Avgränsningar – åt höger och åt vänster

31 januari 2007 0:34 | Politik | 19 kommentarer

Som de som känner mig, också de som har lärt känna mig genom bloggen vet, har jag under hela min långa politiskt aktiva tid arbetat med att försöka hjälpa till med att blottlägga socialdemokratins själ, dess ideologi. Ända från tidigt sjuttiotal och, nästan, fram till 2001 års partiprogram har jag varit huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission; två partiprogram – de från 1975 (under Olof Palme) och 1990 (under Ingvar Carlsson) – har jag haft möjlighet att sätta min prägel på – för att sen, inför en utveckling jag inte ville vara med om, hoppa av innan 2001 års partiprogram fick sin form. Till det här värvet får man väl också räkna att jag i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för LOs och partiets gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Därutöver har jag publicerat mängder av texter i ideologiska frågor, i tidningar och tidskrifter så väl som i böcker.

Jag har roat mig med att läsa några tidiga inlägg om socialdemokratisk ideologi, skrivna av mig själv.

Ett av de allra tidigaste var infört på STs debattforum i Stockholms-Tidningen (s) den 24 mars 1960. Jag hade på nyåret engagerat mig i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och blev genast invald i dess programgrupp (och valdes lite senare, i maj, till dess ordförande). Min artikel speglade relativt väl den kritik Laboremus riktade mot 1960 års förslag till nytt partiprogram; vi reagerade mot vad vi upplevde som en avradikalisering av det socialdemokratiska partiet.

Som ofta med gamla texter står jag inte längre för riktigt allt jag skrev då. I det här fallet reagerar jag främst mot att det som i artikelns inledning står om marxismen påminner om den felaktiga kritiken av densamma i 2001 års partiprogram, det som jag alltså inte ville vara med om att skriva.

Men mycket av kritiken mot förslaget till nytt partiprogram står sig väl:

Partiprogram utan profil

Den marxistiska metafysiken är död. Vad vi i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram får bevittna, är dess officiella begravning.

Att tron på världens ödesbestämda vandring mot en socialistisk samhällsordning har slopats till förmån för en mera realistisk syn på samhällsutvecklingen är väl knappast att beklaga. Men vad värre är: programkommissionen har inte bara rensat bort en mängd förlegad gammalmarxism. En god del av socialismen har också försvunnit. Av det nya programmet har blivit en välling med allehanda ingredienser men få radikala kryddor.

Vad har man då att bjuda i stället för Wigforss´ ”kollektiva former för delaktighet i egendomen” och ”delaktighet för de arbetande i egendomen”? I programförslagets allmänna grundsatser talas det om ”bestämmanderätten över produktionen”, ”kontroll över näringslivets maktpositioner”, ”möjligheten att påverka beslut i det ekonomiska livet” och ”planhushållning”.

Hur detta i praktiken ska genomföras, talar programkommissionen inte om. Att det privata näringsliv socialdemokratin säjer sej vilja stödja, ”där detta visar sig kunna förena effektivitet och framstegsvilja med ansvar gentemot konsumenterna, de anställda och samhället”, knappast torde ha intresse av utvidgad samhällskontroll utan i stället måste stå i opposition till alla kontrollsträvanden från samhällets sida, tar programkommissionen inte upp till diskussion.

Olika företagsformer får inte betraktas som självändamål, heter det. Dock får det privata näringslivet i huvudsak förtroendevotum. Samhällsägda företag är socialdemokratin bara beredd att skapa, ”när den privata företagsamheten är ur stånd att fylla väsentliga behov”, och när det är nödvändigt att ”tillvarata viktiga medborgarintressen”. Vilka är då dessa medborgarintressen?

Gång på gång betonas vikten av materiellt framåtskridande. Onekligen är det inget fel på vår materiella välfärd. Alltså finns ingen anledning att skapa samhällsägda företag, förrän det alldeles spricker någonstans i det privata näringslivet och en mängd människor blir friställda. Det känner vi igen. Det har varit praktisk politik länge.

Man frågar sej: kan verkligen den ekonomiska jämlikheten uppnås, så länge ett privat näringsliv består? Men programkommittén kanske menar, att folk inte äger fabriker för att tjäna pengar utan för att det är roligt att ha en egen fabrik?

Konsekvensen av inkonsekvenserna måste bli, att socialdemokratin antingen inte vågar fullfölja sitt eget resonemang, det vill säja att tala för socialiserade företag, eller att partiet menar mycket lite med vad det säjer. Med största sannolikhet menar man, att det socialdemokratiska partiet i fortsättningen liksom nu ska lösa olika problem inom det nuvarande samhället. Och konjunkturpolitik, tjänstepensioner och frihandel är ju väsentliga ting. Men de allmänna grundsatsernas ”gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare” försvinner i ett alltmer dimblått fjärran.

