Wiehe och Forsberg sjunger Dylan på svenska

Mikael Wiehe har ju då och då återvänt till Bob Dylan. Han har förtjänstfullt översatt Bob Dylan till svenska samt, ensam och i kombination med andra, sjungit in sina översättningar.

2007 kom ”Dylan på svenska” (Rhino 5051442-5584-2-5, distribution Warner), där Wiehe sjunger tillsammans med Ebba Forsberg.

Öppningslåten ”Spanska stövlar” (”Spanish Leather”) är en duett mellan Wiehe och Forsberg, men trots att det är en stark låt i original och trots att Wiehes översättning är god, lämnar den mig lite tveksam.

Å andra sidan gillar jag mycket nästa låt, ”Jag ska va med dej inatt” (”I’ll Be Your Baby Tonight”) och speciellt då den snygga duetten i körpartiet.

När jag tänker på hela skivan, slår det mig, att flera av de låtar, där de båda artisterna i ordets egentliga mening samverkar, sjunger stämsång, faller mig på läppen: ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”), där det också finns ett fint klaviaturintro, och ”Jag ska bli fri” (”I Shall Be Released”).

Wiehe gör några solonummer som jag gillar: ”När mitt mästerverk blir klart” (”When I Paint My Masterpiece”) med klaviaturspel à la hammond, ”Utan tvekan min Marie” (”Absolutely Sweet Marie”), ett stycke rockmusik med omisskännlig smak av Dylan, och så den avslutande ”Blinde Willie McTell” (”Blind Willie McTell”). Och så måste man förstås nämna ”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”) med sin starkt markerade rytm.

Forsberg gör sig som sagt enligt min mening bäst i sitt gebit, sam- och stämsång med Wiehe. ”Ödets sista bud” (”Simple Twist of Fate”) blir i hennes soloversion nästan en dansgolvstryckare – men det senare kanske ännu mer beror på blåskompet.

Även om jag har svårt att tränga bort minnet av Joan Baez, när jag lyssnar på ”Adjö Angelina” (”Farwell Angelina”), känns den nästan rätt – men bara nästan; tempot känns inte riktigt rätt.

Och för att fördela kritiken rättvist: Även Wiehe gör, tycker jag, en träffmiss i strofernas sista, upprepade rad, när han sjunger ”Jag har tänkt på dig” (”Mama You Been on My Mind”).

Till de här båda anmärkningarna måste man dock tillägga, att också Dylan har gjort oss dylanfans besvikna genom att vid nyinspelningar av äldre låtar ibland förvandla dem näst intill oigenkännlighet, vilket verkligen inte alltid har varit till det bättre. Så varför skulle inte Wiehe och Forsberg få ta sig friheter med Dylans låtar?