Anders Thunberg. Och nya FiB har trots allt existerat utan statligt eller annat institutionellt stöd i snart 37 år. Den är alltså gammal.
Själv tycker jag att den – utan jämförelse med den gammalgamla – har blivit bättre på sistone och är väl en prenumeration.
Hemsidan är http://www.fib.se
Comment by Sixten Andréasson — 2008 03 26 18:20 #
Själv minns jag mycket väl varför jag aldrig kunde engagera mig i startandet av Fib/Kulturfront: De dåtida Skp-intressena bakom projektet sken alldeles för uppenbart igenom. Men det är imponerande att tidningen trots allt överlevt. Och i mina ögon faktiskt ofta är riktigt läsvärd i nuvarande tappning.
Comment by Mats Rosin — 2008 03 27 7:45 #
Till Mats R: Ja det hörde väl till dåtidens politiska kultur att man skulle vara försiktig och inte beblanda sig med sådana personer, liksom man skulle undvika pingstvänner, lestadianer och andra underliga typer… skämt åsido… talade nyss med en dåtida fibbare med insikter i det sekteristiska spelet; han berättade att det inom SKP fanns ett konstant missnöje över tidningens innehåll. Man tyckte att de fibbare som var med i partiet (SKP) inte var tillräckligt aktiva för att omvända vanliga fibbare till den egna läran…
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 27 11:11 #
Till Enn: Ett FiB-ex nr 6/1941 ramlade fram vid en skåpstädning nyss. På omslaget kryper Per Albin ut ur ett skyddsrum, inuti skriver Ivar Ö om ”Varför Frankrike föll” plus följetong av Sally Salminen och noveller av bl a Ivar Lo och Arthur Omre. Samt en dikt av Emil Hagström som nog måste vara en av hans sämsta…
Vet inte alls hur numret kommit i min ägo. Men nog fyller det mig med en viss vördnad vid genombläddringen.
Comment by Mats Rosin — 2008 03 27 11:34 #
Till Anders Thunberg: Det här med SKPs missnöje med FiB/Kulturfront har jag också hört. Men, märk väl, i efterhand.
När det begav sig, var det kanske inte så konstigt, att många socialdemokrater intog den attityd som Mats Rosin ger uttryck för. Bland galjonsfigurerna i FiB/Kulturfront fanns Jan Myrdal. Och tidningen hade fått ett nytt led i sitt namn, Kulturfront. Frontorganisationer var ett av det dåtida SKPs, tidigare KFMLs, fämsta kännemärken.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 27 11:42 #
Till Enn Kokk: Det finns ett ord – ”integritet”. Man ska nog inte se människor som enbart brickor i ett spel. Nyligen gick författaren Slas bort. Jag hörde honom läsa i radion ”Brev till en hembygdsgård”. Slas var kommunist, han misstrodde västmakternas argument i båda Ungern- och Tjeckoslovakien-konflikten. Slas var också en av de 250.000 ungdomar som byggde järnväg i Jugoslavien efter kriget. Säkert var många av de 250.000 i Jugoslavien kommunister av olika kulörer. Men inte alla, som t ex författaren Peter William Nisser, som hade varit frivillig på finska sidan i fortsättningskriget 1941-44. En del av ungdomarna i Jugoslavien marscherade under röda fanor och sjöng revolutionära sånger. ”Må så ha varit”, kan vi i dag säga med lite distans på saken. Det väsentliga var att man i Jugoslavien för att bygga järnväg, folkets järnväg. En för framtida generationer bestående järnväg. På samma sätt ser jag på folkbildning. Det är de bestående konkreta insatserna som är de väsentliga. Peter William Nisser kunde marschera med kamraterna i arbetsbrigaden i Bosnien. Hans integritet klarade det. Klarar vår integritet att vi samarbetar med andra människor om väsentliga saker? Men som inte tycker likadant som vi själva i alla frågor? T ex i Mellanöstern i dag?