”Socialdemokratins omdaningsarbete syftar till att undanröja de missförhållanden, som kännetecknar det nuvarande samhället, och att från socialistiska utgångspunkter angripa de nya problem, som utvecklingen skapar.” Så inleds andra avdelningen av grundsatserna till nytt partiprogram. Men vad som inte står där är, att socialdemokratin ytterst har – eller åtminstone borde ha – som mål att avveckla den privatkapitalistiska samhällsformen till förmån för en demokratisk socialistisk med kollektiva former för delaktighet i egendomen. Sista ledet är lånat från Wigforss och 1944 års program.

Folk är inte intresserade av att vara med och dela och bestämma, att dela ansvar; det enda människor vill vara med om att dela är vinsten, produktionsresultatet, säjer man på ansvarigt partihåll. Och hur ska de samhällsägda företagen förvaltas för att kunna kallas demokratiska? Naturligtvis löser man inte problemet företagsdemokrati genom att bara byta etikett på det privata företaget och kalla det socialistiskt. Men vägen är jämnad för mera djupgående reformer. Och vår uppgift som socialdemokrater är väl också att göra människor till medvetna demokrater och socialister!

Varför inte börja experimentera med långt driven industriell demokrati i samhällsägda företag? Och varför inte skapa nya statliga industrier, som redan från början kan byggas upp annorlunda än alla nuvarande företag?

ENN KOKK

***

Det är naturligtvis lätt att avfärda artikeln ovan som ett utslag av ungdomlig rabulism; när jag skrev och publicerade den, var jag blott 23 år gammal.

Men dess grundfrågeställning rör både hjärta och hjärna hos den gamle man – snart 70 – jag är i dag.

De ansatser och de frågeställningar jag då kritiserade som för vaga – diskuteras ens de i dagens socialdemokrati? Vem kräver i dag medbestämmande i, för att inte tala om makt över, produktionslivet?

I dag är det i stället på modet att höja småföretagen till skyarna och utnämna småföretagarna till arbetets hjältar.

Hur borde då ett parti, som tog sig an de grundläggande maktfrågorna i samhället med sikte på att åstadkomma ett maktskifte, vara beskaffat?

Senare samma år, nu 24 år och ordförande i Laboremus, publicerade jag en artikel om detta i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, nummer 4 1960. Jag minns, att Kjell-Olof Feldt, som då fortfarande var redaktör för Libertas, kommenterade min kritik av avradikaliseringen av partiet med ett ”Fan vad du tar i!” Men han publicerade artikeln:

Tomrum åt vänster

Det finns en tendens i politiken att skriva program för så många människor som möjligt i stället för att samla så många människor som möjligt kring ett program. Detta gäller också svensk socialdemokrati. Rädslan för att ta ideologisk ståndpunkt är påfallande. Man skriver partiprogram för tjänstemän. Alla påståenden om att socialdemorkatin har socialistiska baktankar avvisas kategoriskt av partipressen. Följden blir, att ens behov av uppgörelser inåt ibland blir starkare än önskan att slåss mot sprattelgubben Hjalmarson och hans vardagsstudenter.

I ideologiska diskussioner med ansvariga partifunktionärer bemöts man med hygglighet och välvilja: visst är vår kurs socialistisk; till och med socialisera ska vi, när vi finner det lämpligt – se själv i partiprogrammet! Men när den stygge herr Ohlin beskyller socialdemokraterna för att vara socialister, försvagas tron. Se bakåt i tiden, utropar partibladen i korus. Det vet väl alla, att det var längesen vi fann socialiseringar nödvändiga.

Som synes sätter jag gärna likhetstecken mellan socialistiskt samhälle och socialiserat näringsliv. Visserligen kan man till en del nå värdefulla målsättningar för ekonomisk politik, exempelvis strukturrationalisering, genom mer eller mindre löslig morotspolitik, och med hjälp av vissa samhälleliga åtgärder som omskolning kanske sysselsättningsproblemet kan lösas.

Men en socialism med statlig bestämmanderätt över produktionen och planering av den ekonomiska utvecklingen, samordning av de olika ekonomiska enheternas arbete, service inom för profitintressen inte bärkraftiga områden, reell bestämmanderätt för de anställda i företagen och ekonomisk utjämning måste kräva socialiseringar. Så subtila ting som känslan hos de arbetande att de arbetar åt sej själva, samhällelig gemenskapskänsla och ett klasslöst samhälle behöver man inte ens föra i resonemanget.

Att äga och bestämma

Påståendet att socialiseringen är ett medel och inte ett mål är en truism. Jag har räknat upp några av målen här ovan. Vilka effektiva medel att förverkliga dessa målsättningar mer än socialisering har vi egentligen? Behovet av kapitalanhopning på enskilda händer är ett livsvillkor för ett privat näringsliv. Hur ska vi då kunna åstadkomma ekonomisk utjämning med bibehållande av den bestående ordningen?

