Om de krossade och om de döda

9 mars 2008 18:12 | Politik | 11 kommentarer

Journalisten Kaa Eneberg, förr på DN, har utfört en berömvärd gärning med sina böcker om den svenska emigrationen till Sovjetunionen på 1920- och 1930-talen, särskilt då de så kallade kirunasvenskarnas öden: ”Tvingade till tystnad” (2000) och ”Förnekelsens barn” (2003), båda utgivna på Hjalmarson & Högberg.

Nu återkommer hon med ”Knuts ask och Kejsaren av Karelen” (Hjalmarson & Högberg, 2007) – Birgitta och jag fick den med dedikation av henne i sjuttioårspresent. Kaa och jag känner varann sen journalisttiden, och några av mina böcker i näraliggande ämnen finns också i litteraturförteckningarna i hennes böcker.

I den senaste finns min ”Vitbok” (också den på Hjalmarson & Högberg) med, inte för att den handlar om IB-affären utan för att också jag berättar historien om finlandssvensken Edvard Gylling och hans tilltänkta karelsk-finsk-svensk-norska sovjetrepublik. Det är han som i Kaas boktitel benämns Kejsaren av Karelen; han ledde mycket riktigt den sovjetkarelska Kommunen (på ryska Karelskaja komuna, på finska Karjalan Työväen Kommuuni), det som 1923 blev Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken.

De människor, vars öden Kaa Eneberg i sina tre böcker har skildrat och som på 1920- och 1930-talen utvandrade till Sovjetunionen, främst till den sovjetiska delen av Karelen, hade naturligtvis skilda motiv. Somliga av dem flydde arbetslösheten här hemma, i tron på en ljusare framtid i den nya ”arbetarstaten”. Många av dem var givetsvis övertygade kommunister – men Kaa Eneberg har också hittat till exempel syndikalister bland dem. Åtskilliga av dem kom från finskspråkiga familjer i Norrbotten – i Karelen fanns ju på den tiden fortfarande en stor finskspråkig befolkning, som fick påfyllning av röda från inbördeskrigets Finland samt – icke att förglömma – utvandrade finnar från USA och Canada. Bland dem som kom vägen över Amerika fanns också svenskar, och det flyttade likaledes över människor från ”pursvenska” orter i Mellansverige. Den här arbetskraftsimporten uppmuntrades åtminstone periodvis av de sovjetiska myndigheterna. Pådrivande kraft var Edvard Gylling, en man som hade spelat en betydande roll på den förlorande sidan i det finska inbördeskriget. Hans mål var att, med hjälp av inflyttade yrkesskickliga arbetare, få fart på den ekonomiska utvecklingen i Karelen.

Kaa Eneberg visar med en rad exempel att det blev si och så med den saken. Till misslyckandena åtminstone med det svenska kollektivjordbruket Broderskap bör ha bidragit att flertalet av dem som arbetade där knappast var kunniga i just jordbruksarbete.

När jag läser Kaa Enebergs bok, får jag samtidigt i min hand Folket i Bild nummer 50 1944 (12 december), som inleds med artikeln ”Svensk i röda armén”. Det är en beredskapsartikel, publicerad i en tid, då Röda armén hörde till de mot Hitlertyskland allierade, och vi kan lämna huvuddelen av innehållet – en ganska idyllisk skildring av ett kort gästspel – därhän. Intressant i det här sammanhanget är artikelns inledning: ”Det var med spänt intresse jag i början av trettiotalet utnyttjade chansen till ett jobb i Sovjet. Sovjetväldet hade ju allt sen sin tillkomst givit upphov till ändlösa diskussioner, av vilka det tycktes framgå, att där antingen var ett helvete eller ett paradis.”

Artikeln är skriven av en Sören Hellström, vars namn jag tidigare inte har känt till. (När jag googlar, hittar jag en bok, som han har skrivit tillsammans med Yngve Lundberg: ”Så står det till i Sovjet”, 1947.) Även om artikeln i FiB inte handlar om arbets- och levnadsförhållandena för de utländska arbetarna i Sovjetunionen, anar man en mer positiv attityd än den Kaa Eneberg har grävt fram i sina böcker.

Och naturligtvis kan det ha funnits svenska och finska invandrare, som både har lyckats som gästarbetare och därefter, med livet i behåll, har återvänt hem. Men de exempel Kaa Eneberg drar fram är så många och så massiva i sina hemskheter, att jag är övertygad om att hon i allt väsentligt har rätt.

