Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

16 mars 2008 15:32 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.