Att det är bestämmanderätt och inte äganderätt det är nödvändigt att inneha är ett annat intressant påstående, som man ideligen möter i den ideologiska debatten. Men vad är egentligen äganderätt annat än bestämmanderätt över det ägda: hur det ägda ska förvaltas, vem som ska ha den ekonomiska avkastningen av det ägda och så vidare. Om staten bit för bit utökar sin insyn i produktionsapparaten och planering av produktionen, vågar jag påstå, att det är fråga om en gradvis socialisering. Om sen de anställdas medbestämmanderätt på arbetsplatserna i motsvarande grad ökas, blir det privata ägandet till slut uteslutande nominellt. Och det håller jag ju med om: ett hundraprocentigt nominellt privat ägande får gärna existera.

Bristen på logik

Egentligen är jag mer besviken än förgrymmad över att många socialdemokrater, inte minst de i ansvarig ställning, släpper socialiseringstanken. Var och en har ju rätt att bli salig på sin fason. Förgrymmad blir jag bara, när folk med ideologiskt tarmvred försöker dölja sin ståndpunktsändring. Man saluför mängder av politiska fraser, som var och en passar en intressegrupp av väljare, och kallar dessa logiska snårigheter för socialism; att de olika appellerna inbördes utesluter varann, tycks inte bekymra någon.

Just bristen på logik är det pinsamma. Socialdemokratin vill lägga bestämamnderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer men vill samtidigt stimulera enskild företagsamhet, när denna visar effektivitet och framstegsvilja. Man kräver jämlikhet men godtar en obestämd lönedifferentiering. Partiet vill en socialistisk samhällsordning, som är uttryck för viljan att förverkliga idéerna om människovärde och humanitet, frihet och jämlikhet, samarbete och broderskap men vill också i varje särskilt fall pröva, vilka former av företagande och ägande, som bäst tjänar materiellt framåtskridande.

Steg åt vänster

Välfärdspolitiken utan ideologiskt slutmål är all right. Det går säkert att åstadkomma en vänstersamling utan speciellt socialistiska förtecken till välfärdssamhällets försvar. Välfärdspolitiken har vi som gemensamt gods: socialister och så kallade socialliberaler. Men varför ska vi samlas i ett enhetsparti för att förverkliga välfärdssamhället?

Risken är den, att vi alla förlorar vår identitet, kvävs i vår oförmåga att göra skillnaderna på djupet synliga. Ett vänsterparti utan ideologiskt program skulle göra det omöjligt för de två huvudfraktionerna inom partiet, den socialistiskt och den liberalt inriktade, att utåt verka för sina idéer. Till slut skulle vi kanske, som Folke Isaksson hävdade i ”Inför 60-talet”, genom vår allmänna gråblekhet riskera att inte attrahera någon.

Nyligen valsade fallet Kai Henmark genom pressen. Henmark gjorde kanske det enda rätta: han tog ett steg åt vänster, när hans parti suddade ut sin gräns åt höger. Men i ivern att förklara, att folkpartiets politik inte längre är liberal, glömde den socialdemokratiska pressen bort en aspekt på saken. Henmark är fortfarande liberal. Nu stöder han socialdemokratin. Han kunde ta ett steg åt vänster.

ENN KOKK

***

Så här efteråt uppfattar jag pläderingen ovan som för enögd. Inte så att jag i dag skulle vara mot en stor statlig företagssektor; tvärt om. Inte heller så att jag, som alltför många andra, i dag skulle se kapitalismen som den enda möjliga vägen. Men framför allt under arbetet med 1975 års partiprogram lärde jag mig se ett bredare spektrum av åtgärder, som sammantaget, ibland samverkande, leder i riktning mot ett socialistiskt samhälle.

Dock tycker jag att artikeln, för sin ansats skull, fortfarande är läsvärd, om inte annat så för att den utgör en påminnelse om att det har funnits en socialdemokratisk debatt om de grundläggande maktförhållandena i produktionslivet. Var finns den i dag?

Med tiden kom jag vidare att bli mer tolerant mot tanken på socialdemokratin som en stor men delvis heterogen folkrörelse. Dock fanns det hela tiden en förutsättning för denna acceptans: att partiet leddes av medvetna vänstermänniskor och således, om än steg för steg, styrde landet åt vänster. Så skedde också under palmeepoken.

Med tiden blev jag också varse en ny front, som helt enkelt inte hade funnits i sextiotalets början. Det svenska kommunistpartiet genomgick i mitten av 1960-talet en bitvis svårdefinierad omvandling och knöt till sig grupperingar av ett nytt slag. Ur allt detta föddes sedan under decenniets slut och under början av 1970-talet en allt mera galen och sekteristisk vänster. Jag kom att inom socialdemorkatin spela en stor roll för att rida spärr mot denna kommunistiska renässans.

