Wiehe och Forsberg sjunger Dylan på svenska

20 mars 2008 16:56 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Mikael Wiehe har ju då och då återvänt till Bob Dylan. Han har förtjänstfullt översatt Bob Dylan till svenska samt, ensam och i kombination med andra, sjungit in sina översättningar.

2007 kom ”Dylan på svenska” (Rhino 5051442-5584-2-5, distribution Warner), där Wiehe sjunger tillsammans med Ebba Forsberg.

Öppningslåten ”Spanska stövlar” (”Spanish Leather”) är en duett mellan Wiehe och Forsberg, men trots att det är en stark låt i original och trots att Wiehes översättning är god, lämnar den mig lite tveksam.

Å andra sidan gillar jag mycket nästa låt, ”Jag ska va med dej inatt” (”I’ll Be Your Baby Tonight”) och speciellt då den snygga duetten i körpartiet.

När jag tänker på hela skivan, slår det mig, att flera av de låtar, där de båda artisterna i ordets egentliga mening samverkar, sjunger stämsång, faller mig på läppen: ”Sakta lägger båten ut från land” (”It’s All Over Now, Baby Blue”), där det också finns ett fint klaviaturintro, och ”Jag ska bli fri” (”I Shall Be Released”).

Wiehe gör några solonummer som jag gillar: ”När mitt mästerverk blir klart” (”When I Paint My Masterpiece”) med klaviaturspel à la hammond, ”Utan tvekan min Marie” (”Absolutely Sweet Marie”), ett stycke rockmusik med omisskännlig smak av Dylan, och så den avslutande ”Blinde Willie McTell” (”Blind Willie McTell”). Och så måste man förstås nämna ”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”) med sin starkt markerade rytm.

Forsberg gör sig som sagt enligt min mening bäst i sitt gebit, sam- och stämsång med Wiehe. ”Ödets sista bud” (”Simple Twist of Fate”) blir i hennes soloversion nästan en dansgolvstryckare – men det senare kanske ännu mer beror på blåskompet.

Även om jag har svårt att tränga bort minnet av Joan Baez, när jag lyssnar på ”Adjö Angelina” (”Farwell Angelina”), känns den nästan rätt – men bara nästan; tempot känns inte riktigt rätt.

Och för att fördela kritiken rättvist: Även Wiehe gör, tycker jag, en träffmiss i strofernas sista, upprepade rad, när han sjunger ”Jag har tänkt på dig” (”Mama You Been on My Mind”).

Till de här båda anmärkningarna måste man dock tillägga, att också Dylan har gjort oss dylanfans besvikna genom att vid nyinspelningar av äldre låtar ibland förvandla dem näst intill oigenkännlighet, vilket verkligen inte alltid har varit till det bättre. Så varför skulle inte Wiehe och Forsberg få ta sig friheter med Dylans låtar?

Landkänning

20 mars 2008 15:38 | Politik | Inga kommentarer

Ibland läser jag böcker av mycket privata skäl. Ett exempel är ”Landkänning” (Bokverkstan, 2008), en brevväxling mellan Anu och Aksel Mark under deras första år som flyktingar från Estland 1944-45. Vi har fått den med en dedikation från utgivaren, Mai Beijer: ”Med varma hälsningar från brevskrivaren Aksel! Pappa har alltid gillat dig Birgitta.”

Det sista är intressant. Den estniska familjen Mark har bott i vårt Uppsala, men vi har aldrig umgåtts med den. Och pappa Aksel var inte socialdemokrat; han var agronom och var med om att i exil återuppliva Ühinenud Põllumeeste Erakond (Förenade jordbrukares parti), senare omdöpt till Eesti Demokraatlik Unioon (Estlands demokratiska union). Aksel var långt ifrån någon vänsterman, men i ett brev till Anu den 21 november 1944 hittar jag ändå följande formulering om hemlandet Estland, som Aksel liksom övriga flyktingar då fortfarande hoppades skulle bli fritt igen: ”Jag har sen länge förordat att politiken bör gå åt vänster”.