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 27 12:14 #
Till Anders Thunberg: Allt beror ju på hur man tror sig kunna hävda sin integritet. Min gissning är att många socialdemokrater såg FiB/Kulturfront som så pass mycket dominerat av SKPare, att man inte ville följa med på ett tåg som man inte ansåg sig kunna vara med och styra.
Att Slas var kommunist i sin ungdom är helt uppenbart. Vad han exakt var senare vet jag inte, men jag har själv vid läsningen av hans böcker – se recensioner under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – noterat, att han i flera av sina böcker uttalade sig kärleksfullt om Folkhemmet och må hända till och med socialdemokratin.
Sen fanns det hos honom i perioder också en svartsyn som man kunde tolka åt det kulturkonservativa hållet.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 27 13:13 #
Ja förmodligen var det just den bedömningen man gjorde, Enn, och inte fråga om ett principiellt avståndstagande gentemot föreningens plattform.
Lite kortsiktigt (sekteristiskt) resonerande, det kan man ju så här i efterhand konstatera. Visserligen hade Fib/Kulturfront på 70-talet betydligt fler medlemmar och aktivister/ombud än t ex dagens SSU. Men nog kan man ända tycka att ett massparti som SAP och dess folkbildningsintresserade aktiva inte skulle ha behövt frukta att man skulle bli överflyglad av ett mindre antal SKP:are? Om inte, så har väl verkligheten bevisat att den farhågan var högst obefogad. SAP består och är nära en egen majoritet i opinionsmätningarna, medan 70-talets SKP blott är en bokstavskombination i arbetarrörelsens långa och brokiga historia. Jag undrar f öv om det finns SAP-medlemmar som i dag resonerar likadant vad gäller ett engagemang i ORDFRONT, i den organisationen finns ju också medlemmar som knyter an till Fib/Kulturfront-traditionen?
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 27 13:29 #
Till Anders Thunberg: Ordfront hörde ju, när det startades och långt framåt, till SKP-sfären – lägg märke till att även Ordfront har ”front” i sitt namn.
Nå, det där har ju ändrats; det kineskommunistiska SKP finns ju inte ens längre. Min bedömning är att Ordfront i dag hämtar sina aktivister främst från (s), (v) och (mp) samt från diverse NGOs.
Som du vet, har jag själv under senare år varit aktiv i Ordfront: suttit i den lokala styrelsen i Uppsala, lett centrala Ordfronts valberedning och så vidare. Min erfarenhet är att det, utifrån en gemensam plattform, går bra att komma överens om handlingslinjer – en förutsättning är då förstås, att ingen meningsriktning försöker dominera eller ta över helt.
Det här går bra nu, men jag tror också, att det var mycket knepigare på 1970-talet.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 27 14:14 #
Ja utmärkt, Enn. Vårt parti får nog finna sig i och lära sig att man utmärkt kan samarbeta med folk som hör hemma på andra ställen. Men som omfattar principer man gemensamt kan jobba utifrån. Det här gäller också i vidare bemärkelse, inte bara för kulturfrågorna. Jag menar om man vill återta den politiska makten och vinna förtroende för en framtidspolitik krävs det ett samarbete med andra. Men då får man också inse att man kan förstöra många politiska fronter genom att bara vara med, när man på egen hand kan bestämma ”samarbetet”. I Norge trodde många att det var otänkbart att Arbeiderpartiet någonsin skulle kunna regera tillsammans med andra. Nu har det visat sig att partiet har insett att man inte länge kunde leva kvar i föreställningen att det var möjligt att återuppliva den gerhardsenska ”Arbeiderpartistaten”.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 27 15:33 #
”men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.”
Hur kan en upplaga på 128.000 exemplar inte löna sig? Det låter osannolikt.
Comment by G — 2008 04 04 13:37 #
Till G: Jag citerar på den här punkten den dåvarande chefredaktören Ivar Öhman. Jag har ingen egen kunskap om tidningens kostnadsbild.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 04 13:42 #