Ett uttryck för mina (och många andras) hållningar då är en ledare jag den 18 april 1966 skrev för Örebro-Kuriren (s), på vars ledarsida jag då medverkade:

En längtan efter renhet

Svante FoerstersKlasskämpen”, denna vidunderliga roman som vi då och då återvänder till, rymmer bland annat följande parti:

- Anarkosyndikalismen, sa jag i en anknytning. Anarkosyndikalismen rymmer, sin historia igenom, en massa underbara människor. Ändå har du fel, morfar!

Med sin klarsynta näsvishet undrade min barndoms fostrare, varför det underbara var fel. Eller om det felaktiga var underbart? Det riste i hans rapsgula hängmustasch. Var det kanske så, frågade han, men jag tillät mig avbryta.

Jag exemplifierade. Jag var exakt och tydlig.

– Heroer som Durruti. Historiker som Max Nettlau. Stridande publicister, stora agitatorer, några av de största; många goda organisatörer, några bland de främsta av diktare, några av de främsta bland sin tids vetenskapsmän som bröderna Reclus. Det är inte ens fråga om ett erkännande från min sida, det är fråga om en kunskap som jag delar med dig. Anarkosyndikalismen har haft och kanske har flera stora andar per hundra tråkmånsar än någon annan rörelse.

– Ja, och jag argumenterar med detta.

– Nej! Du kan inte argumentera med detta. Detta har nämligen inte att göra med moral. Ty det är inte denna lilla rörelse som gjort dem kloka och goda och vackra. Detta är inte en fråga om dynamik utan statik, inte om rörelsens psykologi utan om deras egen. Den lilla rörelsen drar nämligen ofta till sig de goda människorna.

– Den lilla rörelsen vilken den än är?

– Ja, det är min uppfattning.

Det är också vår uppfattning. Vi anser också, att det är tragiskt, att det ska vara så. Idealisterna, de ”godaste” människorna, drivs av längtan efter renhet och enkelhet att sluta sig till de små politiska rörelserna. Omvänt kan man uttrycka det som Svante Foerster gör en sida längre fram: ”En massörelse, varje massrörelse, kommer att med nödvändighet rymma alla sorters människor. Det finns säkert några yrkestjuvar som röstar sosse.

Detta handlingsmönster är i viss utsträckning kumulativt. Radikalerna tågar ut ur det stora partiet med förklaringen att detta inte är radikalt nog; därigenom blir partiet mindre radikalt. (Vakanserna ryms snabbt av folk som mer är intresserade av makt än av värderingar.) Radikalerna å sin sida utvecklar i splendid isolation en allt större grad av fanatism, utan fotfäste i någon aktuell politisk verklighet. Fritiof Haglund på Sveriges Radio skriver i nummer 14 av den kommunistägda veckotidningen Tidsignal om en fanatism han har mött i Latinamerika (och som han förstår) och på hemmaplan, bland clartéstudenterna i Stockholm: ”- – – när det kommer till svåra politiska och ekonomiska värderingar här hemma i Sverige, då blir man både besvärad och generad.”

Göran Therborn och tre andra representanter för den lundensiska skolan av den så kallade nya vänstern har i dagarna gett ut en i långa stycken briljant debattbok, ”En ny vänster”. Inte utan skäl hävdar de, att någon djupgående förändring av maktstrukturen i vårt samhälle inte har ägt rum trots ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Men när Therborn ser detta som ett utslag av makten som korrumperar eller pulvriserar viljan till förvandling, undrar man, hur han själv vill åstadkomma en samhällsförändring:

”Den socialdemokratiska partiledningen har haft en ansenlig mängd patronage till förfogande, som individuellt har kunnat så gott som helt absorbera vänstermännens energi. De har gjorts till kommunalpolitiker, skolpolitiker, byråchefer och folkrörelsefunktionärer och har fått pyssla var och en i en liten täppa på reformismens stora gods. Så länge 1917 års generation fanns kvar, kunde en rudimentär form av organiserad radikalism upprätthållas, men den kunde aldrig utvecklas vidare, och när den generationen dog ut stod vänstern som pulvriserad.”

1917 års män, ja. Tage Erlander kom vid statsministeraftonen i Lund i år med ett argument mot vänsterseparatism, som är helt förkrossande: Den sociala reformperioden i vårt land fördröjdes med tio år, därför att på 20-talet hela den socialistiska intelligentian gick till vänstersocialisterna.

Därför är SSUarna i Örebro att lyckönska till att ha lyckats med första steget mot stadsfullmäktige. I takt med att daghemsköerna (som de bland annat intresserar sig för) minskar, ökar jämlikheten i samhället, ökar kollektivismen.

Därför borde också organisationer av typen Clarté och det i Stockholm nyligen bildade Forum vänster upplösa sig själva, inte för socialdemokratins utan för socialismens skull.

Kommunistpartiet ska vi inte tala om.

