Beethoven och Strauss i Stockholms konserthus

Vi har ju numera ett fantastiskt konserthus här i Uppsala, men då och då åker vi också till Konserthuset i Stockholm, när det är intressanta program där.

Till en konsert i går hade vi köpt biljetter i förväg, så vi fick bryta upp från Klaras treårskalas för att åka vidare till Stockholm; farmor Kristina skjutsade oss till Uppsala C – tack!

Eftersom vi därmed hann med ett lite tidigare tåg, fick vi hyggligt med tid för att före konserten äta middag i Stockholm. Vi valde en gammal bekanting, Sala Thai (Sawadee, rättar mig min hustru) ganska nära Konserthuset. Och eftersom vi valde en kötträtt med den starkaste formen av thaikryddning, bör maten ha kunnat motverka eventuella smittoeffekter från vår fortfarande förkylda dotter Kerstin.

Gårdagens konsertprogram ingick i en serie, där stora symfoniorkestrar gör framträdanden i främst de nordiska huvudstäderna. Kvällens symfoniorkester var tyska NDR (= Norddeutsche Rundfunks) Sinfonieorchester under ledning av Christoph von Dohnányi. Och det var verkligen en upplevelse att få höra en så stor och en så välspelande orkester.

Kvällen inleddes med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pinaokonsert nummer 4 i G-dur” från 1806, för övrigt den pianokonsert där Beethoven för sista gången själv framträdde som pianosolist med orkester. Beethovens roll som pianosolist innehades här av Yefim Bronfman, född 1958 i Tasjkent men sen 1973 bosatt i Israel. Jag hade aldrig hört honom tidigare men är efter den här konserten klart imponerad. Samspelet med symfoniorkestern, som spelar en framträdande roll i det här verket, fungerade också utmärkt.

Besvikna blev vi däremot över programmet efter pausen och då inte bara för att vi enligt det ursprungliga programmet skulle ha fått höra något annat. ”Ein Heldenleben” (”Ett hjälteliv”) opus 40 av Richard Strauss (1864-1949) visade sig vara ett svårartat fall av programmusik: vi får i tur och ordning möta Hjälten, Hjältens kritiker, Hjältens hustru, Hjälten på slagfältet, Hjältens fredsarbete och Hjälten som drar sig tillbaka. Nej, inte heller musikaliskt tyckte jag det här var intressant.

På Klaras treårskalas

Ett av barnbarnen, Klara, fyllde tre år den 25 mars, och i söndags var det familjekalas för henne (och i någon mån för storebror Viggo, som samtidigt fyllde fem och ett halvt år). Barnens mor, vår dotter Kerstin, hade trots svårartad förkylning i veckan bullat upp ett rikligt bord – du kan ta en titt här. Och så hade hon bakat en fantastisk tåg-tårta till lilla Klara – den kan du se här.

Farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, hade kommit ända från Sollefteå. Från Rinkeby kom moster Anna (Kettner) med döttrarna Amanda och Ella och från Årsta morbror Matti (Dahl) – fast Matti hade legat över hos oss natten mellan lördag och söndag.

Av mormor Birgitta fick Klara bland annat ett egensytt nattlinne och några fina kläduppsättningar, inköpta under utlandsresor. Av morfar fick Klara bland annat ett Mumin-hus, som pappa Bo redan under kalaset hann sätta ihop delarna till.

I samband med det senare upptäckte vi dock, att två påsar med något mycket väsentligt fattades i kartongen: muminfigurerna! Så jag ska gå till affären och reklamera detta nu i eftermiddag.

Årets folkmusikgala i Uppsala

I lördags var det åter dags för folkmusikgala i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus). Birgitta hade köpt biljetter redan i höstas – jag fick dem i farsdagspresent – men den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Och vi fick valuta för biljettpengarna, både kvalitativt och kvantitativt – konserten varade bort emot en timme längre än vad som hade angetts.

Programmet hade byggts upp av och kring Väsen, med Lena Willemark som konferencier; dessutom sjöng hon och spelade fiol. Och jag håller med om det en av deras gäster, Mike Marshall på mandolin, sa, nämligen att Väsen är en av de bästa grupperna i världen, naturligtvis i sin genre; likaså håller jag med Lena Willemark i hennes mycket höga uppskattning (vid presentationen) av ”the San Franscisco boys”, Marshall plus hans kompanjon, fiolspelaren Darol Anger.

Också mandolinspelaren Hamilton de Holanda från Brasilien var väl värd att lyssna på, men jag fångades i hans fall mer av den tekniska skickligheten än av känslan.

Väsen – Olov Johansson, nyckelharpa, Mikael Marin, fiol, Roger Tallroth, gitarr, och André Ferrari, slagverk – utgjorde navet i programmet, men också gästerna från USA respektive Brasilien fick sina egna avsnitt framför allt i den del av programmet som föregick pausen. Efter pausen smälte de här konstellationerna (även Lena Willemark) ihop till något man skulle kunna kalla världsmusik, men det var i så fall en världsmusik med omisskännliga svenska drag, med drag av Väsen för att vara mer exakt. Det var fascinerande att höra hur lätt de utländska gästerna, med sina mycket olikartade musikaliska bakgrunder, gled in i ett svenskt idiom.

Nämnas bör också den ungdomliga ensemblen Linnaeusdansarna, som dansade både i början och i slutet av programmet.