Det politiska livet i exilen var inte någon idyll utan innehöll sina fraktionsstrider, i den här boken illustrerade bland annat av motsättningarna mellan de människor som gav ut tidningarna Teataja respektive Välis-Eesti. Men i exilsituationen fanns samtidigt en sammanhållning, som sträckte sig från höger till vänster: den exilregering som bildades i Sverige och som dominerades av borgerliga av olika schatteringar leddes 1945-1963 av socialdemokraten och förre utrikesministern August Rei. Aksel Mark ingick själv i den estniska exilregeringen från 1955 till dess att den la ner sin verksamhet i och med att Estland åter blev självständigt. Den siste i raden av regeringschefer med presidents befogenheter i denna exilregering var Aksel Marks bror Heinrich Mark, som 1992 fick överlämna ämbetet till Lennart Meri, som då tillträdde som den pånyttfödda, fria republiken Estlands president.

Det här berättar jag för att göra mina svenska läsare uppmärksamma på en flera årtionden lång exilhistoria, aktiviteter som alltså till mycket stor del ägde rum på svensk mark.

Boken ”Landkänning” ger fakta om detta bara i en rad appendix till den brevväxling från 1944 och 1945 mellan makarna Aksel och Anu Mark, som helt dominerar innehållet i boken. Den är delvis mycket privat; breven handlar till stor del om vardagliga upplevelser av det nya landet, om de tre döttrarna Tiiu, Mai och Mari och annat liknande – bland illustrationerna finns bland annat barnteckningar från då.

För en normal svensk torde den här brevsamlingen vara ganska svår att läsa, och då tänker jag inte främst på att där finns oöversatta dikter och andra textfragment på estniska. Även om det finns ett namn- och organisationsregister med förklaringar, torde myllret av personer och estniska sammanslutningar vara svårforcerat, tycker även jag som ändå känner till en hel del av de nämnda. Jag har också kommit i kontakt med några av de nämndas barn, Jaak Kiviloog, Enn Nõu, Reet Oras och kanske några till. Men även för mig är alltså många av de nämnda namnen inte tidigare bekanta.

En av förklaringarna till det senare är att min familj – pappa, mamma, jag själv och mina två bröder – hamnade i en liten by, Juniskär, ett par mil söder om Sundsvall. I Sundsvall med omnejd bodde få ester (men den nämnda familjen Oras med dottern Reet kom faktiskt så småningom att bo inte så långt från oss).

Söderöver kom exilesterna att bilda kolonier med tät social, kulturell och språklig sammanhållning. Där fanns de politiska och nationella organisationer, som jag redan har kommit in på. Familjen Marks tre döttrar gick alla i estnisk skola, deltog i estnisk scouting och kollo och annat likande. Inget sådant fanns på vår kant. På plussidan fanns väl att framför allt jag och mina två bröder snabbt fick svenska kompisar och både genom dem och genom den svenska skolan snabbt lärde oss svenska.

Brevväxlingen mellan Aksel och Anu kom sig av att Aksel tidigt (liksom andra estniska män) puffades ut i jobb, mer eller eller (ofta) mindre adekvata i förhållande till deras tidigare yrkeserfarenhet och utbildning, detta på annan ort än platserna för de flyktingläger, där hustrur och barn vistades. Och även om familjen Kokks och familjen Marks upplevelser i det nya landet inte var alldeles lika – båda familjerna kom dock till Sverige via Finland! – läser jag även de triviala och vardagliga partierna i brevväxlingen mellan makarna Mark med både intresse och ett igenkännande leende.

Att återutge brev betyder, att man tvingas återge tankens nyckfulla associationer och vindlingar i skrivande stund – men detta ger också autenticitet åt framställningen. Alltså gissar jag, att boken med breven kan finna läsare åtminstone bland oss som hörde till de 30.000 ester som i slutet av andra världskriget kom som flyktingar till Sverige och bland en del av våra efterkommande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^