E K

***

Jag ska gärna erkänna, att den argumentation som finns i ÖK-ledaren ovan var lättare att föra i den tid den tillkom: En yngre, mer vänsterinriktad generation var i färd med att erövra socialdemokratin; lite längre fram, när vi argumenterade med jämlikhetsprogrammet från 1969 eller 1975 års partiprogram i näven eller när vi kunde peka på 1970-talets arbetslivsreformer, gick det ännu lättare att argumentera på den här linjen mot bokstavskonstellationerna på yttervänsterkanten.

I dag är det svårare. Socialdemokratin har ingen avancerad ideologisk debatt, allra minst om hur man ska kunna bryta kapitalets makt i produktionslivet. Vänstermänniskor i partiet blir till och med åthutade: Här finns över huvud taget ingen höger- eller vänsterlinje; vi är alla socialdemokrater. Och skräm inte upp den feta medelklassen! I värsta fall är socialdemokratin inne i en process, där socialliberaler och kampanjmakande funktionärer definitivt tar över, en process som ändar i ett parti som bra mycket liknar USAs demokrater. Blir det så, blir många av oss som har burit upp det här partiet hemlösa.

Men det är inte för sent – det är aldrig för sent – att ändra färdriktningen.

Jag har alltid ansett att i en sådan kurskorrigeringsprocess, givetvis åt vänster, många av de riktigt intressanta svaren på de frågor, som då måste ställas, finns i partiets stolta förflutna, inte i en floskelfylld diskussion om den så kallade framtiden.

19 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Ibland ger dina inlägg, hur kloka de än är, mig en känsla av att du skriver ett politiskt testamente. Det oroar mig. Testamenten har en så nära koppling till döden och det är lite tidigt att lägga dig och/eller de idéer du torgför i graven än.

    Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Utan:

    En av de största programmatiska (säger man så?) och i slutändan ideologiska bekymmer jag ser med 2001 års program var att man så abrupt bröt med socialdemokratins koppling till ARBETET. Meningen i inledningskapitlet till ”dina” program att ”folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång” har burit partiet i kampen för full sysselsättning.

    När arbetets roll tonades ner i programmet försvann också fokus vid sysselsättning. I stället kom friår, försäkringsfixering och en valförlust. Ett val vi förlorade därför att vi glömde vad som var nationens viktigaste tillgång.

    Comment by Magnus Ljungkvist — 2007 01 31 1:43 #

  2. Magnus Ljungkvist:
    Jag tror faktiskt att Enn Kokk skriver sitt politiska testamente men jag hoppas innerligt att han bara fungerar som jag själv, vill dela med sig lite av sin bakgrund, sina erfarenheter och av den historia som många yngre människor inte känner till (fast min historia inte är en insiderhistoria och därför betydligt mindre intressant än Enn Kokks historia förstås.)

    Man behöver alltså inte misstänka, eller frukta, att Enn Kokk skriver på det han vet är hans sista verser. När man kommit upp i hans (och även i min ålder, trots att jag är nästan 7 år yngre) så blir insikten, dels om att det kan ta slut vilken dag som helst (även om man sig själv veterligt inte lider av någon dödlig sjukdom, vilket jag, mig veterligt inte gör) dels att man är så gammal att man inte kommer att räknas framöver även om man får leva och vara klar i huvudet tills man är 100, betydligt mer påtaglig och en del av ens vardag och förhållningssätt, en slags bakgrundssjälvklarhet i ens liv som man inte upplevde när man var yngre, även om delar av den egentligen gällde också då.

    Det låter kanske dystert för en yngre person, men samtidigt lever man därmed med en ganska skön känsla av betydligt större frihet än man upplevde att man hade tidigare, friheten som ligger i att man inte behöver bocka och buga längre, inte behöver hålla tand för tunga längre, inte måste anpassa sig till eller underordna sig någon annans åsikter och diktat (även om man förstås ändå måste ta normala personliga hänsyn).

    Man blir betydligt mer osårbar när man nått pensionsåldern, en fin känsla på många sätt, samtidigt som det man säger betyder ganska mycket mindre än tidigare – den lite dystrare baksidan av myntet förstås (inte detta att man är äldre, utan för att frispråkighet inte tillåts när man är yngre och befinner sig mitt i karriären, just där den skulle behövas som bäst).

    Jag tycker att det här var ett mycket intressant inlägg och uppskattar verkligen att Enn Kokk delar med sig av sina erfarenheter och av sin, och partiets historia, och jag hoppas innerligt att du, Enn Kokk, får många fler, friska och goda år att göra det under :-)

    Sedan Enn (om jag får använda bara förnamn även om vi inte känner varandra) så får jag en känsla av att din kritik mot dagens socialdemokratiska inriktning är betydligt vassare än det kan verka på ytan. Jag tycker, men kan förstås ha fel, att du mellan raderna är starkt kritisk till den bristande ideologidiskussionen inom partiet – eller så är denna min uppfattning bara min egen tolkning, eftersom detta är just vad jag själv är kritisk till.

