När Folket i Bild såldes till fienden

Med posten fick jag i dag en bunt gamla Folket i Bild, som vanligt inköpta på Tradera. Bland dem fanns ett mycket speciellt nummer (42 1962), det där försäljningen av Folket i Bild till ärkefienden, Åhlén & Åkerlund, bekantgjordes.

Chefredaktören, Ivar Öhman, kommenterar försäljningen i beundransvärt återhållsam ton. Han redovisar öppet de problem som låg bakom beslutet: stigande förluster, föranledda av fallande upplaga. 1960 hade FiB tappat 25.000 köpare, 1961 ytterligare 20.000, 1962 10.000 till. Upplagan låg 1962 ändå på 128.000 exemplar – men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.

FiB var ingalunda ensam om att se upplagan rasa under den här perioden. Bildtidningen Se förlorade till exempel under samma period 40.000 köpare, 18 procent av upplagan. Man kan väl gissa att svenskarnas fritidsvanor ändrades kraftigt under det tidiga sextiotalet, då ju TVn på allvar började finnas i snart sagt varje hem.

Ett år tidigare hade den gamla ägaren, det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag, överlåtit 60 procent av aktierna till tryckerikoncernen Esselte, men uppenbarligen var varken den nya majoritetsägaren eller minoritetsägaren (med 40 procent) Tidens förlag beredda att skjuta till de medel i form av till exempel fler sidor och fyrfärg (FiB trycktes fortfarande i svart-vitt med rött som extra dekorfärg), reklaminsatser och så vidare, som kanske skulle ha kunnat lyfta upplagan till den önskade nivån. Som det heter i det meddelande från styrelsen för Tidskrifts-AB Folket i Bild, vilket också publiceras tillsammans med Ivar Öhmans kommentar:

”För att i den hårdnande konkurrensen kunna driva FiB framåt erfordras mycket stora ekonomiska och tekniska resurser. De krav som på grund därav ställts på FiB:s nuvarande ägare har befunnits så vittgående att frågan om tidningens fortsatta utgivning måste övervägas.”

Ivar Öhman försöker i sin kommentar alltså inte bagatellisera problemen. Vad han i stället efterlyser är en bredare analys av de alternativ som kunde tänkas stå till buds. Och där avslöjar han ett av de mest skandalösa inslagen i den här historien: Han själv, tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare, har, liksom förlagschefen Einar Ebe, hållits okunniga om vad som pågick under flera månader, det vill säga förhandlingar med Åhlén & Åkerlund, Bonniers veckotidningsdivision. De här båda nyckelmännen – som båda hade ansvarat för tidskrift och förlag också under Folket i Bilds många framgångsår, underrättades tre dagar innan köpeavtalet godkändes av Tidens förlags styrelse! Det finns inget annat ord för detta än skamligt!

Och så detta att sälja tidningen till det FiBs ledning, ombudskår och läsare under decennier av bildningskamp hade betraktat som huvudfienden: Åhlén & Åkerlund, landets helt dominerande utgivare av kolorerad veckopress!

Vad både säljarna och köparen tycks ha bortsett från var just den ingrodda känslan hos FiBs läsare och ombud, att Åhlén & Åkerlund var fienden. När Å & Å tog över Folket i Bild gjordes till att börja med förvisso en teknisk och layoutmässig uppryckning av tidningen, men de nya läsare tidningen fick på kuppen motbalanserades av att många av de gamla läsarna samt av ombuden övergav tidningen, egentligen främst på grund av att tidningen nu ägdes just av Åhlén & Åkerlund, det vill säga fienden.

Säljarsidan försökte i säljavtalet få garantier för att tidningens linje och inriktning skulle bestå: att ”FiB:s kulturella och radikala traditioner fortsättningsvis, vare sig tidningen sammanslås med annan tidskrift eller inte, skall tillvaratas genom fri och orädd nyhetsförmedling och ansvarsmedvetande i såväl samlevnads- som samhällsfrågor samt aktuell information och radikal analys av kulturlivets företeelser och personligheter.”

Numera vet vi ju hur det gick. Av Folket i Bild blev det efter en kort övergångstid FiB-Aktuellt. Överlåtelseavtalet med formuleringarna ovan kunde sen någon av ägarna till de nakna bakarna, som kom att bli tidningens signum, lämpligen torka sig med i ändan.