Langt nol i väla

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en längre artikel om västerbottensförfattaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986). Jag mötte honom först som en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under pojk- och tonåren. Så småningom fick jag själv tillfälle att publicera honom i Aktuellt i politiken (s). Du kan hitta vad jag skrev om Grundström under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – länk finns här.

Jag fick efter att ha publicerat bloggartikeln kontakt med Helmer Grundströms son Lars, som var vänlig och uppskattande och också skickade mig ett urval av Helmer Grundströms noveller, ”Det skriker i skogen” – en recension hittar du här.

Lars Grundström skickade mig också en CD-utgåva av en LP, utgiven av Polydor 1974. Den har namn, ”Langt nol i väla” (Polydor, 060251735067, 2007, distribution Universal), efter en dikt av Helmer Grundström, som jag tidigt lärde mig utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den här dikten publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb.

CDn inleds med att man får höra Helmer Grundström själv läsa ”Langt nol i väla”. Skivan innehåller inte mindre än 18 dikter, lästa av författaren själv. Inspelningarna är gjorda den 19 juli 1973 i Helmers hus i Svanavattnet.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel; även den här dikten finns med på CDn i Helmers egen uppläsning:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Dikten publicerades ursprungligen i samlingen ”I torparskogen” (Wahlström & Widstrand, 1945).

Bland de dikter jag återger i min artikel om Helmer Grundström finns ytterligare en som vi kan höra Helmer själv läsa på den nämnda CDn:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Den trycktes i samlingen ”Hem till källan” (Wahlström & Widstrand, 1947.

Också mycket annat som Helmer läser på skivan vore värt att nämna. Jag nöjer mig att särskilt nämna ”Där skogvaktarn tog in” ur ”Från myr och mo” (Wahlström & Widstrand”, 1943).

CDn innehåller nämligen också tonsättningar av dikter, skrivna av Helmer Grundström.

Thorstein Bergman gör fem nummer. Jag vill där särskilt nämna ”Midsommarfesten” ur ”Här nere på jorden” (Tiden, 1931), tonsatt av Nils Björklund, ”Linda Lindgren” ur ”Riddaren och sporren” (LT, 1950), tonsatt av Martina Nilsson, och den avslutande ”Det faller en stjärna” ur ”Bort i skogen” (LT, 1956).

Tor Bergner sjunger tre egna tonsättningar, av vilka ”Efteråt” ur ”Från myr och mo” är den allra bästa.

Vykort från Björn Kumm

Min gamle vän Björn Kumm har sänt mig ett mejl med bildbilaga och med följande text:

Hej,
tänkte du skulle uppskatta detta fina vykort som vi hittade i Berlin för några år sedan. Jag vet inte om det går att återge i bloggen men det finns en fin känsla i den.

Jag brukar ju inte ha bilder, men det här är värt en publicering.

Delning väntar V & S

Jag har tidigare skrivit om Vin & Sprit, ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag. Ett sådant företag borde, tycker man, regeringen av nationella intresseskäl slå vakt om. Men i regeringens ögon finns ett problem med V & S som tar över allt annat: detta lönsamma och expansiva företag är statligt och måste just därför säljas ut; blir det till någon av de internationella spritjättarna, so what!

Nu avslutas budgivningen på V & S. Kvar finns fyra budgivare, bland dem 3 x 2 samarbetspartners.

Fortune Brands, V & S’ amerikanska exportpartner, av vars spritdivision V & S äger 10 procent, har lierat sig med riskkapitalföretaget Nordic Capital.

Romproducenten Bacardi har lierat sig med riskkapitalbolaget Ratos.

Det mest svenska av buden står EQT och Investor för.

Franska Pernod-Ricard agerar ensamt.

Av den här budgivningen följer minst två stora problem.

Allt tyder på att framför allt de stora internationella aktörerna egentligen bara är intresserade av att ta över de internationellt gångbara stora märkesvarorna, som redan finns samlade i en division inom V & S: främst jättesuccén Absolut Vodka men också till exempel Plymout Gin och Cruzan Rum.