    Comment by Kerstin — 2007 01 31 3:28 #

  3. Höger och vänster kan leva i symbios och måste göra så.
    Pensionärsrörelsen är tack och lov ganska fri från
    ideologiska förlöpningar åt något håll.
    Men det är klar som pensionär har man sitt revir
    ganska inpinkat.

    Socialisera företag är inte en fördel i sig.
    Men att samhället tar på sig ansvar för delar, som
    är nödvändiga men inte lönsamma är riktigt.
    Det skall skattebetalarna vara med om att betala.

    Det bästa exemplet på socialiserade företag jag känner till är VOLGA-bilfabriken i Sovjet.
    Ett socialistiskt projekt , som total misslyckades med att sälja bilar till vanliga industriarbetare i Sverige.

    För egen del tror jag på ett tvåpartisystem som består av fyra partier.
    Den rigida högerrörelsen och den lika rigida vänsterrörelsen är av mycket liten omfattning –
    brukas enbart för att skrämma vanligt folk med.
    Et stort borgerligt parti och stort socialdemokratisk borde kunna skapa en lagom spänst i den politiska världen.

    Comment by Leif Ekstedt — 2007 01 31 13:31 #

  4. Till Kerstin Berminge och Magnus Ljungkvist: Kerstin skriver mycket insiktsfullt om hur det är att komma upp i den här åldern.

    Men naturligtvis är det inte för att jag kan dö endera dan som jag skriver ner en del av mitt politiska livs erfarenheter. Snarare är det för att jag i dag – i partiet så väl som i media – saknar det slags ideologiska debatt, som socialdemokratin tidigare förde. Ett enkelt sätt att föra upp sådana frågor på dagordningen igen är då att ta upp dem på bloggen, också återpublicera texter där.

    Jag tycker att den ideologiska utarmningen av socialdemokratin är sorglig. Vilka besitter i dag – för att knyta an till namnet på Fredrik Janssons blogg – beläsenhet i till exempel Ernst Wigforss´ texter? I dem finns, som en röd tråd, vad som skulle kunna tänkas komma efter välfärdsstaten; företag utan ägare var ett förslag från Wigforss.

    Jag upprepar: det slaget av debatt, alltså om makten över produktionslivet, förs inte i dagens socialdemokrati. I stället handlar debatten där om något som var otänkbart på Wigforss´ eller Palmes tid: Hur ska man strama åt välfärdsstaten? Vilka av de förändringar, som genomförs av den nu sittande högerregeringen, ska man låta bli att återställa i det ögonblick då socialdemokratin åter innehar regeringsmakten?

    Magnus har slutligen observerat en av de viktiga fokusförändringarna i 2001 års partiprogram, den att arbete, arbetsliv, arbete som nyckeln till individens lycka och framgång i det övriga livet, makten över arbetslivet och annat liknande inte spelar en liknande roll som i tidigare partiprogram.

    De formuleringar Magnus citerar fördes in i 1975 års partiprogram men kom ursprungligen – via sekretariatsmedlemmen Allan Larsson – från Metallindustriarbetareförbundets program.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 31 14:26 #

  5. Intressant inlägg (även om man ibland önskar sig tre kortare inlägg istället för ett lååångt).

    Vad gäller den ideologiska debatten i partiet/rörelsen så har jag en känsla av att det i omgångar funnits perioder då den legat på is. 1950- och början på 1960-talet var en sådan period. 1990- och början av 2000-talet är en annan. Men samtidigt så följs varje sådan period av en period av ideologisk förnyelse, ofta influerade av strömmningar utanför partiet. Man kan visserligen hävda att det rimliga vore att arbetarrörelsen i större utsträckning skulle ha influerats av den globala rättviserörelsen under de senaste åren (som man delvis influerades av Therborns nya vänster på 1960-talet). Men jag är ganska säker på att sådant här går upp och ner. Förhoppningsvis går det upp nu framöver.

    Ett märkligt sammanträffande är att jag under mitt grävande på ARAB den senaste tiden lånat både ”Klasskämpen” och ”En ny vänster”. Den senare som en del i ett försök att definiera begreppet ”vänstersocialism”. Jag tycker mig se ganska tydliga paralleller mellan 1910-talets vänstersocialister (SSV osv.) och 1960-talets nya vänster (Zenit osv.). Men vad det är återkommer jag med senare.

    Comment by fredrik — 2007 01 31 21:10 #

  6. Till Fredrik Jansson: Man kan ju alltid hoppas på att ditt resonemang om radikalismens cykliska återkomst stämmer. Men vem ska släppa loss den nya radikala vågen i partiet, ha Olof Palmes roll? Mona Sahlin?

