Mästare från Wien

7 mars 2008 16:41 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Från prisutdelningen av Olof Palme-priset i van der Nootska Palatset skyndar vi oss till uppsalatåget. Vi ska på konsert i Musikens hus och har inte ens tid att äta middag emellan. Men den fiffiga Birgitta vet råd; vi äter på tåget. Birgitta har med sig kalla varma smörgåsar, rester av en måltid här om dan, och till det var sin flaska Ramlösa.

Om man kommer med tåg från Stockholm – ett tips till er stockholmare – och ska till Konserthuset här i Uppsala (Musikens hus), går man inte till vänster, genom stationsbyggnaden, utan går över spåren åt höger. Sen går man förbi Katalin och vips – ytterligare något kvarter bort finns Vaksala torg och Uppsala konsert & kongress (det fullständiga namnet på vårt Musikens hus).

Vi startar, i det här fallet, med var sin kopp kaffe på maten i restaurangen på bottenvåningen, som förresten snart kommer att bli à la carte-restaurang med servering utomhus sommartid.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester leds av en för oss ny bekantskap, Roy Goodman. Orkestern spelar bättre än någonsin. Efter pausen utbrister gästdirigenten i lovord över både orkestern och vårt nya konserthus, som enligt denne expert på otaliga konsertsalar runt om i hela världen hör till det finaste han har träffat på.

Uppsala och vi i publiken får också en eloge för att Arnold Schönberg (1974-1951) får lov att stå på programmet. I det här fallet handlar det inte om Schönbergs judiska påbrå – Schönberg tvingades 1933 på grund av den tilltagande antisemitismen att lämna Wien för USA – utan om hans avancerade musik. Dock bör man tillägga, att hans ”Kammarsymfoni nummer 1 opus 1”, komponerad redan 1906, ligger mellan det tonala och det atonala.

På mig personligen gjorde dock kvällens inledande stycke, Franz SchrekersKammarsymfoni” för 23 soloinstrument (1916) i senromantisk stil ett ännu djupare intryck. Schreker (1878-1934), som jag hittills inte har varit närmare bekant med, blev en intressant ny bekantskap.

Liksom Schönberg var Schreker jude, och han fick 1932 lämna musikhögskolan, 1933 även Akademie der Künste. Hans musik stämplades som ”entartet” av nazisterna. Kanske bidrog allt detta till den hjärtinfarkt, i vilken Schreker dog 1934.

Efter pausen fick vi lyssna på äldre musik, ”Symfoni nummer 1 i C-dur opus 21” (1800) av Ludwig van Beethoven (1770-1827).

Beethovens namn brukar ju gärna förknippas med hans födelseort Bonn, men det var i Wien han i huvudsak verkade – därav samlingsrubriken för kvällens konsert, ”Mästare från Wien”.

Den här Beethoven-symfonin är trots sin klassiska uppbyggnad originell i sin komposition – lägg till exempel märke till dess musikaliska ”dialoger” mellan olika instrument.

Beethovens musik hör inte alltid till mina klassiska favoriter, men Roy Goodman och de uppsaliensiska kammarmusikerna gjorde verkligen den här symfonin till något extra hörvärt.

Prisutdelning utan Parvin Ardalan

7 mars 2008 15:36 | Politik | Inga kommentarer

Vi är som vanligt inbjudna till utdelningen av Olof Palme-priset.

2007 års pris går till iranskan Parvin Ardalan, som har gjort fantastiska insatser för att göra lika rättigheter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i sitt hemland.

På väg till prisutdelningen stoppas hon av de iranska myndigheterna.

Det är ett sådant där ingripande, helt i linjer med vad man kan förvänta sig av diktaturens kreatur.

Dock, sett från mullornas horisont, ett helt kontraproduktivt beslut: Liksom jag och Birgitta tycker de flesta av de inbjudna att det, mot bakgrunden av vad som har hänt, är särskilt viktigt att delta i den här prisutdelningen. Bredvid oss på samma rad sitter Ingvar Carlsson, Evert Svensson och Rolf Theorin. Framför oss sitter Gertrud Sigurdsen och Åsa Linderborg. Bakom oss sitter Mårten Palme. Så där kunde man fortsätta. Salen i van der Nootska Palatset, där prisutdelningen äger rum, är så full att man måste bära in extrastolar.

Vi applåderar frenetiskt de föredragande: Lisbet Palme, Pierre Schori, Arne Ruth och andra. Shirin Ardalan, som i sin systers frånvaro hämtar priset, får stormande applåder. Parvin Ardalan framträder själv i en film och berättar där om kampen för lika rättigheter för män och kvinnor i Iran – jag har aldrig någonsin varit med om att en filmvisning har lett till att publiken har rest sig och sen applåderat så att det aldrig höll på att ta slut.

Facit (att notera för mullorna i Iran): En mycket viktig del av dem som bildar opinion här i landet har blivit medveten om den exakta innebörden av och formerna för den namninsamling som pågår i Iran.

Parvin Ardalan själv, en kvinna med stort civilkurage, ja mod, får vi säkert möjlighet att möta senare.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^