Jag ska ge ett exempel. Ture Nerman tillhörde det utbytarparti ur socialdemokratin, som 1919 anslöt sig till Kommunistiska internationalen (Komintern) – senare återvände han till socialdemokratin. Midsommaren 1919 hade Nerman en midsommarfest i sitt sommarhus på Blidö, i vilken deltog ett antal finska och finlandssvenska ”röda”, bland dem Edvard Gylling och hans hustru. Kaa Eneberg lyckas med hjälp av frisläppta uppgifter ur NKVDs arkiv visa hur dessa vänner till Nerman ”alla slutade sina liv i djup förnedring som fiender till Sovjetunionen”: Hon belägger, men namn och detaljerade uppgifter, att 11 av Nermans midsommargäster, bland dem Gylling, avrättades, begick självmord, dog under fängelsevistelse eller, i de få mildaste fallen, dömdes men överlevde.

Eneberg kartlägger i sin senaste bok ett antal individuella människoöden, som man inte önskar att någon hade behövt uppleva. Hon gör det med hjälp av brev, muntliga vittnesuppgifter och arkiv.

I slutet av boken finns förteckningar över svenskar i Gulag, avrättade svenskar och svenskar i Röda armén, också en personförteckning med sidhänvisningar.

De flesta av de drabbade var naturligtvis inte svenskar. Vidden av ohyggligheterna förstår man av följande lapidariska sammanfattning:

”År 2002 publicerade den ryske forskaren Jurij Dmitrijev i Petrozavodsk på uppdrag av den karelska delrepubliken en sammanställning av terrorns offer 1937-38 i Karelen. Den tjocka boken upptar namnen på 12453 människor som enligt NKVDs arkiv avrättats på totalt 18 avrättningsplatser, från Kandalaksja i norr till St Petersburg (dåvarande Leningrad) i söder.

Hans fortsatta arbete ger hela tiden ytterligare namn. Största avrättningsplatsen är Sandarmoh, nära staden Medvezogorsk i centrala Karelen där omkring 11000 människor sköts. Av dem har 4956 avrättade identifierats. De svenska värvarna Karl Niemi och Oscar Corgan fanns bland dem.”

Vi talar alltså bara om Karelen under ett par år!

Kaa Enebergs noggranna kartläggning av allt detta är en berömlig gärning.

Jag önskar dock, att förlaget hade varit lika noggrant i sin korrekturläsning.

Förbannad är jag ganska ofta

9 mars 2008 16:03 | Politik | Inga kommentarer

I den nyutkomna boken ”Förbannad är jag ganska ofta” har Ami Lönnroth samlat samtal med Berit Ås. Med anledning av den besöker Berit Ås Uppsala måndagen den 10 mars. Mötet, ett samarrangemang mellan Ordfront och Utrikespolitiska föreningen, äger rum klockan 19.15 i sal IV, Universitetshuset.

Berit Ås har myntat begreppet ”härskarteknikerna” och varit Norges första kvinnliga partiledare, i Sosialistisk Venstreparti. Vid snart 80 års ålder fortsätter hon oförtröttligt sitt värv – mer förbannad än någonsin.

”Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp” – så sjöng Kvinnor för fred, som Berit Ås var med och grundade i slutet av 1970-talet. Det gäller alltjämt: Aldrig ger hon upp!

I ”Förbannad är jag ganska ofta” har Ami Lönnroth alltså publicerat sina samtal med Berit Ås. Vem har inte hört talas om kvinnan vars teori om härskartekniker för feminismen har blivit det som ”Marseljäsen” var för franska revolutionen? Vi får läsa om femåringen som organiserar en välgörenhetsaktion, barnet som gråter av rädsla när hennes hetlevrade föräldrar grälar, tolvåringen som sätter i gång en framgångsrik protestaktion på skolgården. En bild växer fram som ett pussel av en av nutidens mest fascinerande personer. Den vackra unga professorn i rosa kappa som eldar massorna, politikern som listigt sjunger sitt budskap för att få medieuppmärksamhet och som sätter sig på Stortingets tak inför fotografer.

”Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås” av Ami Lönnroth. Förord av Katarina Mazetti. Omslag sv Frida Eriksson. 246 sidor. Inbunden. ISBN 978-91-7037-339-8. 8 mars 2008 på Ordfront.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^