En längtan efter renhet

23 mars 2008 18:11 | Politik | 51 kommentarer

I år har det gått 40 år sedan det magiska året 1968.

Svenska Dagbladet ägnar i sin kulturdel i dag (23 mars 2008) åtta sidor åt fenomenet 1968, med tonvikt på den del av yttervänstern som drogs till det kinesiska samhällsexperimentet: det maoistiska KFML och dess studentorganisation Clarté, den messianska Rebellrörelsen som uppstod som en fraktion inom främst Clarté och så förstås DFFG, som var den främsta rekryteringsbasen för den maoistiska rörelsen i Sverige.

Som reportage är det här en allsidig tillbakablick. Flera av dem som var med kommer till tals i ganska långa intervjuer, och förutsättningen är inte, att de behöver sticka ögonen ur sig för att visa bot och bättring.

Den övergripande texten, ”Kära Kina”, hittar du här.

Samtliga de tre som bestås längre intervjuer kände jag en smula när det begav sig eller åtminstone lite senare.

Gunnel Bergcrantz var under tidigt 1960-tal med i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm – jag träffade henne också på åtminstone någon av Socialdemokratiska studentförbundets kongresser – men gick sen över till Clarté och KFML och var förstås också aktiv i De förenade FNL-grupperna.

I Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm var hon med i den förlorande vänsterfalangen, varifrån många gick inte bara till KFML utan också till VPK. Jag tror fortfarande, att den mer segerrika högerfalangen hade en direkt skuld till detta. I Laboremus i Uppsala, där jag själv var aktiv och som starkt dominerades av vänsterkrafter, fanns inte alls samma slags utstötningsmekanismer, och mycket riktigt finns en mycket större del av dåtidens medlemmar, var de än hörde hemma då, kvar inom socialdemokratin. (Undantag finns förvisso, men jag talar om huvudtendenser.)

Hela intervjun med Gunnel Bergcrantz, ”Engagemanget sitter kvar”, hittar du här.

Torbjörn Säfve mötte jag senare, i en vänskaplig och rolig debatt på Syndikalistiska studentklubben i Uppsala, där han var medlem. I SvD-artikeln beskriver han sig själv som i begynnelsen varande ”anarko-stalinist”. Säfve är ju numera mest känd som skönlitterär författare med sufistisk tro, men jag vill – liksom artikeln i Svenska Dagbladet – i det här sammanhanget främst lyfta fram hans fullkomligt lysande bok om den så kallade rebellrörelsen, ”Rebellerna i Sverige” (Författarförlaget, 1971). Det är en bok som berättar om vart längtan efter renhet kan föra unga människor.

Hela intervjun med Torbjörn Säfve, ”Fångad av Maos lilla röda”, hittar du här.

Tomas Bolme kände jag inte på den tiden – men jag kände till honom redan genom hans roll i Arne Sucksdorffs film ”Pojken i trädet” (1961) – och som kulturintresserad vänstermänniska hörde jag förstås till dem som också under hans KFML-tid lyssnade på honom och de andra i Fria Proteatern. Men honom kom jag, i fysisk mening, att möta långt senare.

Hela intervjun med Tomas Bolme, ”Synen på kultur imponerade”, hittar du här.

Historikern Håkan Arvidsson kan man numera läsa då och då på Svenska Dagbladets kultursidor – huruvida Svenskans läsare i gemen känner till hans yttervänsterförflutna vet jag inte, men jag själv känner förstås till honom som vänsterman och har läst honom som sådan i både artikel- och bokform.

Svenska Dagbladet publicerar nu över ett helt uppslag ett kapitel, ”Väckelsemötet”, ur hans kommande bok ”Vi som visste allt”. Det här kapitlet handlar om just Rebellrörelsen: Arvidsson och hans förbundna i Clartés ledning åker till ett möte i Uppsala för att tala till rätta, om nödvändigt utesluta, de så kallade rebellerna.

Det här mötet ägde rum långfredagen (!) 1968, och Arvidsson ser i sin text en tydlig likhet mellan de politiska extremisterna i Rebellrörelsen och religiösa extremister av laestadiansk typ:

”Det var inte en normal diskussion jag hade hamnat i, inte en diskussion där intellektuell och logisk konsistens hade någon verkan. Det var ett regelrätt väckelsemöte av samma typ som jag hade sett i min ungdoms Jönköping, där de förekom rikligt. Här handlade det inte om att förstå eller värdera situationer utifrån realistiska eller rationella överväganden. Det handlade över huvud taget inte om politik. Det handlade om att uppleva den känslostorm som får människan att för ett ögonblick tro att själens frälsning och fullständiga insikt är möjliga. Jag såg inte längre mötesdeltagarna som mina gamla Clartékamrater utan som en samling fanatiska laestadianer där de satt med händerna knäppta om den lilla röda. De hade bara bytt barndomens bönebok mot en ny, en med röda pärmar i stället för svarta. De hade släppt hoppet om förlösning genom korset och sökte den nu genom hammaren och skäran.”

(Hela artikeln hittar du här.)

Det är väl formulerat.

Problemet är bara, att både Håkan Arvidssons Clarté och andra av tidens vänstersekter i sig bar samma tendens till längtan efter renhet. Den gamle KFML-ideologen Bo Gustafsson beskrev (när han hade lämnat maoismen bakom sig) i en artikel i Ord och Bild hur den lilla sammansvetsade gruppen av likasinnade tenderar att begränsa synfältet för medlemmarna, så att dessa tror att världen är beskaffad så som den ter sig för de troende.

I det här perspektivet ska det bli intressant att läsa också resten av Arvidssons bok.

Själv har jag tidigare här på bloggen återpublicerat några egna artiklar om ideologiska avgränsningar. En av dem, en ledarartikel i Örebro-Kuriren, hade för övrigt rubriken ”En längtan efter renhet”. Du kan läsa de återpublicerade artiklarna här.

Påsk med estnisk äggfärgning

23 mars 2008 11:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

På påskaftonen har jag, allt sedan bandomen, målat ägg på estniskt vis.

För det behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag blev mycket nöjd med mina ägg i år, och även Birgitta fick mycket vackra ägg. Mina blev mörkare än hennes, vilket säkert berodde på att jag använde väldigt mycket lökskal. Att jag kunde slösa så har jag Marina på Konsum att tacka för; hon hade samlat tre jättepåsar lökskal åt oss, innan vi kom ut till huset i Öregrund i veckan före påsk.

Vår dotter Kerstin, som alltid, tillsammans med man och barn samt goda vänner, färgar påskägg på det här sättet på påskaftonen, har lagt ut bilder på sin blogg – där kan du se, hur estniska påskägg ser ut.

Annars är det verkligen inte påskväder här i Öregrund. Just nu yr snön mellan de kala äppel-, plommon- och körsbärsträden utanför fönstret.

Den nyinköpta snöslungan kommer kanske ändå till pass?

Glad påsk allihop i alla fall!