Pressgrodor

11 mars 2008 16:21 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 8 2008:

”Det är inte första gången hunden varit aggressiv. Mannen ska enligt ett polisbeslut från den 27 september 2002 alltid ha munkorg utanför familjens bostad – något som han helt struntat i och också erkänner i polisförhör. Därför åtalas han nu också för brott mot lagen om tillsyn över hundar och katter.”

Metro.se

Förändringen

11 mars 2008 11:06 | Musik, Politik | 7 kommentarer

I kväll ska jag och Birgitta gå på Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) här i Uppsala för att lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen.

Jag gillar båda; Wiehe har jag lyssnat på så länge han har gjort skivor. Jag har ofta när jag har gjort mina föreningsprogram med politiska sånger, kallade ”Sången som vapen”, haft med någon sång av Wiehe.

Mer än tio år efter Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, 1994, mitt under nyliberalismens framgångsår, skrev Mikael Wiehe en låt, ”Förändringen”, om sin ungdoms radikala drömmar och vad det blev av dem. Den har jag många gånger spelat i mina program:

Förändringen

Text och musik: Mikael Wiehe, 1994

Det hände mej nå’t konstigt häromåret
Det hände mej en all’es vanlig dag
Det börja’ med en missfärgning av håret
Jag kunde inte fatta vad det var
Jag greps av en sorts underlig förstämning
Det var nå’nting, jag var tvungen att förstå
Det var som om det skett nå’n sorts förändring;
nå’nting, jag inte alls förstod mej på

Det kändes som en smygande förlamning
Jag visste inte längre nå’nting alls
Det var nå’nting som förfallit till betalning
och jag hitta’ inte pengarna nå’nstans
Jag slutade att visa mig på gatan
Jag smög mig bara ut när det var kväll
Jag orka’ inte träffa folk och prata
Jag ville bara vara för mej själv

Jag minns när hela livet låg framför mej
Jag minns när jag tog hela världen i min famn
Jag minns när det var sommar hela året
och ingenting var lika vackert som ditt namn
Jag minns när vi var vänner och kamrater
Jag minns när hela världen var vårt fosterland
Jag minns när livet var en sprakande teater
och när vi alla var en del av samma kamp

Nu lever vi i mörker och förvtivlan
Vi är förblindade av ängslan och av sorg
Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan
och varje hem har bli’tt sin egen lilla borg
Och några blev betrodda män i staten
Och andra lever på att ständigt spela falskt
Och alla har vi bli’tt en del av apparaten
Och ingenting betyder längre nå’nting alls

Nu vet jag vad som hände häromåret
Jag fattade till slut fast det var svårt
Vi är en del av nå’t som redan är passerat
Och framtiden är inte längre vår
Jag ser på mina barn ibland på natten
Där sover dom med världen i sin famn
Jag hoppas dom ska resa sej en morgon
och göra det, vi inte längre kan

Mikael Wiehe har sjungit in den här sången på ”Trollkarlen” (Amalthea CDAM 130, 1994).

Text och noter finns i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons, 2002).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^