    Förlåt att det blev långt. Men jag tvekar inte att skriva långa inlägg, när jag anser mig ha fog för det. Dessutom innehöll ju den här texten hela tre artiklar, artiklar som jag anser just tillsammans belyser mitt sätt att tänka.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 31 23:02 #

  7. Ursäkta, det här är utanför ämnet: men jag har sökt din epost men inte hittat den. Kan du maila mig?

    Comment by RS — 2007 02 01 10:22 #

  8. Jag är inte helt övertygad om att det är beroende av vilken person som råkar vara partiordförande. Och dessutom ska man komma ihåg att MS kommer att ha ett ”svagare” mandat än vad SAP:s partiledare traditionellt har haft. Vad vidare gäller MS så har hon knappast kännetecknats av en klar ideologisk linje i sin politiska gärning. Hon har snarare förhållit sig till dominerande tankegångar i sin samtid, SSU-tidens ”traditionalism”, 1990-talets Blairism och 2000-talets identitetspolitik. Det centrala blir alltså att vara med och skapa förutsättningarna för en aktiv vänsterdebatt i arbetarrörelsen och samhället i stort.

    ”You may call me a dreamer…”

    Comment by fredrik — 2007 02 01 13:18 #

  9. Till Fredrik Jansson: Naturligtvis är det viktigt att försöka skapa en ny vänsterdebatt inom arbetarrörelsen. Men det underlättar, om man har partiledaren med sig. Han/hon har en omgivning, som är starkt benägen att rätta in sig i det led, som går åt det håll partiledaren pekar.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 01 17:33 #

  10. Hej Enn!

    Jag har en liten fråga. Häromdagen kom jag över ett exemplar av Gnistan, tidningen som KFML gav ut. Exemplaret är från 1967 och det finns en mycket intressant notis om att Laboremus brutit sig ur SSU. Tidningen intervjuar Elisabeth Roth och Pelle Jacobson.

    Har du någon information om vad som egentligen hände? Skulle vara jätteintressant att höra mer om det här.

    Comment by Jonas Ryberg — 2007 02 03 1:00 #

  11. Oavsett om Enn nu skriver sitt ”politiska testamente” eller ej så är hans blick bakåt mycket intressant och lärorikt. Den stämmer i stora stycken med min erfarenhet. Jag vet inte om ”Fredrik”:s inlägg ovan har verklighetsbakgrund där han själv närvarade, men den stämmer inte alls med min erfarenhet. Under 50-talet hade SAP en stark och vinnande visionsdebatt. I slutet av 60-talet, där bl.a. kårhusockupationen i Sthlm satte Palme ”på pottan” var starten för SAP:s visionära död! Jag hörde honom vid flera tillfällen i olika debatter, bla mot Anders Carlgren, på Sthlm:s högskola och andra ställen och han förlorade varenda debatt. Han blev totalt utbuad! Med Palme och hans lansdragare Sträng (som bestämde det mesta) samt uppbackat senare av Stig Malm förlorade socialdemokratin nästan all trovärdighet bland de svenska arbetarna. Några trogna höll kvar, och gör så fortfarande, men majoriteten av de svenska industriarbetarna röstar på andra ideologier idag. Idag är SAP ett parti som stöttas av byråkrater, övriga offentliganställda, gamla politruker och en del ”högerkommunister”. SAP har tappat sin själ! Jag förstår Enn Kokks frustration och till viss del delar jag den.

    Comment by Lars Rudström — 2007 02 03 21:46 #

  12. Till Leif Ekstedt: Inte f-n är de olika pensionärsrörelserna i symbios! Varför har då Sverige både PRO och SPF? Även intill ”döden” vill svensken ha ”KLASSKAMP”. Klasskamp för vad?
    Jag fattar inte detta!

    Comment by Lars Rudström — 2007 02 03 21:53 #

  13. Till Lars Rudström: Jag gissar att du syftar på Anders Carlberg, som då var en av de ledande i Förbundet Kommunist; han spelade en framträdande roll under kårhusockupationen. Numera, och sedan länge, är Carlberg socialdemokrat, medlem i Stockholms arbetarekommun.

    Sen är jag heller inte ense med dig om din historieskrivning. Jag har för inte så länge sen sett en TV-film om kårhusockupationen, och där framstår, buandena till trots, Olof Palme som den starke.

    1950-talets ideologiska debatt (som jag är gammal nog att själv minnas) hade sina starka sidor. Framför allt tänker jag då på Tage Erlanders lansering av ”det starka samhället”, alltså att stat, landsting och kommuner skulle möta medborgarnas behov genom en expansion av den gemensamma sektorn.