Resten av V & S, det vill säga Distillers med varumärken som O P Andersson, Renat, Aalborg, Gammeldansk samt Lapponia och Chymos finska likörer, och så Wines, det vill säga distributionsrättigheterna till märken som australiensiska Penfolds, spanska Raimat och amerikanska Gallo, är de här jättarna inte lika intresserade av – att köpa de internationellt kända premiumspritmärkena blir dyrt nog.

Det är här delfinansiärerna och deras egna intressen blir intressanta. Ratos äger till exempel sedan 2005 Arcus-gruppen, det som en gång var den norska monopolmotsvarigheten till Vin & Sprit, innan båda länderna införde konkurrens i tillverkningsledet. Bland Arcus’ mer kända varumärken finns Løitens Linie Akvavit. V & S var för övrigt en gång i världen erbjudet att köpa Arcus men avböjde, eftersom man då ansåg att prislappen var för hög. Annars skulle det kanske finnas en poäng i att förena det dominerande norska spritföretaget med V & S, som ju också har slukat före detta Danish Distillers och den finska likörtillverkningen. Men att släppa Absolut och de övriga premiummärkena, guldäggen, till Bacardi?

Runt Bacardis, liksom för övrigt Pernod Ricards, bud finns det för övrigt också outrätade frågetecken: Kommer de i slutändan att fullfölja sina bud? I Svenska Dagbladets Näringsliv finns i dag (27 mars 2007) en intressant analys av Jan Almgren, som menar, att deras budgivning kanske bara är skenmanövrer för att komma åt V & S’ affärshemligheter – budgivarna har nämligen haft möjlighet att detaljstudera V & S’ ekonomi, strategi och affärer. Båda har redan egna stora vodkamärken, Bacardi Grey Goose, inköpt så sent som 2004, och Pernod Ricard ryska Stolichnaya. Konkurrensmyndigheterna i USA skulle kanske rent av inte tillåta ytterligare expansion på dessa delmarknader.

Vem som än i slutändan tar hem budgivningen, kan det hela alltså ända i att ett av Sveriges viktigaste exportföretag styckas, i att svenska staten förlorar inte bara aktieutdelningen utan också skatteintäkter (det senare gäller särskilt om Bermudas-baserade Bacardi skulle vinna striden) och i att V & S framtida affärer, i och med att viktiga konkurrenter under budprocessen har fått full insyn i företaget, för lång tid framåt skadas.

Det är alltså det här som är Alliansens industripolitik.

* * *

PS I lunchekot hör jag att nu också Fjärde AP-fonden backar upp EQTs och Investors bud – föga förvånande, eftersom Fjärde AP-fonden redan tidigare har samarbetat med EQT i finansieringsfrågor.

Kanske kan det här hjälpa till att åtminstone behålla V & S i svenska händer. Ännu bättre vore det då, om Fjärde AP-fonden kunde bli delägare, gärna med en stor post. Det skulle leda till att delar av V & S vinster även framgent kunde gå till allmännyttiga ändamål.

* * *

Tillägg 1 april:

Det blev alltså Pernod Ricard som tog hem budgivningen.

Jag kan se två positiva saker med den lösningen:

Pernod Ricard försäkrar att V & S inte ska delas; den nye ägaren avser att behålla också den del av verksamheten, som främst är inriktad på den svenska och den övriga nordiska marknaden.

Pernod Ricards organisation är decentralistisk. V & S förblir ett dotterbolag med egen styrelse och med eget huvudkontor i Stockholm.

Vad som inte framgår av pressmeddelandena är vad som händer med V & S’ producerande dotterbolag utanför det nordisk-baltisk-polska eller nordeuropeiska området. Kommer till exempel Plymouth Gin att integreras med Pernod Ricards övriga brittiska verksamheter, på samma sätt som Pernod Ricards hittillsvarande organisation i Nordeuropa avses att integreras med V & S’?