    Men i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv är 1960-talet och, framför allt, Olof Palmes tidiga 1970-tal det jag personligen saknar.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 04 11:00 #

  14. Till Enn Kokk: Självklart var det Carlberg. Han var ”slängd i truten” men imponerade lika lite som Palme på oss som lyssnade. Carlberg skulle ju bli ”arbetare” som han själv förutspådde. Om inte mitt minne sviker mig så var han i byggsvängen något år, men sedan tröttnade han. Det var väl för arbetsamt kan tänkas. Så var det med den ”arbetarledaren”. Han liksom många andra rödvinskommunister gick över till SAP. Där fanns ju karriärsmöjligheter utan att behöva vara arbetare.
    Vi må vara oense om Palmes ”styrka” i dessa debatter. Men han vann inga arbetarröster vid dessa tillfällen. Problemet som Palme hade ,liksom många socialdemokratiska ledare före honom, var att han inte hade förmågan att socialisera produktionsmedlen, finanssektorn och landets råvarutillgångar som han innerst inne ville. Wigforss ideologi var hans ledstjärna, men denne hade också misslyckats med denna fråga. Alltså ”socialiserade” de människorna i stället genom en sjuk utbyggnad av byråkratin inom den offentliga sektorn som krävde ohemula skatteindrivningar från de lågavlönade, vilket i sin tur gjorde dessa senare bidragsberoende och till fattigpensionärer idag.
    Vad var det i Palmes inrikes visioner som inte är genomfört idag?

    Comment by Lars Rudström — 2007 02 04 18:07 #

  15. Till Lars Rudström: Från många av Olof Palmes arbetslivsreformer har det svenska samhället, inklusive tidigare socialdemokratiska regeringar, backat.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 04 21:53 #

  16. Jag skulle vilja beteckna Lars Rudström som en rabulistisk palmebelackare och antibyråkrat(=antivälfärds)fundamentalist. Undrar hur många hundratusen människor här i Sverige som äntligen kom ut i arbetslivet och fick ett närande arbete när den offentligt drivna välfärden expanderade till väldens bästa välfärd under 60-70-talen.

    Comment by Bengt Nilsson — 2007 02 05 13:27 #

  17. Till Bengt Nilsson: Javisst är jag en rabulist i många stycken. Det ger krydda i tillvaron. Men jag är inte enbart en belackare av Palme utan av många andra i ledande position som jag anser har svikit socialdemokratins grunvärderingar och visioner. Att du sedan sätter likhetstecken mellan offentlig byråkrati och offentligt driven välfärd kan jag bara beklaga. Då har du blundat länge! Välfärden skall byggas ut, men inte byråkratin med alla sina verk, myndigheter, institut etc, som bara drar skattepengar som rättmätigt borde ha gått till välfärden.

    Comment by Lars Rudström — 2007 02 05 20:18 #

  18. Det tråkiga med dagens socialdemokrati, och politiken överhuvudtaget, är ju den totala bristen på visioner. När jag en gång i tiden var aktiv i SSU (ca -76 till -85), fanns det en tro på att politiken kunde förändra samhället i grunden. Någon gång då, i mitten på 80-talet, försvann den tror jag. (Eller var det bara jag som blev desillusionerad?) Efter det har jag bara sett mer och mer att politiken tappar mark. Ingen debatterar idag på ett trovärdigt sätt medborgarnas möjlighet att återta makten från marknaden eller ”utvecklingens nödvändighet”. Om man kunde kritisera de gammelmarxistiska teoretikerna för att de trodde på det socialistiska samhällets ödesbestämdhet, så gäller idag det motsatta, tron att människain inte har makt att styra samhällsutvecklingen.

    Det dina gamla artiklar andas, och som jag i grunden saknar idag, är en vägran att låta ödet blåsa oss dit det vill.

    Problemet är att det för mig, som känner denna desillusion över politikens maktlöshet, är att jag inte heller själv kan se några realistiska vägar framåt för medborgarna att återta makten från marknades osynliga hand. Alla ideer i den riktningen synes orealistiska eftersom de av olika ”nationalekonomiska” skäl kan bestraffas av det internationella storkapitalet genom olika sorters marknadslogik. Räntor, handelsbalans, kapitalflykt etc. etc.

    Jag är rädd att vi är ganska många som befinner oss där, vi vill, men vi kan inte se ett realistiskt hur, och därför sitter vi tysta.

    Socialdemokratin skulle behöva en visionaär debatt för att väcka såna som mig till liv igen.

    Som det är idag så känns partiet mera än nånsin som en karriärväg där man kommer längst om man inte har några speciella åsikter om nånting. Lite som tredje generationen av ett familjeföretag, de som driver det vet inte riktigt varför längre…

    Comment by Jörgen Lindell — 2008 04 06 13:19 #

  19. Till Jörgen Lindell: Man måste nog erkänna att många av dem som drogs till socialdemokratin under 1960- och 1970-talen senare blev besvikna av samma eller liknande skäl som de som du redovisar. Själv publicerade jag 2002 debattantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront), som redovisar mina och även andras besvikelser – men också försöker ingjuta mod i de tveksamma att aldrig ge upp.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 07 9:56 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^